Kilo98s texter

Detta är en tråd för mina litterära eskapader.

Och detta är inlägg 1. Vad ska vi dra till med i så fall... kanske en metatext om vad litteratur idag bör vara... ja... allt i stilbriljant form, inget bare-bones debattinlägg, nej finess, elegans och dazzle, så ska det vara...

+++

De mytiska krafterna regenereras. Kungarikets andliga odling ligger för fäfot. Endast Den heroiske krapplackaren, Mr Bing, han som i ett är Künstler, Genie und Held -- endast han försvarar essensen av svensk vitterhet... endast han kan ge liv åt denna zombie... endast han kan väcka Den sovande skönhet som är vår vitterhet, endast han kan skapa en renässans...

Endast han kan rycka kungariket ur dyn.

Endast han kan återge färg och form till en skola som bara målar grått-i-grått...

Ja så är det... Mr Bing är svaret... Assar Bing, 35, kulturstrateg...

Vi tar och besöker honom...!

Ja det gör vi.

Scen: vi zoomar in från skira himlar, azur och rosa betecknar vår väg medan helikoptern dyker ner mot terra firma, mot SVERIGES LAND... Över Mälarens dunkla våg går vår färd, med hisnande fart flyger vi mot en strand, en sandstrand i vårens frusna tid, Bredsand utanför Enköping... där har herr Bing sin boning, där har han ställt sitt Mobile Home, en synnerligen kompakt sak med sovloft , matbord, pentry och allt.

Så jag landar med min helikopter på en plätt med gult gräs, kuperar motorn, stiger ut, approcherar den vita husbilen, märke Citroën.

Solen skiner, det är några plusgrader. Snösmältning...

Jag tar mod till mig, knackar på och möts i dörren till husbilen av herr Bing. Han är cirka 1,90 lång; han är onaturligt smal och har litet huvud med skepparkrans, genomträngande blå ögon... men se, ett leende spelar strax i ögonvrån och han välkomnar oss in i sitt enkla tjäll. Sittande vid matbordet, med lämplig inspelningsutrustning påslagen, ställer vi vår första fråga:

"Vad är problemet med svensk litteratur idag?"

"Fegheten. Att ingen vågar uttrycka sig politiskt bortom moderaterna."

"Så att..."

"Skedde det skulle vi få en ny känsla, en öppnare känsla... riktigt ifrågasättande, riktig debatt, riktig kritik av låsningar och försanthållanden."

"En ny proggvåg alltså, är det vad du vill ha...?"

"På sätt och vis ja. En bunt väl pålästa högerproggare är vad svensk litteratur behöver. Ty allt är politik, däri hade 68-orna rätt. Det är detsamma idag. Ingen är neutral. Det pågår ett propagandakrig, andligt krig, psyk-krig, och alla som har ett psyke -- en själ -- är deltagare, vare sig han vill eller inte. Din själ är slagfältet."

"Men blir inte det här lite ensidigt? Ska all litteratur ha högeråsikter?"

"Nej o nej. Parallellt måste sådant som magisk realism utvecklas. Fantasy, sf, spökerier, horror; hela verkligheten ska slängas i stöpsleven."

"Jaha. Jag förstår. Fram för högerradikalism politiskt, och konstnärligt en dos magi. Det är alltså receptet?"

"Ja," säger Bing, "primärt. Sedan får vi se."

+++

Skakade i vårt innersta går vi ut för en rökpaus. Bing gör oss efter ett tag sällskap; vi står på skilda plättar på den frusna sandstranden. En blek sol höjer sig över Svea rike. Jag puffar på min Level. Bing har en cigarr, den snobben. Och denne man ska dra kungarikets kultur ur dyn...? Ska han skriva texterna själv eller bara vara strategen bakom allt -- promotorn -- Walt Disney för detta projekt...?

Frågor, frågor. Och jag är för skakad för att orka fortsätta. Jag nickar kort mot Bing, bugar mig tyst till avsked, går till min helikopter, stiger in och flyger iväg.

Det är med blandade känslor jag flyger mot min bas i hjärtlandet, mitt sinne hemsökt av tusende frågor. Dock, jag har fått mina intervjusvar, något kan jag väl koka ihop av detta och publicera med guldtryck på purpurfärgat pergament.

Ni har förhoppningsvis just läst inlägg 1 i tråden. Där gavs konturerna för the continuing story som nu tar form.

Ni har läst om Sverige, vars kulturliv ligger för fäfot. Och ni har mött Assar Bing, 35, Mr Trädtomat, mannen som ska rädda eländet.

I intervjun i inlägg 1 gav Bing konturerna får hur det hela ska ske: minskat tabu kring högeråsikter, öppen debatt, "högerprogg" i en majbrasa av idéer, åsikter och synvinklar. Därtill en öppen attityd mot magisk realism -- mer andlig shamanism i grytan, mer än bara vardagsverklighet.

Nåväl. Vem Bing himself egentligen var fick vi inte veta. Men nu får vi veta mer. I en "objektivt berättad, scenisk framställning".

+++

Stockholm, Norrmalm. Våren 2023. Ett guldpalats och en grön salong däri. Bing iförd tofflor, adidasbyxor, kofta och blå morgonrock av frotté satt och rökte pipa och drack Lapsang Suchong med en sked honung i. Mitt emot sig hade han Gustav Plint, 42, en lovande författare, samt Fingo Struts, 50, bildkonstnär, och därtill Balder Kartongmapp, 32, musiker.

