Citat:
Ursprungligen postat av
terrieterrie
Lite osäker på om det här ämnet hör hemma här, eller i film-forumet, men låter moderatorerna avgöra det.
Efter att just ha sett "Heat" för så där tionde gången, och som vanligt hoppats att Neil inte ska göra sitt ödesdigra val att vända om för att hämnas på Waingro ..... undrar jag:
Hur kommer det sig att filmer kan få oss att "hålla på" brottslingar som uppenbarligen begått hemska handlingar? Vad är det som gör att vi kan känna så starkt med en kriminell människa som Neil i "Heat" och vilja att han ska komma undan .... samtidigt som vi förkastar och fördömer brottslingar i vårt eget samhälle? Är det så enkelt som att filmerna visar brottslingarnas "mänskliga" sida? För i så fall vore det ju bara att berätta alla riktiga brottslingars historia så skulle vi reagera likadant .... men det gör vi ju inte....
Eller är det den allt som oftast smäktande filmmusiken som manipulerar oss?
Eller själva filmintrigen?
Det finns ju faktiskt ett otal filmer som går ut på att få oss att "Heja" på de kriminella .... och vi gör det. Hur kommer det sig?
Några idéer?
Just
Heat (1995) och originalet
Thief (1981) är ju väldigt skickligt gjorda av Mann gällande framhävandet av att vissa brottslingar har bitvis stark heder och försöker minimera skador för tredjepart vilket lätt maskerar deras grundläggande brist, som alltid förr eller senare har sitt pris(ganska omgående i Heat förvisso), och samtidigt visar båda att det alltid finns brottslingar som är värre och helt skrupelfria, rent av onda, eller hycklare, som Waingro resp. Van Zant i den senare. Sekundära antagonister men dom stora svinen i filmen. Eller är Van Zant det? Hans godkännande av våldsagerande sker enbart mot brottslingar.
Gällande just Heat är det dock möjligt att
vakna upp. Jag
höll själv på McCauley under många år, men dom senaste 10åren har det vänt, och jag ser numera att Kilmer's Shiherlis kommer undan i slutet som filmens stora brist och
missed opportunity, när ett så mycket bättre och mer rimligt slut hade varit att poliserna i kontrollen hade känt igen honom, varvid en eldstrid utbröt som tog livet av honom medans Judd som frun hörde skottlossningen, och till slut fick bekräftat på Drucker's radio att han var död, allt detta medan kameran var stenfast på hennes ansikte med långsam inzoomning under en lång lång sekvens, hade filmen filmats så hade hon garanterat varit nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Att Voigt's Nate och Noonan's Kelso kommer undan är sekundärt, men också trist.
Utöver dom uppenbart
häftiga, spännande och snygga grejerna med filmen så är numera Brenneman's Eady och slutscenen med handhållandet det jag gillar mest idag. Hennes karaktär är den jag känner för mest och ser som mest intressant, en sorgligt och möjligtvis oförtjänt ensam kvinna i stort behov av något, tror hon hittat det, inser i en chock att det var en bluff, avskyr det, men går ändå på med det i sin desperation(varvid även hon blir en brottsling), för att sen bli lämnad in thirty seconds flat, vilket är hela filmens tema, Eady blir i slutänden den som allt i filmen handlar om, och den enda vi i filmen får se ögonblicket när hon faktiskt blir en brottsling. Huruvida hon sen en andra gång väljer att fortsätta vara en brottsling och undkommer med bilen och pengarna får vi aldrig reda på. Filmens öppna ände.
Sen handhållandet, McCauley fick vad han förtjänade som den livssläckare han var, men betyder det att han inte förtjänar att hållas i handen dom sista sekunderna i sitt liv? Pacino's Hannah tror sig veta svaret på den frågan, varvid det blir en sån enormt stark kontrast i scenen mellan den samtidiga rättvisan, medkänslan och McCauley's acceptans om att hans ord
i am never going back kom att bli verklighet, vilket han sturskt försöker få sista ordet med. Hanna låter honom få det, han har inget behov av att hävda sig i detta ögonblick, han är nu istället prästen, the man in black(hans självbild vilket framkommer i hans dröm). I ögonblicket innan var han karaktären ur är en annan Cash-låt,
The man comes around. Flygplanen är trumpeterna och en miljon änglar.
Utöver Eady som
bara står där minuterna innan så är detta filmens tredje av dom filosofiskt starkaste scenerna, ihop med McCauley's inledande tidigare oförmåga att låta bli att hämnas på Waingro, vilket för ett ögonblick gör honom till protagonist. Coffeshop-scenen kommer utanför podiet i det filosofiska racet, för där uttalas allting så övertydligt, även om den givetvis är häftig och tung.
Dock var inte Heat filmen jag ville diskutera när jag sökte upp denna tråden, utan den jag nyss såg i mitt plöjande av Netflix 700+ titlar stora italiensk/brittisk/fransk/tysk/spansk/egyptiska klassiker-arkiv med filmer från 1926-1996, nämligen brittiska
The birthday present (1957) där en erfaren säljare på ett företag får för sig att smuggla med en klocka i present till sin fru från Tyskland, och konsekvenserna av att han åker fast i tullen.
Man skulle kunna säga att den med moderna mått mätt är brittiskt stel i sitt problematiserande av konsekvenserna, vilket slutligen ställs på sin spets i en dialog av Bond-skådisen Geoffrey Keen, men jag fann den rejält bra och intressant, inledningsvis förvirrande pga beloppen som nämns och straffets hårdhet. För dom som finner trådens tema intressant rekommenderar jag den.
www.netflix.com/title/81441753
www.imdb.com/title/tt0050195/
Edit: Ser nu att den filmen som står på tur att se imorgon i mitt Netflix plöjande också kan vara intressant sett till trådens ämne,
The Flying Scot/The mailbag robbery (1957), även den en heist-film om brottslingar, vilken ser ut att vara upplagd på samma sätt som Heat, där man följer och kanske hejar på bovarna.
www.netflix.com/title/81409424
www.imdb.com/title/tt0050670