Putin beordrar styrkor att gå in i Ukraina - INVASION NU (2022-02-24)

Även om stödet i ryska opinionsmätningar gått ner för kriget mot Ukraina, är de siffror som presenteras fortfarande höga. Vänner och bekanta som pratar med anförvanter och vänner i Ryssland möter omväxlande direkt stöd för kriget, och om inte det så i alla fall människor som befinner sig djupt inne i den putinistiska världsbilden om ett Ryssland som försöker skydda sina rättmätiga intressen mot ett aggressivt och dekadent väst.
Från detta är det lätt att dra slutsatsen att regimens propaganda fungerat, och att huvuddelen av den ryska befolkningen idag stöder kriget, stöder rysk imperialism och tanken på en rysk exceptionalism, där Ryssland står som försvararen av traditionella (kristna) värden, och axlar rollen som det tredje Rom, som försvarar civilisationen mot barbarhopar, som denna gång kommer västerifrån över de ukrainska stäpperna. De berättelser jag får från vänner bättre placerade än jag själv, om att det mesta av modiga självständiga röster som funnits nu flytt Ryssland, passar in i bilden av att de flesta som är kvar sluter upp bakom Putins ryskimperialistiska politik.
Jag skulle dock vilja tillföra en nyans till den beskrivningen. Eller snarare sagt, till den tolkning de flesta av mina vänner här i väst gör av den beskrivningen: "De flesta ryssar är övertygade putinister och imperialister". Nämligen genom att påpeka att hela konceptet "att ha en åsikt/övertygelse" är problematiskt när man pratar om länder i den gamla Sovjetunionen, och särskilt i Ryssland, och särskilt i Ryssland efter de tio senaste årens återinförande av en repression värre än den sena sovjettidens, även om (ännu) inte på samma nivå som under 30-talets värsta Stalintid.
Pratar man på djupet med människor som växt upp i gamla Sovjet och varit unga vuxna före 1991, vet man att det är mycket, mycket som människor inte pratade om. Inte med vänner och bekanta. Inte med avläsna släktingar. Och i en del fall inte ens med nära släktingar och familjemedlemmar. De av regimen påbjudna hjältesagorna traderades naturligtvis: Hur en släkting var vid fronten och fick hedersmedaljer, hur en annan var med och byggde stridsvagnar, och hur familjen evakuerades med vapenfabriker till Ural. Men ofta var det knäpptyst om vad som hände med den där farbrodern, som nämnes sista gången i ett gammalt brev i början av 30-talet. Och i få familjer berättades om att man sett de horder av utmärglade som vällde in i städerna och svalt ihjäl på gatorna under vintern 32/33.
Man visste helt enkelt vad som kunde vara farligt att prata om. Och eftersom i stort sett alla familjer hade någon eller många, som dödats under utrensningarna på 30-talet för saker de sagt långt tidigare, när det exempelvis var självklart för en god kommunist att hylla kamrat Lev Trotskij, visste man också att det inte bara gällde att hålla tyst om sådant som man vet att makten inte gillar nu. Det är säkrast att hålla tyst också om sådant den kan komma att ogilla i framtiden. Sålunda bäst att hålla tyst om allt, som inte är direkt nödvändigt att prata om för att hantera livet här och nu.
Jag vet, för någon som gillar den östeuropeiska allt omslutande pratsamheten kring samovarer och vodkaflaskor är det svårt att få ihop denna med den bild jag tecknar, men folk visste precis var gränsen gick mellan klagomål över att det är svårt att få tag på socker till syltningen, och politiskt känsliga frågor. Jag minns glasklart den TYSTNAD som infann sig i lägenheten när jag som naiv 16-åring på mitt första besök i Sovjetunionen av misstag råkade gå över den gränsen: Pappan till den pojke som en av mina reskamrater var bekant med visade sin fina frimärkssamling, från de tidigare revolutionsåren, och jag såg ett märke med en bild jag kände igen, och frågade "Titta, det där är ju Lenin, och det är Stalin, men vem är det där, är det kanske Trotskij?" Stämningen övergick från varm och uppslupen till iskall. Jag fick en lång föreläsning ur sovjetencyklopedin om att Trotskij var en kopntrarevolutionär, som vid varje tillfälle och i varje väsentligt avseende haft motsatt uppfattning mot Lenin. Sedan åktes det tillbaka till hotellet.
Pappan som läste visste säkert någon stans lä'ngst inne i huvudet att det han läste upp befann sig någonstanns mitt emellan kraftigt tillrättalagd och ren lögnaktig historieskrivning. Men att inför oss ens antyda minsta tvivel fanns inte på kartan.
Det var naturligtvis då på det tidiga 1980-talet annorlunda med dem som var dissidenter, som tog promenader med västerlänningar i otillgängliga skogar efter att ha bytt tunnelbana fem gånger för att skaka av sig säkerhetstjänstens uppvaktning. Men de betalade för sin bristande tro på systemet med uteblivna karriärer - och då talar vi inte om att tyckokrater inte längre blir inbjudna till lika många TV-soffor, utan om att några av landets främsta akademiker inte längre kunde publicera sin forskning, blev avskedade från sitt universitet och fick ta arbete som affärsbiträde. Eller stängdes in på sinnessjukhus, eller kastades i läger.
