Filmer får oss att hålla på brottslingar?

Lite osäker på om det här ämnet hör hemma här, eller i film-forumet, men låter moderatorerna avgöra det.

Efter att just ha sett "Heat" för så där tionde gången, och som vanligt hoppats att Neil inte ska göra sitt ödesdigra val att vända om för att hämnas på Waingro ..... undrar jag:

Hur kommer det sig att filmer kan få oss att "hålla på" brottslingar som uppenbarligen begått hemska handlingar? Vad är det som gör att vi kan känna så starkt med en kriminell människa som Neil i "Heat" och vilja att han ska komma undan .... samtidigt som vi förkastar och fördömer brottslingar i vårt eget samhälle? Är det så enkelt som att filmerna visar brottslingarnas "mänskliga" sida? För i så fall vore det ju bara att berätta alla riktiga brottslingars historia så skulle vi reagera likadant .... men det gör vi ju inte....

Eller är det den allt som oftast smäktande filmmusiken som manipulerar oss?
Eller själva filmintrigen?

Det finns ju faktiskt ett otal filmer som går ut på att få oss att "Heja" på de kriminella .... och vi gör det. Hur kommer det sig?
Några idéer?
mvh
Terrieterrie

Om det hade varit en dokumentär så hade du kanske kännt lite annorlunda.

Det kan ju vara en ganska trevlig tillfällig verklighetsflykt att få ta del av en persons liv som skiljer sig så drastiskt från ens eget. Eftersom man ändå vet att det bara är på låtsas så köper man det...

Men visst har du rätt - man kan ju ibland sitta och hålla på riktiga svin bara för att de har huvudrollen i en film.

Ja, hade det varit en dokumentär så HADE jag känt annorlunda! Och ja, det kanske är så enkelt, .... att man vet att det bara är film, så därför kan man tillåta sig att tycka annorlunda än man gör annars.... men det är ju ändå intressant att fundera över VARFÖR man gör det? Upphör ens moraliska tänkande när man ser på film? Eller är det som om man själv deltar i rollspelet, som någon statist, för tillfället inkastad i en handling man vet att man egentligen inte tillhör? Nu när jag skriver det, så tycker jag det verkar vara en trolig hypotes.... kanske blir man liksom en roll i filmen?
mvh
Terrieterrie

Brottslingen är ju alltid den godaste och snällaste i filmen. Egentligen.

tror det bygger mycket på att man känner en samhörighet med den som gör det man själv aldrig vågar göra.. inte så att man vill gå ut och robba folk eller så men principen att dom har släppt alla hämningar och gör det dom kännre för.. det slår an en ton i hjärtat på medelsvensson..

Du kan ju vinkla allt så det verkar bra och harmlöst, är så trött på alla dessa filmer där USA målas fram som hjälten och man får höra pampig musik när dom mejar ner den "onda" ryssen.

Antagligen beror det väl på att protagonisten i det här fallet framställs som ganska sympatisk + att han har någon slags moral som gör att han ser om de sina. Även om de dödar någon är det ingen som tittaren har skapat några band till.

Kom på att jag såg Fear & Loathing igår, där är en "skurk" till att hålla på...

jag skrev mer som jag tog bort, lyckades inte knyta ihop säcken pga fylla.

Håller med dig fullt ut! Äckliga skit filmer!
Tacka vet jag europeiska och asiatiska filmer, så fan mycket bättre på alla sätt o vis!

Just Heat (1995) och originalet Thief (1981) är ju väldigt skickligt gjorda av Mann gällande framhävandet av att vissa brottslingar har bitvis stark heder och försöker minimera skador för tredjepart vilket lätt maskerar deras grundläggande brist, som alltid förr eller senare har sitt pris(ganska omgående i Heat förvisso), och samtidigt visar båda att det alltid finns brottslingar som är värre och helt skrupelfria, rent av onda, eller hycklare, som Waingro resp. Van Zant i den senare. Sekundära antagonister men dom stora svinen i filmen. Eller är Van Zant det? Hans godkännande av våldsagerande sker enbart mot brottslingar.

Gällande just Heat är det dock möjligt att vakna upp. Jag höll själv på McCauley under många år, men dom senaste 10åren har det vänt, och jag ser numera att Kilmer's Shiherlis kommer undan i slutet som filmens stora brist och missed opportunity, när ett så mycket bättre och mer rimligt slut hade varit att poliserna i kontrollen hade känt igen honom, varvid en eldstrid utbröt som tog livet av honom medans Judd som frun hörde skottlossningen, och till slut fick bekräftat på Drucker's radio att han var död, allt detta medan kameran var stenfast på hennes ansikte med långsam inzoomning under en lång lång sekvens, hade filmen filmats så hade hon garanterat varit nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Att Voigt's Nate och Noonan's Kelso kommer undan är sekundärt, men också trist.

