Jag är en man, 26 år, som har lyckats bra i mitt liv. Jag hade ett bra socialt liv, jag var tidigare något mer utåtriktad, var väldigt tagg på att lära känna folk i min omgivning och hade inga problem med kärleken. Jag har det bra ställt ekonomiskt, har tak över huvudet och en familj som älskar mig, allt detta är jag självklart tacksam över. Innan ni läser så ska ni veta att jag har fast vårdkontakt men som det ser ut så får jag inte en tid snart.
Mitt problem är att i samband med pandemin specifikt under sommaren 2021 drabbades jag av något som jag inte riktigt kan förklara. Har svårt att sätta fingret på vad det kan ha varit, men något under den sommaren fick mig personlighetsförändrad. Detta var långt innan jag blev satt på Elvanse för ADHD, blev diagnostiserad i år. Så jag vet att det inte är problemet. Anledningen till att det har börjat störa mig mer nu är för att jag fått höra kommentarer om min förändring och hur det gick så snabbt. Samt att jag nu på Elvanse känner att min paranoia minskat och att jag kan tänka mer klart. Det har gjort att jag velat spolat tillbaka bandet och kolla på vad det var som hände.
Jag drabbades av psykosliknande tillstånd flera gånger under den sommaren och började bli riktigt galen. Jag kunde känna mig hög fast än att jag inte har tagit något på år. Jag hade grov dissociation under hela sommaren, jag minns att jag inte kunde se mig själv i speglar och var tvungen och täcka över de med filtar i en vecka så att jag inte skulle förlora förståndet. Jag blev nämligen helt hysterisk när jag såg mig själv för jag inte kände igen vem det var. Jag kunde ju tänka men min kropp var inte min. Dissociation alltså. Sedan kom paranoian, och den har varit smygande hela mitt liv då jag alltid uppfattats som stirrig och misstänksamt, men det har aldrig varit på denna nivån. Jag började höra mitt namn ute, jag visste att folk pratade om mig så övertygad var jag, alla tittade på mig, det var kameror överallt och folk stod på tomten. Alla var ute efter mig.
Följden av hela mitt tänk gjorde att jag efter sommaren låste in mig, jag hade fortfarande kontakt med folk men jag kapade den någon månad efter. Gjorde slut med min tjej på ett vidrigt sätt, men jag kunde verkligen inte vara med henne utan att jag började tänka att allt mellan oss var fel eller att hon ljuger. Jag bröt ner den tjejen totalt och det är något jag ångrar än idag. Jag gick inte till jobb, inte studier, jag var sjukskriven och kunde verkligen inte fungera längre. Mina polare handlade åt mig och hjälpte till det de kunde hemma. Jag trodde verkligen att jag var från vettet. Jag minns ändå ganska mycket då jag var smart nog att ha dagbok den perioden, men senaste inlägget där börjar inte förens december, jag skrev dock inte utan jag skissade, och det ser ju inte friskt ut om man säger så.
Idag har jag inte alls samma grova problem som jag hade då utan som sagt är satt på Elvanse och den har hjälpt mig vara mer alert och klartänkt under dagarna så jag faller inte offer till min hjärna. Jag jobbar idag, pluggar som vanligt, tränar, äter bra och har sunda rutiner helt enkelt. Men det sociala är fortfarande ett problem och min syn på andra har förvärrats. Jag känner inte längre något, jag tror att jag inte förstår dem längre, jag ser de inte som mina medmänniskor eller människor överhuvudtaget. När jag är ute och går så är det som att de är placerade där som störningsmoment, något som jag inbillat mig eller något som bara finns där men inte har en mening. Jag märker ju detta eftersom jag vet med mig att det har inte alltid varit så, jag både hör det från utomstående och kan själv känna att något inte stämmer. Jag har inte kontakt med tjejer längre, jag är för det mesta inte intresserad och om jag eller hon skriver så försvinner jag efter någon vecka max 4 veckor. Men pågrund av att jag vet att jag sårar så söker jag mig helst inte alls till tjejer. Är typ rädd för mig själv
Jag är ju paranoid och det gör mycket riktigt svårt, som att ladda ner tinder eller liknande för att börja sakta därifrån, jag vågar inte hålla på med sånt då jag får riktigt vidriga tankar. Det är därför extra svårt att lära känna nya personer eller vistas på nya miljöer, överlag där jag inte känner mig trygg.
