Finns det något etiskt/moraliskt godtagbart alternativ till demokrati?

Varför då?

Bland annat för att det nuvarande styrelseskicket håller på att göra européer till minoriteter i sina egna länder.

Hur då, menar du?

Om du tror jag tänker hålla på att svara på din efterblivna Pilpul hela tiden så misstar du dig.

Jag är ärligt intresserad av hur du tänker här. Om du menar att invandrande icke-europeer håller på att bli majoriteten i Europa så infinner sig följande frågor:

1. Källa på det?

2. Är det i så fall dåligt och i så fall, varför?

3. Givet att merparten av Europas länder är demokratier:

a) Menar du att demokratin i berörda länder inte återspeglar en faktisk majoritet som är emot sagda invandring?

b) Menar du att demokratin i berörda länder verkligen återspeglar en faktisk majoritet som är för sagda invandring, men att majoriteten inte vet sitt eget bästa?

c) Om "c" hur tänker du dig att ditt styrelseskick i länderna i fråga i så fall ska se ut, och varför?

"Finns det något etiskt/moraliskt godtagbart alternativ till demokrati?"

Inledningsvis antar jag att vi begränsar oss till stater, fastän adjektivet "demokratisk" i olika sammanhang tillämpas på annat, t.ex. beslutsfattningsprocesser på arbetsplatser.

Vad man mer exakt menar med "stat", kanske då förefaller vara av viss relevans. Men jag tror ändå den frågan kan undvikas, och risk är ändå att man fastnar med att granska mer eller mindre bristfälliga definitioner (såsom Max Webers). Även sådant som samhällsbegrepp lär nyttjas, vilka det finns flera varianter av.

Vad du mer exakt har i åtanke med att en sorts stat är etiskt/moraliskt godtagbar är jag osäker på. Att en stat kan var intrinsikalt eller extrinsikalt bra verkar däremot mer begripligt för mig. Måhända att du dessutom fokuserar på vilkens sorts handlingar som måste eller sannolikligen realiseras förutsatt att en viss sorts stat realiseras, och vilka deras deontiska statusar är? En rättighetsetiker (som nog kan uppfattas som en sorts pliktetiker) befarar kanske också att vissa slags statliga agenter inte kommer ta hänsyn till enskilda individers rättigheter.

Något kan också nämnas om vilka de relevanta alternativen är.

Som etymologisk anmärkning må nämnas att ordet "demokrati" betyder "folkstyre". Vanligen är nog tanken att det mer exakt är en sorts majoritetsstyre. Men inga s.k. demokratier i modern tid är direktdemokratier vari en simpel tillämpning av majoritetsregeln (d.v.s. gör som majoriteten vill i varje enskild fråga) förekommer.
Vissa låter t.o.m. demokrati per definition vara ett mer komplext begrepp som kräver en del om yttrandefrihet, pressfrihet o.s.v.. Somliga anser också att skydd av minoriteter mot majoritetens möjliga tyranni skall förekomma av rent begreppsliga skäl.

Schweiz brukar ibland kallas för direktdemokrati, men jag har läst att det är inkorrekt, och att det mer exakt är en representativ/indirekt demokrati med fler folkomröstningar än andra.
Måhända att Aten var en genuin direkt demokrati? Vissa skulle emellertid säga att Aten inte var en genuin demokrati, p.g.a. av att få räknades som röstberättigade. Slavar, barn, fångar, kvinnor och de bosatta utanför Aten exkluderades. Det må anmärkas att nu i modern tid exkluderas bl.a. barn som röstberättigade. M.a.o. verkar människor ha olika uppfattningar om vilka som måste vara röstberättigade för att en genuin demokrati skall realiseras.
Sådant som proportionella val och riksdagsspärrar, som förekommer i Sverige, kan också påverka hur lämpligt det är att uppfatta något som en demokrati. T.ex. kan närvaron av riksdagsspärrar minska incitamenten att rösta på nya småpartier, leda till taktikröstning, och kan därutöver leda till bortkastade röster (om partier hamnar under spärren).

Vilka alternativ finns till genuina och s.k. demokratier? Diktaturer är kanske det många först tänker på. Fastän man ofta påstår det vara fråga om enmansvälde, så förekommer olika s.k. partidiktaturer.

Oligarki är måhända ett annat alternativ, som brukar beskrivas på dunkla vis. Sparta tänks ha varit ett exempel därpå, och var nog den enda staten i världen med två konungar samtidigt, och därtill flera andra mäktiga män i ledningen.

Självfallet kan man också föreställa sig många besynnerliga statsskick. Vad om man t.ex. låter en (kvasi-)slumptalsgenerator avgöra vad man skall realisera? Eller vad om man låter vinnaren i en brottningstävling leda under 8 års tid? Sådana möjliga stater skall nog inte uppfattas som varken demokratier, diktaturer eller oligarkier.

Givetvis är också statslöshet ett alternativ till alla stater. Vissa anarkokapitalister har hög tillit till att det som staten har monopol på kan, åtminstone genom en långsam, gradvis process, överföras till en verkligt fri marknad.

Något många nog förknippar med demokrati är politisk egalitarism – d.v.s. en person, en röst. Det vore emellertid möjligt att försöka ta hänsyn till hur starkt någon vill det han vill, fastän risk för godtycklighet uppstår. Vissa anser också att t.ex. rangordningsdemokratier i fler avseenden är bättre än andra sortes demokratier. Emellertid är Condorcetparadoxen ett problem som uppstår för dem.