Plint var en bred, kraftig typ med tangorabatt och det mörka håret i backslick. Struts var 1,60, tunn, vag i konturerna med med intensiv blick bak runda glasögon. Kartongmapp var en milt leende typ med Sture Lagerwall-utseende. Alla bar vårdad klädsel; Bing, som värd, förbehöll sig casual clothing.

Gänget var inbjudna för snacka-och-fika kring ämnet "skapa renässans för ödelandet Sverige".

Kartongmapp sa, apropå inget, något om hans problem med att få spelningar. Men Bing avbröt honom direkt:

"Inget sånt där! Inget gnäll. Ni är här för att spåna idéer, inte för att gnälla. Det här är inte 'De refuserades förening'. Jag kan lätt hitta en annan musiker som täcker upp din flank."

"OK, OK," sa Kartongmapp och drack av sitt te, inte längre leende.

"Kom igen, ta en cigg", sa Bing.

"Nja, jag röker inte. Men det är OK."

Bing puffade på sin pipa och sa:

"Ja alltså, ni grabbar ska ju göra vad jag drar upp riktlinjerna för. Jag skapar själv ingen konst. Jag är promotor, kulturstrateg. Ni får skriva den litteratur som behövs, måla de tavlor, komponera den musik som krävs för att skapa en färgskimrande, pulserande häxkittel av kreativitet -- det där som måste till för att ersätta dagens brungrå parodi på ett kulturliv."

"Det ska nog gå", sa den frejdige Plint. "Sell, sell, sell... det är enkelt. Och konstant vara aktiv med poddar och sånt för att tvinga folk att överge gråmåleriet, neutralitets-fegheten, fjolleriet och tönteriet helt enkelt. Nordisk man! Modigt möta fienden!"

"Ja så ska det låta", sa Bing. "Ta inte i för hårt bara. Att ändra ett kulturklimat sker inte i en handvändning. Det är som att odla en trädgård; tiden är medskapare, man kan inte domdera upp växterna ur jorden."

"Sant", sa målaren Struts och började berätta om en tavla han målat ett streck om dagen på i tre månader. Sedan fullbordade han den på en natt.

"Så ska det låta", sa Bing. "Var genialisk, men överarbeta inte. Låt saker ta den tid det tar."

+++

Plint tog fram ett kexpaket han hade i en påse. Han visste att Bing var lite snål, att han aldrig bjöd på tilltugg, men nu la han fram sina Lu-kex på bordet och öppnade det. Struts tog för sin del två. Plint knaprade själv på ett kex, drack te, och sa:

"Året är 2023. Kulturlivet är öde. Hela landet ligger under betong-kommunismen. Hela landet...? Nej, fyra edsvurna män har slagit sig samman för att störta den..."

"Exakt så...!" sa Bing och la ifrån sig pipan i ett askfat. "Vi är 'a few good men'... tappra galler i kamp mot Imperiet..."

"Vi kan göra det," sa målaren. "För drygt 100 år sedan hade detta land folk som Liljefors, Zorn, Carl Larsson, Mårten Winge... motiven var nationella, en publik fanns, en välvillig reception... något av detta måste komma tillbaks... proaktiv konst, konst som hyllar oss själva, relaterar till oss själva som nordbor..."

Författaren nickade och sa: "Heidenstam, Lagerlöf, Karlfeldt, och senare Bengtsson, Selander, ja what have you... kunde de så kan vi... och vi ger vår edge, vår tids vinkel till det hela, men vi ska klara av det... ska göra en radikal omvälvning i detta sinnesslöa dårhus... återställa det till fornstora dagars prakt och makt."

Prakt och makt, färg och självförtroende... det var vad som behövdes... och denna trio kreatörer hade fattat det... diskret ledda därhän av Assar Bing, 35, kulturstrateg, i vars gröna salong detta möte ägde rum, en dag i nådens år 2023.

+++

Där har ni upplägget. Detta är grunden: Assar Bing är kulturstrateg för en radikalkonservativ resurgence.

Han har själv myntat slagordet vi nämnde ovan, "Künstler, Genie und Held", men han är strängt taget inte konstnär själv, inte skapare av konstverk. Men han vet vad konst är och han är genialisk; han är en hjälte, en diskret kraftkarl som vet att manipulera folk. Och det kan behövas på alla plan för att dra ett kungarike ur dyn.

I det följande får vi se hur han agerar i det svenska fasrummet. Med ödlelik sökerhet rör han sig i de finaste salonger; samtidigt knackar han på de gistnaste dörrar och uppsöker de skummaste svartklubbar, allt för att upprätthålla kontakter, väva nätverk och sluta avtal, med målet att rycka upp det svenska kulturlivet, föra det från sömngångaraktigt koma till aktiv och stilbriljant vakenhet, i den eviga återkomstens uråldriga spel.

Inlägg 3. Äventyret fortsätter...unika inblickar i radikal "trad" undergorund, Sverige anno 2023.

