Citat:
Ursprungligen postat av
recyclebin2
Jag förstår inte varför man hela tiden lyfter "medvetandet" som nåt otroligt och mystiskt.
Det är som om man ser en glödlampa där inne som skulle vara detta medvetande.
Jag tror inte det är så, det kanske känns så, stundvis. Men hålla igång en tankebana mer än 3-5 sek verkar ju inte fungera. Sen kommer nya impulser från nåt annat håll i hjärnan som ger eller triggar en ny tanke(bana).
Kan någon förklara vad som menas när folk pratar om medvetande? Och vad för otroligt detta innebär?
Jag håller också med i vad du säger. Ett av de största problemen med medvetandet har varit att finna en användbar och fruktsam definition eller snarare
frågeställning. Utan rätt frågeställning så kan man inte angripa något och det finns fog för att anta att gängse frågeställningar kring medvetande helt enkelt har varit fel. Medvetande är inte det där mystiska enhetliga fenomenet som kräver en "förklaring" eller, som vissa allra helst tycks vilja, ska vara oförklarbart.
Det påminner ganska mycket om en frågeställning kring liv som aktualiserades på 1700-talet och var förhärskande till 1800-talets slut, nämligen om vad som "skiljer levande från död materia". Frågar man så blir svaret någon sorts "kraft" eller "fenomen" som dels skarpt särskiljer liv från icke-liv, dels placerar man frågan i en domän utanför meningsfull vetenskap som kemi och biologi. Man tänkte sig någon sorts "vitalkraft", "vitalism" som liksom kunde "bres över" materia för att förse det med "levandets egenskap". Frågeställningen var ju meningslös och ofruktbar, vilket man insåg när man började förstå att livet består av kemiska ämnen precis som allt annat och liv helt enkelt är komplex systemkemi. På kemisk nivå finns ingen skillnad mellan liv och icke-liv, utan distinktionen kan först göras på en annan hierarkisk nivå, den av biologi och genetik.
"Vitalkraften" påminner rätt mycket om "fenomenet" qualia, dvs upplevelsen av något där abstraktionen ska kopplas ihop med tinget, s.a.s. En vanlig frågeställning inom qualia är "vad är rött, vad är upplevelsen rödhet av något som är färgat rött, givet att fotoner givetvis inte har en färg?". Det är med största sannolikhet en felaktig och ofruktsam frågeställning. Medvetandefilosofin har varit fullt av dylika frågor som verkar djupa och fundamentala, men som antagligen bara är meninglös kategorisering som skapar frågor som ej kan besvaras och ger därför en skenbar bild över hur "komplext" det är.
Det är också därför som vi har frågeställningar om "varför" vi har ett medvetande och vi liksom antar att det går att göra det som människor och högre djur gör utan medvetande. Det finns liksom ingen mening med att anta att det vore en grej, vore möjligt eller meningsfullt, att det skulle kunna existera filosofiska zombies. Lika lite som om det skulle finnas "saker i sinnesvärlden som gör precis det som liv gör, men som inte lever" eller "skulle man kunna tänka sig en tiger, som ser ut som en tiger, beter sig som en tiger, men som
inte är levande"? Här svarar nog de flesta självklart "nej", så det är lite förunderligt att folk tror att P-zombies kan vara en grej.
Så snart man fimpat dessa meningslösa frågeställningar och antagit att icke-medvetna entiteter som fungerar precis som om de vore medvetna är lika dumt som icke-levande tigrar som uppvisar livstecken, så inser man också att frågan om "hur kan evolutionen skapa medvetande" eller "hur kan det finnas selektionstryck för upplevelser" också är vakuös. Det hade helt enkelt inte kunnat vara på något annat sätt och att vi ens tror att det är något som "måste förklaras" beror på att vi har fel utgångspunkt och ställer fel frågor kring saken, som automatiskt fodrar ett svar (som alltså inte finns).
En del menar att detta är att försöka
bortförklara medvetande, men min motfråga blir då om det inte är just precis det vi ska försöka göra, bortförklara medvetande på samma sätt som vi bortförklarar vitalism?