Utöver dom uppenbart häftiga, spännande och snygga grejerna med filmen så är numera Brenneman's Eady och slutscenen med handhållandet det jag gillar mest idag. Hennes karaktär är den jag känner för mest och ser som mest intressant, en sorgligt och möjligtvis oförtjänt ensam kvinna i stort behov av något, tror hon hittat det, inser i en chock att det var en bluff, avskyr det, men går ändå på med det i sin desperation(varvid även hon blir en brottsling), för att sen bli lämnad in thirty seconds flat, vilket är hela filmens tema, Eady blir i slutänden den som allt i filmen handlar om, och den enda vi i filmen får se ögonblicket när hon faktiskt blir en brottsling. Huruvida hon sen en andra gång väljer att fortsätta vara en brottsling och undkommer med bilen och pengarna får vi aldrig reda på. Filmens öppna ände.

Sen handhållandet, McCauley fick vad han förtjänade som den livssläckare han var, men betyder det att han inte förtjänar att hållas i handen dom sista sekunderna i sitt liv? Pacino's Hannah tror sig veta svaret på den frågan, varvid det blir en sån enormt stark kontrast i scenen mellan den samtidiga rättvisan, medkänslan och McCauley's acceptans om att hans ord i am never going back kom att bli verklighet, vilket han sturskt försöker få sista ordet med. Hanna låter honom få det, han har inget behov av att hävda sig i detta ögonblick, han är nu istället prästen, the man in black(hans självbild vilket framkommer i hans dröm). I ögonblicket innan var han karaktären ur är en annan Cash-låt, The man comes around. Flygplanen är trumpeterna och en miljon änglar.

Utöver Eady som bara står där minuterna innan så är detta filmens tredje av dom filosofiskt starkaste scenerna, ihop med McCauley's inledande tidigare oförmåga att låta bli att hämnas på Waingro, vilket för ett ögonblick gör honom till protagonist. Coffeshop-scenen kommer utanför podiet i det filosofiska racet, för där uttalas allting så övertydligt, även om den givetvis är häftig och tung.

Dock var inte Heat filmen jag ville diskutera när jag sökte upp denna tråden, utan den jag nyss såg i mitt plöjande av Netflix 700+ titlar stora italiensk/brittisk/fransk/tysk/spansk/egyptiska klassiker-arkiv med filmer från 1926-1996, nämligen brittiska The birthday present (1957) där en erfaren säljare på ett företag får för sig att smuggla med en klocka i present till sin fru från Tyskland, och konsekvenserna av att han åker fast i tullen.

Man skulle kunna säga att den med moderna mått mätt är brittiskt stel i sitt problematiserande av konsekvenserna, vilket slutligen ställs på sin spets i en dialog av Bond-skådisen Geoffrey Keen, men jag fann den rejält bra och intressant, inledningsvis förvirrande pga beloppen som nämns och straffets hårdhet. För dom som finner trådens tema intressant rekommenderar jag den.

www.netflix.com/title/81441753
www.imdb.com/title/tt0050195/


Edit: Ser nu att den filmen som står på tur att se imorgon i mitt Netflix plöjande också kan vara intressant sett till trådens ämne, The Flying Scot/The mailbag robbery (1957), även den en heist-film om brottslingar, vilken ser ut att vara upplagd på samma sätt som Heat, där man följer och kanske hejar på bovarna.

www.netflix.com/title/81409424
www.imdb.com/title/tt0050670

Ytterst är det väl en reaktion från filmmakarnas sida mot den tidigare förhärskande normen, där "skurkarna" var alltigenom onda, och "hjältarna" alltigenom goda (och givetvis vann!).

Jag har för mig att den tidigaste filmatiseringen av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas var nära att få visningsförbud i Sverige, med hänvisning till att den eponyme huvudpersonen i filmen liksom i boken kommer undan med sitt brott, vilket av dåtidens granskare ansågs kunna leda till förvillning av folkets moral..!

hollywood har val sedan lange varit under maffian's kontroll ?
sa var det ocksa hongkong i.a.f under 90talet med glorifiering av triader da mangder av ”gun fu” filmer gjordes.
i japan formodligen lika sa med mangder yakuza filmer, korea kommer inte langt efter.

Nu är det ju inte små skitbrott i filmen Heat utan sånt som kräver planering och bra nerver, och för filmens trovärdighet krävs högrankade, tuffa, intelligenta och välbyggda män som huvudpersoner. De flesta har naturligt stor beundran för sådana personer även om de begår brott mot samhället, speciellt om de bara rånar en bank vilket inte drabbar någon fattig.