+++

Assar Bing satt på Gyllene Freden och åt ärtsoppa: lackerat tegelgolv, rappade väggar, traditionellt och fint i en gammelgammal fastighet. Mitt emot sig hade han en rund kvinna, 23, med blå ögonskugga. Hon var kusin till hans flickvän och hon ville nu veta hur man tog sig in i litteraturbranschen.

Hon hette Eulalia Knäckebröd. Hon drack vitt vin. Hon betalade för det själv, det insisterade hon på. Men nu sa hon:

"Ja men hur ska jag göra för att brejka då. Jag blir ju bara refuserad."

"Det är hårt för alla idag", sa Bing och sörplade soppa. "Har du minsta talang så måste du sikta in dig på att skapa."

"Det gör jag ju. Skapar verk efter verk."

"Då måste du dana karaktären så pass att du klarar motgångar."

"Det låter svårt. Varför kan inte världen erkänna min talang?"

"Erkännnande innebär dragging down to a lower level... Tänk på det."

Eulalia drack av sitt vin. Så sa hon:

"OK, du kanske kan det här... men med all respekt, du ser manligt på det. Genialitet, ensam faustisk magiker som skapar svaret på lösningen i sin alkemiska verkstad... det är den typ av författare du spontant kan coacha... väldigt bra och beundrandsvärt och jag menar det, jag är inte ironisk... men jag har ingen ambition att bli geni... jag vill bara skriva sederomaner för vår tid, texter som tar in hela baletten med invandring, internetkultur, globalisering, nationalism, nyhedendom, allt i en gigantisk och kaotisk jazz... högt och lågt... men i dagens klimat får man ju inte kröka ett virtuellt hår på Aladdin och hans folk och det gör mig galen...!"

"Ja," sa Bing och avslutade sin soppa, torkade sig om munnen med en servett och drack lite källvatten. "Det är hårda tider. Du får ge ut romanen på eget förlag om inget annat går. Då har du gjort ett statement. Du har då satt punkt och kan gå vidare."

"Så du kanske kan..." sa Eulalia vädjande.

Bing, som inte var oemottaglig för kvinnlig charm, inte ens i denna marginellt attraktiva form, såg in i hennes ögon och var ett tag förlorad. Men så hämtade han sig och sa:

"Jag är inte förläggare... ej heller agent. Men mitt basic messeage är att du måste som författare göra ett statement och kanske satsa på egenutgivning om inget annat går. Du får å andra sidan inte göra dig till offer, kalla dig outgiven författare eller annat 'passiv-aggressivt'. Ge ut och gå vidare, eller spara på usb-minne och glöm, det är allt man som kreativ person kan göra idag."

"Så att..."

"Dana karaktären, lev, gör inte skapandet till en plåga. Starta flera projekt av mindre betungande karaktär, såsom blogg, internetforums-postande, what have you."

"Men tror du inte världsläget ordnar upp sig snart, tror du inte NWO faller och traditionell nationalism tar över inom kort...?"

"Jag sitter inte uppe sömnlös och väntar på det", sa Bing. "Det kan ta ett år, tio år, hundra år. I detta läge måste du göra vad du kan med vad du har där du är. Det är mitt enda råd. Inte leva i abstraktioner; men leva för sig själv, utan att bli bitter."

Eulalia nickade och beställde in ett glas vin till. Och Bing beställde en öl.

Eulalia, som inlett mötet med att verka orolig och utom sig, hade nu hittat balansen och verkade mer normal, mer social. Hon gjorde en gest mot platsen där de befann sig, den ärevördiga Gamla stan-krogen, och sa:

"Här brukar Svenska Akademin sitta och pokulera..."

"Exakt", sa Bing och läppjade på den ljusa, skummande brygden. "Ta mig f-n om de inte äter ärtsoppa också. De kanske kommer hit idag... säg hej till Horace..."

"Akademin borde avskaffas."

"Tycker du?"

"De gör ju inget, bara förvaltar fastigheter och fonder. Noll estetiskt värde, noll opinionsbildande funktion."

"Sant", sa Bing, "men att lägga ner Akademin går inte... av antydda ekonomiska skäl... de måste förvalta de där fonderna."

"Men påstå inte att Akademin idag blomstrar."

"O nej, det är en stagnationsfas. Som under Wirsén."

"Wirsén", sa Eulalia och höjde glaset -- och Bing höjde sitt, utan det "bonniga" glas-klanget -- och på det planet förstod man varandra. Sedan pratade man om annat, såsom Bings flickvän Hildur, som var kusin till Eulalia. Hon hade hört att Hildur planerade en fest i Bings guldpalats, var det sant...? Ja sa Bing, så var det nog, blir det fest så är du given som gäst.

"Är det middag, klädsel kostym...?"

"Det blir nog kall buffé och fri placering," sa Bing. "Vårdad klädsel. Hildur, och jag, får se till att det blir den rätta mixen gäster... tarts and bishops... ur traditional underground-aspekten om du fattar."

"Nja...?"

"Vi kan inte göra en fet fest à la establishment... men gräddan av dark enlightenment, trad radicals, Swedish sidestream ska vi nog kunna få ihop... tio-tjugo pers så där... och de ska vara 'socially attractive'... inga dårhushjon, inga tablettmissbrukare et cetera..."

"Låter helball. Rökning tillåten?"

"Vi får se. Men här får man inte röka."