Om jag själv reflekterar över intrinsikala värden hos olika slags stater har jag svårt att se att någon av de sorterna man typiskt tänker på skulle ha det.

Jag misstänker att många föreställer sig att man i diktaturer gör sådant som att fängsla eller t.o.m. avrätta dissidenter. Det är emellertid inte sant per definition. Om man i Sverige upphör att ha allmänna val och utser en diktator, så innebär det inte nödvändigen att några nämnvärda förändringar hade inträffat, annat än att folket inte längre skulle komma att rösta regelbundet på sina s.k. representanter.

Oberoende av om få eller många (t.o.m. en stor majoritet) styr, får man hoppas att de fattar bra beslut. Vad som är bra eller dåligt tycks ändå vara oberoende av huruvida få eller många vill realisera det. Sak samma huruvida det är en majoritet av svenskar eller en diktator som vill bygga ett vindkraftverk jämte min trädgård; hur bra beslutet är påverkas inte därav.

En intressant demokratiparadox, som inte nämns alls lika ofta som t.ex. Condorcetparadoxen eller Arrows (kvasi-)paradox, är Anscombes paradox. Den exemplifieras när man har ett exempel på en situation i vilken man i varje enskild fråga rättar sig efter vad majoriteten vill, men ändå får en situation vari en majoritet av väljare i en minoritet av frågor får som de vill. Det förefaller underligt vid första anblick, men ur preferentialistisk synvinkel, om man bortser från variation hos preferensers intensitet, kan tillämpning av majoritetsregeln trots allt verka lämplig. (Majoritetsregeln leder till att man totalt får fler fall av att människor får som de vill.)
Enligt en värre variant av paradoxen, som gäller för indirekt demokrati, kan man dock föreställa sig en situation vari varje väljare röstar på det av tillgängliga partier som vill som dem i flest frågor, och att det leder till att ett parti som vill som en minoritet inom varje enskild fråga vinner valet, medan partiet som vill som en majoritet inom varje enskild fråga förlorar. Tillgängliga alternativ tänks vara ett parti som vill detsamma som majoriteten inom varje fråga, och ett som vill detsamma som minoriteten inom varje fråga. Betrakta t.ex. följande situation:

V1 = (100), V2 = (010), V3 = (001), V4 = (111), V5 = (111), Majo = (111) och Mino = (000).

Tänk dig att V1 upp till V5 är väljare, att Majo är partiet som röstar på vad majoriteten vill i varje fråga, och Mino är partiet som röstar på vad minoriteten vill i varje fråga. I varje fråga kan man tycka 1 eller 0. Första tecknet i varje parentes avslöjar vad man tycker i den första frågan, andra tecknet vad man tycker i den andra o.s.v..

Jag tänker passa på att svara på de här, ur en demokrats synvinkel.

Fråga a, är det faktiskt så att demokratin inte återspeglar åsikterna. Det handlar om en överideologi som står över demokratin. Den använder icke-demokratiska metoder för att tysta oppositionen. I Sverige har man använt och använder fortfarande de mänskliga rättigheterna för att tysta människor genom att bryta mot de mänskliga rättigheterna.

Man har gjort det mänskliga rättigheterna till något som står över demokratin och som man måste anse. Tvingande åsikter. Har man inte de åsikterna anses man bryta mot de mänskliga rättigheterna och kan därför diskrimineras.

T.ex. måste du inte bara anse att man inte får diskriminera människor utifrån hudfärg, Du måste även gilla människor med en annan hudfärg, annars ses du som en rasist och kan därför diskrimineras. T.ex. om du är aktiv i facket och är öppen med att du röstar på SD, kan du nekas att inneha en förtroendepost där, även om du har blivit invald av medlemmarna. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna då man inte får diskriminera människor utifrån "politisk eller annan åsikt". Så man bryter mot de mänskliga rättigheterna när man nekar någon att inneha en förtroendepost utifrån den personens politiska åsikt.

Det skrämmer förstås de som har en annan åsikt om invandring att de kan stötas ut ur samhället och därigenom vågar de inte agitera för sina åsikter. Man skräms till tystnad och därför blir debatten ensidig och skulle jag vilja säga, propagandistisk och indoktrinerande.

Problemet är att inom EU, gäller inte de mänskliga rättigheterna fullt ut, Därför är det inte olagligt att diskriminera människor utifrån deras politiska åsikt, som det är i FN:s variant.

Ett annat problem i dagen Europa är EU:s överstatlighet och det man kallar den "liberala demokratin!". I praktiken är det EU som bestämmer vilka politiska åsikter en medlemsland får ha. Har man en demokrati som bygger på en ideologi så begränsar man vilka åsikter man får ha. D.v.s. har man ett parti som inte delar de liberala idéerna kommer man att motarbeta det partiet och se det som en fiende. Ungern och Polen är väl typexempel. Men EU begränsar även vilka lagar ett land får stifta.

Så att många är besvikna på demokratin i dag är helt förståeligt. Man diskriminerar människor utifrån politisk åsikt och försöker styra människors åsikter överstatligt. EU är inte demokratiskt heller. Det måste man förstå. Så de lagar man stiftar inom EU, representerar inte folkviljan utan överideologin.