I en sådan värld är det helt enkelt bara en liten andel människor, som över huvud taget skaffar sig vad som vi i Sverige skulle kalla en åsikt. Någon handfull procent av befolkningen blir verkligt övertygade om att regimen har och gör rätt. De fortsatte vara övertygade kommunister även när det efter kommunismens fall under en period var förbjudet. Eller kommer fortsätta vara nationalfascister även efter Putins fall. En lika stor handfull procent blir övertygade oppositionella, så övertygade att de är beredda att ta risker genom att i alla fall ibland säga vad de tänker så högt att andra kan höra. Men de allra flesta har ingen djupt känd egen åsikt, och säger det de vet att man bör säga för att det ska gå bra för en i livet. Och det är klart att när man upprepat en fras om kapitalismens fasor och det imperialistiska väst, eller om ukrainanazismen tillräckligt många gånger, börjar man i någon avseende av ordet tro lite eller mycket på det man säger. Men inte mer än att man några år senare, när tiderna förändrats och alla grannar går ut på gatan och ropar efter frihet och liberala ekonomiska reformer, stämmer upp också i de ropen, och börjar tro på dem.
Det är därför ur mänsklig synpunkt lätt att förstå att många människor i Ryssland idag inte orkar, vågar, vill ta aktiv ställning mot regimen, och bara upprepar det som påbjuds.
Men det är bara den ena sidan av saken. Den andra sidan av saken kan uttryckas lite brutalt, men är fundamentalt sann, nämligen att all makt ytterst vilar på de behärskades samtycke. En diktatorisk regim faller väldigt sällan därför att diktatorn bestämt sig för att hans säkerhetstrupper inte ska skjuta. De allra flesta diktaturer faller när så många går ut på gatan att säkerhetstrupperna inte kan skjuta dem alla, inser att de inte kan skydda diktatorn och för att rädda sina egna skinn ansluter sig till demonstranterna och vänder sina gevärspipor mot presidentpalatset.
Detta hände i Bukarest 1989. I Kyjiv 2006 och 2014. Det hände i Belarus hösten för några år sedan (då skickade Putin in förstärkning när de belarusiska säkerhetstrupperna började vackla). Men det har ännu inte hänt i Ryssland.
Jag har följkt diskussionen om det ryska folkets ansvar för det som nu sker med stigande obehag. Jag hävdade gång på gång i början av kriget att detta var Putins krig, inte det ryska folkets. Jag har gång på gång försökt förklara att ryska opinionsyttringar till förmån för kriget inte nödvändigtvis betyder att ryssarna verkligen gillar det som sker. Det går på individnivå verkligen att förstå att varken Ivan eller Tanja vill sticka ut huvudet och protestera och hamna tio år i fängelse för det.
Lik förbannat är det enda som kan få något att förändras att just Ivan och Tanja och tillräckligt många av deras vänner, bekanta och bekantas bekanta i tio eller femton led bort gör just det. Och: Hade de gjort det redan tidigare, då priset var lägre, och repressionen mildare, hade vi kanske aldrig varit där vi är nu.
För mig trillade poletten ner när jag läste en diskussion på Stefan Ingvarssons Facebooksvägg häromdagen, mellan honom, Martin Uggla och Dmitri Plax. Plötsligt insåg jag att deras diskussion om skuld och ansvar hade starka paralleller till en diskussion jag för några år sedan förde med en grupp upprörda manliga vänner efter att jag i anslutning till metoo publicerat en text #meaculpa: Där förklarade jag att jag visserligen vad jag vet inte själv begått något övergrepp, men att strömmen av vittnesmål övertygade mig om att jag måste ha funnits i närheten när de skett, utan att se och utan att reagera, och att människor som varit mina bekanta och vänner måste ha varit förövare, utan att jag velat se, och utan att jag reagerat. Och att jag därför visserligen var utan direkt egen skuld för något eget övergrepp, men att jag hade en indirekt skuld, var medskyldig till att saker kunnat ske runtomkring mig för att jag uppenbarligen tittat bort, inte ansträngt mig tillräckligt för att se, därför inte sagt ifrån, och därför varit med om att låta det fortsätta ske. Och skrev jag - om minnet inte sviker mig - att alla vi män har ett ansvar för att i framtiden hålla ögonen öppna och säga ifrån om en broder beter sig illa. För om vi inte gör det, kommer allt bara att fortsätta.
Jag tror inte jag i detalj behöver peka ut parallellerna mellan detta resonemang och frågan om ryssarnas skuld till det som nu sker: Inte en direkt skuld för ett direkt krigsbrott annat än om man varit inblandad i det. Men de flesta delar en kollektiv indirekt skuld för att inte ha sagt ifrån, och de delar ett ansvar för att göra det. För om inte tillräckligt många säger ifrån kommer det hela bara att fortsätta och fortsätta.