"Nej o nej. Vi får gå ut..."

... Och där lämnar vi de tu, Bing och Eulalia, två kulturaktörer i det oppositionella Sverige, idag, 2023.

Inlägg 4. Följetongen "Assar Bings äventyr" fortsätter. Detta avsnitt saknar dock scenisk framställning. Istället blir det rundmålning à la Burne-Jones med krapplack, capuut mortum och ockra.

+++

Horgalåten spelar, dödsdansen går vidare, dance macabre i den utsugna, genomkorrupta epigonstat som är Sverige på 2020-talet.

Fokus för denna svenska story är, som ni sett, Assar Bing. Bing är ett under av kringsyn, analys och sömngångaraktig säkerhet; han far runt i sitt Stockholm och manipulerar, korrigerar, domderar så att folk, även rebeller, skärper till sig.

Litet raskare ock...! Här duger ingen flegma. Iofs kan förändringen ta tid, det vet även vår guru med Mike Love-utseendet -- men rebeller måste ha energi, de får inte gnälla, inte samla sig i missnöjda kotterier.

Det är hans credo.

+++

Molen driver över Strömmen...

Biltrafiken strömmar på Centralbron... och den strömmar i underjordstunnlar, på kringleder, ja det är inte klokt vad motorleder det finns...

Folk driver på Drottninggatan...

Folk sitter och super på finkrog, folk super på pizzeria, folk super i guldhus och stenhus... folk tar sprit och tabletter... folk drogar sig med tuffa droger och mer borgerliga, såsom mat och dryck... och media...

Detta är Sverige 2023.

Det finns dock några som agerar kritiskt... och som agerar kreativt... ingen är dock som Assar Bing, som är både kreativ och kritisk... frågan är hur denna alkemiska mix ska blandas för bäst sprängkraft...

Det får vi dock inte veta i detta inlägg. Men kanske i nästa.

Vi vill bara säga: detta kanske inte är någon upplyftande berättelse, någon hjärtevärmande mystext i fotogenlampans sken. Men det är en svensk berättelse.

Inlägg 5.

Myten lever...

Och Sverige lever.

Det är så här: en sinnessjuk regim försöker förvisso trycka ner det traditionella Sverige i skoskaften -- but -- they've made one, big mistake: Assar Bing.

De hade inte räknat med att en diskret pajsare, en saxisk krapplackare, skulle rycka undan mattan för dem och skapa ramen för en högtidlig ära, stavad renässans för traditionell svenskhet i konsten.

Det är vad det handlar om. Det är upplägget för denna Flashbackföljetong.

Och nu fortsätter den...

+++

Det var en dag om våren. Snön låg vit över de moar som omgav staden. På åker och äng hade snön börjat tina bort. I stan var det mest barmark samt lite frusna strängar i marginalerna, allvarligt hotade av dagsmeja.

Det droppade på ett fönsterbleck. Det var, närmare bestämt, på Gustav Plints fönsterbleck i hans lägenhet på Katarina Bangata.

Vi har träffat Plint förr. Det skedde i inlägg 2. Där sas: "Plint var en bred, kraftig typ med tangorabatt och det mörka håret i backslick."

Det gällde fortfarande. Och han var, som sas i samma inlägg, ännu 42 år gammal.

Han var denna dag iförd softpants, tofflor och munkjacka. Han satt vid sitt köksbord och drack kaffe. Mitt emot sig hade han Assar Bing, 35, utseendemässigt Sveriges svar på Beach Boys Mike Love: lång, smal, välansat helskägg. Bing var iförd loafers, gröna jeans och polotröja; en grå kavaj var avhängd på stolsryggen.

De satt i ett litet med välfungerande kök med en affisch på väggen, Der Wanderer über dem Nebelmeer av Friedrich. Bing såg uppskattande på den och sa:

"Där står han, morgondagens hjälte, som med sin kommandostav dirigerar kulturen: så vill jag att det ska vara..."

"Exakt", sa Plint och tog en Gauloises Blonde ur ett paket som låg på bordet. Han tände den, sög girigt i sig röken, blåste ut blå rök och försatte:

"Künstler und Genie... tyrannus artifex... lite diktatur är vad som behövs i konsten..."

"Ren rå vitalism... förstörande och brännande... det måste till...", sa Bing, som även han tog en cigg.

"Men motsäger inte det vad du predikar... politisk konst... en politisk konst skulle knappast tillåta ett epos om hur världen går under... en högerpolitisk roman måste väl skildra hur allt, trots allt, räddas av konservatismen i konstruktiv anda..."

"Hm, nu har du mig inmålad i ett hörn", sa Bing. "Eller kanske inte -- för visst kan man skriva ett epos om hur vänsterismen får världen att gå under. Allt blir verkligen utplånat i en kaotisk jazz av wokeness och anti-trad. Sedan, på något sätt -- intervention of Nordic aliens, eller reconquista av a few good men av faustisk typ -- byggs civilisationen upp igen."

"Skitbra", sa Plint, "jag måste skriva den romanen."

"Go ahead, det är det jag är här för, att ge idéer fritt och utan konstnad... glöm dock inte soundtracket: Carmina Burana..."

"Och Requiem for a Dream."

