Citat:
Tack för inlägget! Jo, dina bekymmer är relevanta i den filosofiska diskursen, faktum är att det är frågor som filosofer har brottats med i närmare två tusen år och fortfarande tycks ingen lösning finnas. Hur får vi kunskap? Är kunskap ens möjligt? Tar man Humes kritik och riktar den mot konstruktioner så avslöjar man hur absurd hans kritik är. Jag är a-mortal för att jag varit a-mortal förut, men hur vet jag att jag kommer vara a-mortal i framtiden? Det är omöjligt att veta! I själva verket är nog inte den empiriska vetenskapen pragmatisk, utan Humes påståendens är bara ett resultat av filosofins metodologiska angreppssätt, språket och dess regler eller användning.
Man kan göra det ännu mer absurt. Hur kan man veta något över huvud taget om man inte har alla relevanta propositioner från början? All deduktion måste i botten vara induktion eftersom man bygger argumenten, de uppstår inte bara ur tomma intet. All deduktion vilar på antagandet att det finns en a priori kunskap, det antagandet får man inte bevisa med deduktion enligt filosofins normer, utan det måste man bevisa med induktion.
Det kanske var något du inte tänkt på.
Man kan göra det ännu mer absurt. Hur kan man veta något över huvud taget om man inte har alla relevanta propositioner från början? All deduktion måste i botten vara induktion eftersom man bygger argumenten, de uppstår inte bara ur tomma intet. All deduktion vilar på antagandet att det finns en a priori kunskap, det antagandet får man inte bevisa med deduktion enligt filosofins normer, utan det måste man bevisa med induktion.
Det kanske var något du inte tänkt på.
Du anser att all deduktion måste vara induktion från början, vilket jag tolkar som att all kunskap måste komma från erfarenhet, eller? Detta perspektiv liknar det Hume förordade. Han menar att alla våra idéer - från minnen till komplexa tankemönster - bygger i grunden på de intryck vi får av den empiriska världen. Kunskap är således endast möjlig a posteriori, det vill säga efter erfarenhet. Men det är långt ifrån alla filosofer som ställer sig bakom det antagandet. Descartes menade att vi måste utgå från vårt egna tvivel, inte den yttre världen, för att få kunskap. Genom vår viljeförmåga och förstånd, så länge vi med klarhet och tydlighet accepterar en proposition utan minsta tvivel, har vi möjlighet till kunskap. Resultatet blev cogito ergo sum och att Gud är god, vilket han menade möjliggjorde kunskap om yttervärlden.
Senare kom Kant med sin banbrytande kritiska filosofi, vilket fick många att överge delar av Humes empirism och Descartes rationalism till förmån för transcendental idealism eller motsvarade tysk idealism. Utan att gå in på Kant för mycket, så skulle han påpeka att det vi ser som fundamentalt för världens beskaffenhet är i själva verket någonting som finns inom oss (därav idealism). Tid och rum, kausalitet, kvantiteter och kvaliteter är inget som existerar i den empiriska världen, utan är nödvändiga möjlighetsvillkor för mänsklig upplevelse. Hur världen ser ut egentligen, det som Kant kallade för >>tinget i sig<<, är något som är ovetbart och obegripligt för oss, det transcenderar vår upplevelse (därav transcendental idealism).
Jag tror Hume gör en bra poäng när han visar hur induktion trots allt i slutändan bara är induktion, ingenting som kan garantera en framtida empirisk händelse. Men i slutändan gör väl det inget? Varför måste vetenskapen vara absolut? Räcker det inte med att den är probabilistisk? Istället för att säga att solen garanterat kommer att gå upp i morgon så kan man väl bara säga att det är högst troligt?
__________________
Senast redigerad av Auswanderer 2022-12-16 kl. 14:22.
Senast redigerad av Auswanderer 2022-12-16 kl. 14:22.