Vad kan jag göra för att ändra mitt tankesätt? Kan jag göra något själv som inte vården behövs till? Jag har ju ändå kontakt men de tar en sån jävla tid. För jag vill ju inte behöva ha det såhär hela tiden, jag hade nog kunnat leva helt okej om jag inte var självmedveten men när jag vet att det är fel så blir det riktigt belastande att gå runt med att känna sig som en avskyvärd människa.
Mitt problem är att i samband med pandemin specifikt under sommaren 2021 drabbades jag av något som jag inte riktigt kan förklara. Har svårt att sätta fingret på vad det kan ha varit, men något under den sommaren fick mig personlighetsförändrad. Detta var långt innan jag blev satt på Elvanse för ADHD, blev diagnostiserad i år. Så jag vet att det inte är problemet. Anledningen till att det har börjat störa mig mer nu är för att jag fått höra kommentarer om min förändring och hur det gick så snabbt. Samt att jag nu på Elvanse känner att min paranoia minskat och att jag kan tänka mer klart. Det har gjort att jag velat spolat tillbaka bandet och kolla på vad det var som hände.
Jag drabbades av psykosliknande tillstånd flera gånger under den sommaren och började bli riktigt galen. Jag kunde känna mig hög fast än att jag inte har tagit något på år. Jag hade grov dissociation under hela sommaren, jag minns att jag inte kunde se mig själv i speglar och var tvungen och täcka över de med filtar i en vecka så att jag inte skulle förlora förståndet. Jag blev nämligen helt hysterisk när jag såg mig själv för jag inte kände igen vem det var. Jag kunde ju tänka men min kropp var inte min. Dissociation alltså. Sedan kom paranoian, och den har varit smygande hela mitt liv då jag alltid uppfattats som stirrig och misstänksamt, men det har aldrig varit på denna nivån. Jag började höra mitt namn ute, jag visste att folk pratade om mig så övertygad var jag, alla tittade på mig, det var kameror överallt och folk stod på tomten. Alla var ute efter mig.
Följden av hela mitt tänk gjorde att jag efter sommaren låste in mig, jag hade fortfarande kontakt med folk men jag kapade den någon månad efter. Gjorde slut med min tjej på ett vidrigt sätt, men jag kunde verkligen inte vara med henne utan att jag började tänka att allt mellan oss var fel eller att hon ljuger. Jag bröt ner den tjejen totalt och det är något jag ångrar än idag. Jag gick inte till jobb, inte studier, jag var sjukskriven och kunde verkligen inte fungera längre. Mina polare handlade åt mig och hjälpte till det de kunde hemma. Jag trodde verkligen att jag var från vettet. Jag minns ändå ganska mycket då jag var smart nog att ha dagbok den perioden, men senaste inlägget där börjar inte förens december, jag skrev dock inte utan jag skissade, och det ser ju inte friskt ut om man säger så.
Idag har jag inte alls samma grova problem som jag hade då utan som sagt är satt på Elvanse och den har hjälpt mig vara mer alert och klartänkt under dagarna så jag faller inte offer till min hjärna. Jag jobbar idag, pluggar som vanligt, tränar, äter bra och har sunda rutiner helt enkelt. Men det sociala är fortfarande ett problem och min syn på andra har förvärrats. Jag känner inte längre något, jag tror att jag inte förstår dem längre, jag ser de inte som mina medmänniskor eller människor överhuvudtaget. När jag är ute och går så är det som att de är placerade där som störningsmoment, något som jag inbillat mig eller något som bara finns där men inte har en mening. Jag märker ju detta eftersom jag vet med mig att det har inte alltid varit så, jag både hör det från utomstående och kan själv känna att något inte stämmer. Jag har inte kontakt med tjejer längre, jag är för det mesta inte intresserad och om jag eller hon skriver så försvinner jag efter någon vecka max 4 veckor. Men pågrund av att jag vet att jag sårar så söker jag mig helst inte alls till tjejer. Är typ rädd för mig själv
Jag är ju paranoid och det gör mycket riktigt svårt, som att ladda ner tinder eller liknande för att börja sakta därifrån, jag vågar inte hålla på med sånt då jag får riktigt vidriga tankar. Det är därför extra svårt att lära känna nya personer eller vistas på nya miljöer, överlag där jag inte känner mig trygg.
Vad kan jag göra för att ändra mitt tankesätt? Kan jag göra något själv som inte vården behövs till? Jag har ju ändå kontakt men de tar en sån jävla tid. För jag vill ju inte behöva ha det såhär hela tiden, jag hade nog kunnat leva helt okej om jag inte var självmedveten men när jag vet att det är fel så blir det riktigt belastande att gå runt med att känna sig som en avskyvärd människa.