"Och Horgalåten: men titta han har ju bockfot...! Du är förresten perfekt som demonförfattare, tangorabatt och mörkt bakåtkammat hår..."

"Säger du det? Jaha..."

Plint drog tankfullt ett bloss, blåste upp rök i taket och var för ett tag borta i tankar. Bing tog för sin del en slurk kaffe och såg ut genom fönstret över de skira himlarna i söder -- sydliga vyer över Stockholms Söder.

Bing måste gå och tvätta händerna så då gjorde han det. Klar med det kastade han ett getöga på vardagsrummet, möblerat med en soffgrupp och en vitrin med tennsoldater. Plint hade ärvt dem från sin fader, han samlade själv inte aktivt, men hade hade en försvarlig mängd ändå i sin display. Så fantastiskt, tänkte Bing, här är historia in nuce -- napoleonsoldater, karoliner, andra världskriget i Elastolin... kan vara värda en del de där sista...

Han gick tillbaks till köket och snackade ett tag om värdet i Elastolin-figurer med Plint. Denne sa visst, detta är pensionsförsäkringen... Sedan kom de att tala om detta att skriva på engelska. Plint hade ett flertal verk på detta språk bakom sig.

"Så det är framtiden då?" sa Bing.

"Kanske," sa Plint. "Det är i alla fall ännu en spelplan."

Plint babblade på om sina anglo-amerikanska bravader. Han kom att referera författarvisdomen: "Don't change the deal -- don't change your name -- publish or perish -- stick to your story".

"Vem sa det?" sa Bing.

"Ken Ray. Han är som jag en svensk som skriver på engelska. Han föddes som Kenneth Rapsfält. Men han ansåg att det där ä:et i efternamnet inte var gångbart internationellt. Så han blev Ken Ray. Vete tusan om det var så smart... många över där heter "Ken Ray" men "Kenneth Rapsfält" är praktiskt taget världsunikt... men i alla fall, han ändrade namnet i samband med att han gav ut sin första roman och sedan dess var det bara full fart framåt."

"Så han blev kingen king då?"

"Hans Filurgo Saga är inne på nionde delen nu."

"Fantasyepos?"

"Ja, typ... men i alla fall, Ray formulerade en gång de där reglerna för en författare... don't change the deal... och don't change your name... man ska som författare inte ändra namnet mitt i karriären, det är förvirrande för läsarna."

Bing nickade och drack ur ett vattenglas han hade framför sig.

"Men vad betyder 'don't change the deal' då?"

"Man ska inte propsa på ändring i undertecknat kontrakt. Det är bortkastad möda. Signerat gäller för evigt."

"Jaha, tänk vad man lär sig..."

Plint sa vidare att 'publish or perish' betydde att man som författare inte får vila på lagrarna, då är man strax bortglömd.

"Men är inte det där lite stressigt... lite hackwriter wisdom", sa Bing. "Ett geni däremot, han skapar ett verk som förändrar allt -- honom själv, världen -- det glöms vl inte bort."

"Sant", sa Plint. "Men alltså, sista regeln, 'stick to your story' -- det betyder att man ska inte påstå radikalt annorlunda saker i bok efter bok. Man måste predika den sanning man funnit."

"Gäller att ha funnit denna sanning då", sa Bing.

"Javisst. Och det har man ju: 100% identitet, 0% hat -- tacka vet ja logdans -- Dash 3, cleaner it can't be..."

Sa Plint... och med det tonar vi bort denna hjärtevärmande scen från Söder 2023, med två babblande krapplackare i samtidens verklighet.

Inlägg 6. Den metapolitiska fäktningen fortsätter. Trollpatrullen dundrar i natten. Ljusets makter laddar om. Nu tar fan bofinken...

+++

Hon var Freja Lätting, 25, en charmerande nordisk brutta, en Grace Kelly för gråvädrets 2020-tal, en slank fräsching som var Assar Bings stadiga flickvän. Nu serverade hon med lätt hand sin sambo en kopp te och en skorpa och sa med ett spjuveraktigt leende:

"Så hur går det med kampen... har du tagit över Sverige än?"

"Det handlar inte om det," sa Bing. "Det är bara metapolitik."

"Men det måste väl leda till att ljusets makter tar över? Antingen det eller så undergång."

"Ja, förvisso. Men det är en kamp som pågått sedan urminnes tid, sedan demiurgen slog blå dunster i ögonen på folk, lurade dem att tro att han var högste gud."

"Aha... så all ondska vi ser idag är bara del i demiurgens spel...?"

"Ja."

Bing tog en slurk te. Han såg in i sin moatjés ögon och gillade vad han såg. Hon var klädd i morgonrock och blus. Det blonda håret var rufsigt och hon var läckert o-makeupad: en syn som bara jag får se tänkte Bing förnöjt, alla andra får ju bara se Miss Perfect...

De satt i det moderna köket med gråblå tapater, grön spis och grått kylskåp. Allt var del i deras trevånings guldpalats på Norrmalm, en malmgård väl försedd med malm, särskilt guldmalm -- både i fasadens dekor och i ett kassavalv. Bing hade ärvt palatset och levde ekonomiskt oberoende tack vare guldmalmen, som han sålde av då och då på Stockholms råvarubörs.

