"Frustrationen skapar storheten i männens dumheter"

är ett uttryck jag hört för längre sen, men minns inte var det kommer ifrån.

Med det menas att män bygger upp orealistiska förväntningar och luftslott, kanske för att en kvinna de trott sig kunna inleda något med gör helt om, och därför känner sig mannen manad att hämnas eller göra något som visar hur frustrerad, ledsen och arg han är, som att starta krig eller begå någon form av vansinnesdåd. Eller att döda de som han upplever vara emot honom.

Tänker i sammanhanget på Jack Nicholsons rollfigur Jack Torrance i "The shining", när han vill döda sin fru och Danny och jagar honom i labyrinten utanför hotellet, för att han anser att de hindrar honom från att göra sitt jobb (som vaktmästare på Overlook Hotel). Hans vanföreställningar av att de är emot honom och försöker hindra honom gör att han tappar alla spärrar.

Hur tänker ni kring detta?

Att du försöker dra paralleller till en film av Stephen King visar vilken nivå denna tråden ligger på när det kommer till vetenskap och humaniora. Dessutom är din tolkning av filmen och hans motivation helt fel.

Skulle inte säga att det här kan appliceras på män generellt, utan snarare en mycket liten klick. Annars hade vi haft betydligt större problem i samhället med denna frustration än vad vi ser idag. De flesta män bygger inte upp dessa luftslott eller reagerar med sådan kraftig ilska vid ett avvisande, speciellt inte i ett tidigt stadie av en relation där man tror sig kunna inleda något med en specifik kvinna.

För mig låter det som en beskrivning av en osäker man som lider svårt av svartsjuka och kontrollbehov.

Det är ju lite det som The Shining handlar om också, att han är bortom sina sinnens fulla bruk och agerar på ett extremt sätt som de allra flesta inte skulle göra i den situationen (om man bortser ifrån de övernaturliga skeendena i den filmen).

Fast nu är ju inte detta forum för vetenskap och humanoira utan filosofi.

Min frågeställning rör i vilken utsträckning orealistiska förväntningar och frustration kan få en man att begå vansinnesdåd bara för att bevisa att han har rätt om sina upplevda antagonisters ignorans eller känsla av att de är emot honom. Han rättfärdigar sitt handlande genom sin känsla att vara förbisedd, inte tagen på allvar eller att känna sig kränkt.

Jag tolkar att uttrycket kommer just av den lilla klick män som bygger upp höga förväntningar som sen går om intet. De flesta män är inte sådana givetvis. Som killen på krogen som tror att det kan leda till något mer bara för att han har en bra konversation med en kvinna. Sedan när hon gör klart för honom att han hon inte är intresserad på det sättet. Killen som är berusad och övertolkar saker vill hämnas. Han blir kanske aggressiv och ger sig på kvinnan eller en man han känner konkurrens av (jag såg detta hända flera gånger när jag var yngre och aktiv krogbesökare). "Frustrationen skapar storheten i männens dumheter" blir alltså lika med att mannen berättigar sitt behov av att hämnas pga den frustration och ilska han känner. Samma kan ju appliceras på krigsherrar som ger sig på sina grannländer för att de anser sig orättvist behandlade.

Jack Torrance är besatt av hotellets onda andar, så han passar inte riktigt in. Dessutom känns det inte som filosofi utan psykologi.

Jag tyckte att själva uttrycket lät filosofiskt så jag postade i detta forum. Mod får givetvis flytta tråden om denne anser det vara fel forum.

Min teori är att människor (män) agerar våldsamt när de är frustrerade för att känna att de har någon form av kontroll över händelseförloppet. Jag har under åren lärt mig att läsa av dessa frustrationssignaler så att jag vet när jag skall hålla avstånd.

Det här gäller inte alla män utan bara vissa som har svårt för att hantera motgångar. Jag tror det är viktigt att som förälder låta sina barn (söner) misslyckas och hjälpa dem hantera sin frustration.

Sen finns det sådana som mig som blivit väldigt utsatt av mina "medmänniskor" vilket givit argument för varför jorden skulle bli en bättre plats utan vissa människor.

Däremot resonerar jag som så att två fel blir inte ett rätt. Är hellre den större personen.

Däremot skulle jag ljuga om jag sa att jag inte var frestad.

Det är ännu mer frestande när dessa personer är så onda rakt igenom att världen FAKTISKT hade blivit en bättre plats utan dom.

Mja. För deras skull får man hoppas att inte saker skiter sig totalt för mig i framtiden. Då kanske frestelsen blir för stor.

Fast det du beskriver beror väl mest på mannens fysiska överlägsenhet? Kvinnor ägnar sig mer åt psykologisk manipulation för att få som de vill. I Sparta övades männen i krigets konst från tidig ålder. Hela samhället var uppbyggt kring fysisk styrka, krig och dominans. Bakom detta stod dock en rik kvinnlig aristokrati som inte hade några incitament att ändra på tingens ordning.

Och detta behov av kontroll grundar sig väl ytterst i en rädsla för att inte duga som man är och en rädsla för att bli övergiven. Kontrollbehov överhuvudtaget grundar sig väl mest i sådana rädslor. Så egentligen är det något mänskligt i grunden men som "växer i fel riktning" och förvandlas till något omänskligt, som att reagera överdrivet aggressivt och långsint i en situation där man skulle vunnit mest på att bara släppa det och gå vidare.

Ja, och att mannen vet att han kan vinna på sin fysiska överlägsenhet i ett läge där han känner sig förnedrad, trängd, sviken, orättvist behandlad eller desillusionerad. Om frustrationerna över de egna misslyckanden och tillkortakommanden samlas på hög, växer kanske mannens ilska och känsla av maktlöshet till en nivå där han till sist får allt sämre impulskontroll, dvs grytan kokar över, och gör något han får ångra bittert.