Varför tror många att alla inte kan tänka själva? Är det ens möjligt?

Det är väl en del trollande som går till så att man påstår något dumt och nekar alla argument mot. Ofta är det svårt att säga hur ärliga folk är. Själv är jag alltid ärlig och skulle aldrig låtsas vara dummare än jag är.

Det finns ingen som tänker själv.

Ditto.

Jag vet förstås inte vad någon annan menar, men det jag ser det som är att folk är fundamentalt troende.

Det är så fundamentalt att det är svårt att definiera. Kommunikation, tänkande, kännande. Allt sånt vilar på tro.

Inte nödvändigtvis, men det är extremt ovanligt med folk som genuint söker sig bort från en religiös tillvaro.

I princip allt inuti sinnet kommer från andra sinnen, så det är ganska komiskt att kalla det som pågår inne i skallen för eget tänkande.

Men visst, de flesta identifierar sig själva med det som susar omkring där inne, och rationaliserar bort allt som inte passar in i självbilden. I den bemärkelsen är nästan alla "egentänkare," men det är inte mycket mer substans än i gatumagikerns akt.

Kanske mycket mindre, men det är å andra sidan magi som alla vill luras av.

Det du beskriver med kommunikation, tänkande, vad andra menar vilar inte på tro. Tro är ett begrepp som måste reserveras för mindre säkra saker och inte för saker som på något sätt är tagna för givna apriori och utgör gångjärnen som är stilla och kring annat vrider sig, som Wittgenstein uttryckte saken i Om Visshet.

Vid någon viss godtycklig gräns så övergår det från tro till övertygelse, men det är inte väsenskilt för det. "Mer säkert" är bara ett olyckligt sätt att säga "osäkert" på.

Om det handlar om nåt som man inte vet så är det sämre ju mer övertygad man är. Lite lustigt att vi inte tycker det är uppenbart.

Att gångjärnen är antaganden är grunden för alla problem som finns, men framförallt viktigt för den som vill tänka. Att anta är nåt man gör istället för att tänka.

Vad står man på när man ifrågasätter allt?

Precis, värt att tänka på.

Kanske ännu viktigare, var står den som inte ifrågasätter...

Den som inget ifrågasätter, tar allt för givet. Den som ifrågasätter allt, kan detta endast från förutsättningar som är tagna för givna.

Sinnet letar gärna efter skäl att sluta undersöka. Det du säger är i princip att vi måste göra antaganden, men det i sig är baserat på antaganden. Det är cirkulärt, och utsagon säger att det måste vara cirkulärt. Vi måste förlita oss på tro.

Religiösa antaganden, men så enkelt är det att avsluta tankeprocessen. Tänkarens största (och enda) ansvar är att inte låta sinnet gå och lägga sig innan tänkandet är färdigt.

Det här är inget riktat. Vi har alla fått lära oss att leta efter tankestopp, från barnsben, och det är inte lätt att omskola sig.

Ja, det är sannerligen cirkulärt och tvivlandet har sina gränser. Jag förväntade mig att du skulle föreslå något liknande typ-teorin för Russells paradox för det jag sa att tvivla på allt men ändå ta tvingas ta saker för givna. Det är en paradox. Men förlita oss på tro som du säger .. jag vet inte det. Vad är det? Man får inse att vi sitter fast och att allt inte kan underkastas tvivel. Börja leva helt enkelt.

Tvivlandet har bara en gräns, och det är när allt man tar för givet är borta.

Din hävd är cirkulär, så varför ska jag föreslå nåt mer om den? Menar du att du vidhåller den ändå?

Det som nästan alla sysslar med?

Som jag ser det finns det två val. Föredra fantasi framför verkligheten eller tvärtom. Det vill säga, underkasta sig sin tro eller börja tänka. Helt valfritt, så klart!