Det var en dag i mars då solen sken och våren var på väg. Vårdagjämningen hade just timat. Klockan var tio på förmiddagen en lördag.

"Jag får en idé," sa Freja. "Eller, jag undrar. Du som är så haj på predikan, varför startar du inte en sekt? En andlig sekt. För du har väl ett credo?"

"Ja," sa Bing tankfullt. Jag predikar min lära. Såsom: Ingen är neutral. Det pågår ett propagandakrig, andligt krig, psyk-krig, och alla som har ett psyke är deltagare, vare sig han vill eller inte. Din själ är slagfältet. -- Detta är väldigt mindful, det erkänner jag. Så visst, jag kan bli guru. Jag gillar dock inte att formulera mig systematiskt, jag gillar inte att skriva. Men om någon kunde skriva ner mina tankar... men du är väl ingen journalist eller är du?"

"Nej det är jag inte," sa Freja och stirrade neutralt framför sig medan hon rörde i sin tekopp. "Jag sysslar ju bara med att, på min flank, nätverka och socialisera."

"Vad gör du egentligen?"

"Ingen vet vad jag gör. Inte ens jag," sa Freja gåtfullt och såg bort i fjärran genom köksfönstret.

Freja levde på Bings bekostnad, det var grunden. Han försörjde henne. Sådant var deras förhållande, en obeskrivlig själarnas enhet i den eviga återkomstens spel.

"Men jag ska inte starta någon rörelse," sa Bing. "Då riskerar den bara att infiltreras och parasiteras av ondskefulla krafter. Men visst är jag en predikant. Vi måste ha holism istället för reduktionism, livsnära attityder istället för död och förtvining."

"Men kan man bygga en kultur på det?" sa Freja med inkvisitorisk uppsyn.

"Nja..." sa Bing och åt av sin skorpa. Kardemumma, väldigt god. Han sa omsider: "Det finns ljus och mörker, och så en vid gråzon däremellan. All kultur ska inte tuktas. Men det måste finnas en trosmässig ledstjärna och den heter ljus och liv -- holism -- nationalism -- motstånd mot demiurgens intriger."

"Så elegant."

Och där lämnar vi de tu. Detta avsnitt slutar här. Det hela var, kan man säga, en inblick i samboverklighetens relationsbaserade interaktion, allt med metapolitisk twist.

Senare får vi, om Gud så vill, se hur det hela utvecklar sig -- hur Bings strävanden i en hård samtid ter sig, hur hans kamp mot moralisk slöhet och estetisk enformighet tar form i händelsernas vidare ram.

Du är flashbacks verkliga scoreboard sen ett par dagar. Jag metametaälskar dina texter.

Tack.

Som jag sa sist, "om Gud vill" så fortsätter följetongen. Nu börjar den kanske nå "kritisk massa" också... drömmen börjar drömma sig själv.

Avsnitt 7. Vår följetong för objektivt giltig, gudomligt influerad epik för en ny era, fortsätter oförtrutet.

Med andra ord: det är dags att åter veva positivet...

Dags att åter utöva alkemi...

Dags att slå på guldmaskinen...

+++

Bögar och tribader har tagit makten i riket. Sagotant för barn är inte längre godmodig tant, nej torrjuckande transa -- det är verkligheten.

Grinande trollungar har makten i landet där fordom allvarliga nordiska män styrde och ställde.

Degenererat avskum dansar demondans runt Svea rikes en gång stolta artefakter såsom slottet, riksdagen och Nordiska museet.

Monument över krigarkungar skändas och smädas.

Rikets försvar är reducerat till korprals postering.

Undergången syns nära.

+++

De mytiska krafterna regenereras...

Gudarna sätter sig att rådslå...

Midgårdsormen rister och haven svallar...

Fenresulven ylar i natten...

Så nog är fan lös...

Nog rasar astralkriget så intensivt som aldrig förr...

+++

Man frågar sig oförställt: klarar du natten...?

Eller vrider du dig i sömnen mellan hopp och tro, nolll och intet, frihet och fruktan...?

Väktare, vad lider natten...? Vad lider natten...?

+++

Natten skrider bort och ersätts av gryningen...

Apa svasur ushaso nag jihîte...

Gryningen nalkas... och det stiger en gestalt över den stockholmska horisonten: Assar Bing, 35, kulturstrateg, mindful guru för andlig odling, schackspelskung i uppdragandet av en ny ordning... en Mike Love-lookalike med ess i rockärmen för nästa vända i kulturkriget...

Han har en räv bakom örat kan jag försäkra...

Bockfoten tittar fram ibland...

Hans solvargsgrin kan tina upp den glaciär som Sverige av år 2023 utgör...

Så är det...

Och här bordet avsnittet börja. Men här slutar det.

Avsnitt 8.

+++

Mustiga skrönor för Svea rikes hävder... "Fluffy edges with a thick core"... Assar Bing, solguru för en ny tidsålder, Bodhisattva för gryningens era, portalgestalt för det nyss avslutade Kali Yuga och det nyss begynta Dvapara Yuga: han är denna följetongs hjälte.

Han är guide för en ny era. Han är guru för den nya tidsåldern -- en begynnande tid av andligt ljus och mindfulness, en tid som kommer att revoltera mot antivithet, materialism och dualism.

