Man bävrar en smula inför snedfördelningen i auktoritet och erfarenhet mellan forskarsamhället och vanlig sjömal. Malen sneglar upp genom ytan o tänker, ”Dig hade jag läge på som liten pilt, nu får du kamma dig o komma in i matchen och återgälda den välgärningen. Släng i mig igen om du lyckas fånga mig o låt mig sköta mitt. Jag är hundra; jag tar 70 som en komplimang. Men lär er för all del räkna. Jag kan lära er, jag har lärt de mina, sen 8.000 år, och, ja, sen ett tag till.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sm...mmal-i-sverige
Det kan ju va så att malen helst helt sluppit folktandvård, färdtjänst eller frikort på lokaltrafiken. Även om en ideal gränsdragning mot malen förstås säkert varit svår att hantera. För folk.
Med den kära eftertanke som mänskor umgås med saker som liksom tar slut så får vi snart äta insekter allihopa. De tar nämligen inte slut. Så länge vi lever. Det finns nämligen de som trivs väldigt bra i vårt sällskap. Och tar måttet på oss emellanåt...