Ty järnålderns dödsdal har vi bakom oss. Kali Yuga är historia, den slutade 1899. Således: från mörkret stiga vi mot ljuset, bronsåldersskimmer beledsagar oss alla -- och den beledsagar Assar Bings steg -- guruns steg -- där han går Drottninggatan fram en dag i mars.

Han går som i trans, bärs fram av flödet av fotgängare. Ett zenartat lugn präglar hans anlete; hans leende är ett arkaiskt leende, hans anletsdrag är som gjutna i brons, det brons som den nuvarande tidsåldern står för.

Han glider fram med ett implicit telegram: glädjens, Kali Yuga är över...! Inte så att han predikar det, folk vill ju bara höra eländesnytt, de är präglade att göra det. Hjärntvättade av massmedia. Men för sina fåtalet lärjungar -- Plint, Struts, Kartongmapp mm. -- visar han vägen mot framtiden -- en strålande framtid...!

Han är krapplackare, guldmålare, solgud och mindfulness-strateg för Guds utvalda folk, germanerna.

Bekanta gestalter skymtar i folkhavet, möter, nickar, driver vidare. Så upprätthåller han kontakter, så utövar han sin magus-maestro-ritual i kulturkriget. Han är ledaren som ett fåtal utvalda nyckelpersoner vill känna. Han är inofficiell Master of Ceremonies för det medvetna Sverige, han är diskret riksföreståndare för det Sverige som heter Hellqvist -- Cederström -- Winge -- Heidenstam -- Södergran -- Swedenborg.

Han driver söderut i vårsolens glans, han går genom Riksdagens kvaderstensklyfta, han sveper in i Gamla stan som ett spöke från norden, en nordanvind som fryser märg och ben på rikets fiender.

Han far transartat upp till Storkyrkan, trängs i det folkhav som denna dag tydligen ska in där och turista.

"Inträde 20 kr" står det på en skylt.

"Men jag ska bara in och meditera," säger han till avgiftsknodden.

"Ja men i så fall, gå bara in," säger knodden. "För privat andakt ingen avgift!"

"Tack! säger Bing och bugar lätt, går in i tegletemplets guldprydda atmosfär, sätter sig på en bänk och mediterar över detta mantra: "underbar i nåd, underbar i nåd, underbar i nåd"...

Avsnitt 9.

+++

Författaren Gustav Plint gled världsvant in genom porten till Tjärhovsgatan 5. Han kastade ett getöga på hissen i sin ack-så-fascinerande sekelskifteskorg, en sådan där med galler; han tog den inte, han tog trappan. Han skulle ju bara upp en våning.

Han stod strax utanför en dörr på vilken det stod "Sigyn Räfs". Det var hans flickväns namn; detta var hennes boning.

Plint ringde på. Han var väntad, deras mötet var avtalat, han visste vad som väntade bak denna dörr -- men ändå kunde han inte låta bli att känna upphetsningen inför det som förestod, detta att ansikte mot ansikte möta sitt hjärtas dam.

Lägenhetesinnehavaren öppnade. Och log hult, denna 1,88 långa flaggstång, mörkt halvlångt hår, bruna ögon, markant dolikocefalt ansikte, små tänder, fast haka, stramt leende. Det var dock ett leende Plint älskade.

De omfamnades och så stängde Plint dörren och så var man ensamma.

"Hur mycket tid har vi på oss?" sa Sigyn.

"Är väl en timme eller så."

De skulle på party i Bings guldpalats, därför denna konversation.

Plint tog av sig rock och skor och gled världsvant in i lägenheten, den lilla etta med kokvrå där Sigyn framsläpade sina dagar som student på flamskyddsprogrammet på LHS. Hon var 24, han var 42. Detta var en bra numerisk kombo.

+++

Det artar sig alltså till party, fest hos Bing, och vi ser alltså upptakten till det hela ur Plint och Sigyns synvinkel. Målet är att skildra deras färd till festen samt festen i sig -- men det får vänta lite. Vi sätter för detta inlägg punkt här och säger: detta är isblå frekvensfiktion för Sverige, idag, med maximal relevans för kultur, politik, och världsordningen i stort.

Avsnitt 10. Författaren Plint var, som vi fick veta i avsnitt 9, hemma hos sin flickvän Sigyn. De förberedde sig att gå på fest hos Assar Bing.

+++

Sigyns lägenhet på Tjärhovsgatan var synnerligen minimal. Det fanns en kokvrå på en kvadratmeter, det fanns en farstu på två. Det fanns ett boningsrum på femton kvadratmeter.

Väggarna täcktes av vit texttiltapet. Tre konstverk som fanns uppsatta, med ram, reproduktioner alla, var: Romersk ruinkulle av Rubens, Stormen av Giorgione, samt Mont Saint Victoire av Cézanne.

Det fanns även en bokhylla, typ String, tre hyllplan.

På det första planet stod dessa böcker: Mrs Dalloway, Le pétit prince, och Rechêrche au temps perdu, del ett och två. Samt Handbok i flamskyddsteknik av Bo Ek.

På hyllplan nr två låg en mineralklump med inslag av volfram. Bredvid stod en trollstatyett, två runda stenar, föreställande kropp samt huvud, ihoplimmade, den sistnämnda med ett ansikte påmålat. Håret var av skägglav.

Och det var allt som fanns i prydnadsväg.

Det fanns en säng med grönt överkast och det fanns ett bord med två stolar. Vi förflyttar oss nu till detta bord.

+++

De satt vid bordet och drack te. Sigyn sa till sin pojkvän:

"Vad har du gjort idag då?"

"Korrat."

"Viktiga saker...?"

"Ja, när jag gör det så är det universums viktigaste göromål. Jag rättar fel; jag för verkligheten, dvs. manuset, mitt manus, från felaktig version till rätt, hallstämplad, kanonisk version. En text som populasen sedan ska ha i sitt gudstjänstbruk i evig tid."

"Vilken bok är det?"

"Vittra: Resurrection."

"Åh, en engelsk bok...! Och du korrar! Du rättar en engelsk redaktörs upphöjda redigering."

"Ja", sa Plint och drack av sitt mangote, "ty ingen redaktör är ofelbar. Min språkbehandling däremot är tip-top och den kan i stort sett bara försämras. Nu, efter redaktionell köttkvarn, återför jag vad jag kan till det läsligas rike."

"Låter jobbigt."

"Det tar den tid det tar. Men man kan inte rätta allt. Korrläsning måste göras lite rough shod, lite high-handed... man måste låta vissa saker passera, saker man inte direkt älskar men som ändå är korrekt engelska. Saker som Mr Editor i sin godhet valt att ändra till. Ty det finns annars ingen hejd på hur många och långa korrektioner man kan notera i sitt korrektur."

Sigyn la handen på hans arm, såg medlidsamt i ögonen och sa:

"Du har haft en svår dag... men nu är du med mig... allt är nu vila, rekreation, och fest."

"Ja," sa Plint, "jag har varit i krig... 'edit war', det hårdaste krig som finns... man strider om placeringen av kommatecken, om ett bindestrecks vara eller icke vara..."

+++

Man var i Sigyns rum på Tjärhovsgatan 5. Det låg på Söder. Så gjorde även Plints lägenhet på Katarina bangata. Han hade gått dit. Han var finklädd men hade promenadskor; finskor hade han i en påse. Nu skulle man ta sig till Norrmalm. Man klädde på sig och gick till Medborgarplatsens t-station, det var inte långt, man gled i skymningen liksom energifritt, liksom supralett, av atmosfären av nollgradigt, snöslask, violett himmel med gula och gröna streck. Sigyn bar jadegrön dräkt, trenchcoat, basker och promenadskor. Och i en påse bar hon sitt plusvapen: tämligen högklackade skor. Hon var som sagt ganska lång, 1,88, men hon hade slutat ha komplex för sin längd. Istället hade hon bejakat den.

Det gled transartat ner i t-banans tunnelvärld, gled transartat ombord på ett tåg och var snart, som i trans, uppe på Normalm där de i en högre medvetandeform gled längs en gata.

Sigyn sa:

"Nu ska vi träffa Bing och Freja, så trevligt eller hur...?"

"Ja, det kan bli najs. Fin fest men opretentiös."

"Gillar du verkligen Bing? Är inte han smartare än du?"

"Nej det tror jag inte. Eller så är han kanske kingen king i radikalismens fasrum, men jag är kingen king i mitt eget fasrum, vittra-romanens fasrum."

"Å så bra", sa Sigyn.

Man vek om ett hörn -- och så stod man inför guldpalatset, Bings trevånings boning. Det upptog en stor gård. I fonden var huvudlängan. Mitt på denna var ingången, kantad av gyllene pelare. Vägen fram till ingången kantades av bronsstatyer föreställande Oden och Frigga, Tor och Siv, Balder och Nanna, Brage och Idun.

Gården spärrades av ett järnstaket. Man nådde grinden och gick fram till en vaktkur. Via en mikrofon samtalade man med vakten, som var klädd i grått livré. Man anmälde sig.

Vakten kollade en lista. Så nickade han, sa "välkommen" och öppnade grinden med fjärrkontroll.

Grinden gled upp och paret gick in längs statyvägen.

Sigyn såg förundrat på statyerna och på palatset i fonden.

"Är det äkta guld...? Hela fasaden skimrar..."

"Ja", sa Plint. "Fönstrens inramningar är belagda med bladguld. Och frisen överst och taket av aluminium, också det är förgyllt. Fasaden i övrigt har brun puts. Helhetsintrycket är: ett guldpalats."

"Väldigt fint", sa Sigyn med ett understatement. Ty denna byggnad var något av ett sagopalats, ett underverk av färg, form och konstnärlighet i den depression som stavades "Sverige 2023".

Man nådde porten där ännu en vakt hälsade och bad dem stiga in. Det gjorde man, och snart hade man tagit sig upp till första våningen där en garderobiär tog emot deras ytterkläder och de kunde byta till sina högt skattade finskor, Sigyn till högklackade punps, Plint till blanka skor med slät lädersula.

Man var i en salong med äkta mattor och en kristallkrona. Några bekanta ansikten skymtade bland de övriga gästerna, såsom Kartongmapp och Struts med sina respektive. I samma ögonblick kom Bing och Freja och så vidtog hälsningsceremonin.

+++

Så där ja, vi har nått Bings palats och det är fest. Fortsättning följer om hur festen utvecklade sig.