Varför tjatar västerlänningar om meningen med livet när det är sååå enkelt?

Nej, du missförstår mig. Jag tror man är ungefär som en kamera eller ett lackmuspapper. Har man sett skönheten i världen så är man ett fridfullt lik, tills nästa grej händer. Förnimmelserna i sig är poängen, sprid positiv energi utanför universum när du har "jobbat klart" för denna gång.

Aha, så man ska tänka ett tag, sen sluta innan det blir obehagligt. Låter sannerligen som något som religiösa pysslar med. Bara man lyckas få bort obehaget här och nu så är allt guld och gröna skogar. Precis som vilket drogberoende som helst.

Då gör du "mening" till en definitionsfråga. Premissen enligt dig är då att det måste finnas ett efterliv för att mening ens ska kunna existera.

Jag kan å andra sidan finna mening i alla möjliga aspekter i livet utan att ens gå in på frågan om ett efterliv.
Och om vi väl går in på frågan om ett efterliv så är det så att slutsatsen lika gärna kan bli att strävan efter efterlivet blir meningslös i och med att efterlivet i sig är meningslöst i egenskap av ett slutmål.

Det finns bara ett förnuftigt svar på "Vad är meningen med livet?" och det är att skaffa barn. Hur du lever före och efter barnaalstrandet är oviktigt, bara du tar hand om din avkomma och ser till att denne också får en möjlighet att skaffa barn. Vi har bara ett liv så det gäller att göra det bästa av det.

Blir väl lite som "Vad är det blöta med vattnet?" eller "Vad är det energiska med kärnkraft?"

Tyvärr är du ytterligare en som inte förstår vad jag försöker säga. Om detta liv slutar när vi dör så är det per definition meningslöst då det helt enkelt "slutar". Ett efterliv som aldrig tar slut och där det alltid finns nya saker att prova och uppleva kan ju inte vara meningslöst då det helt enkelt "aldrig slutar".

Hur lång tid skulle det att testa allt som någonsin hänt och som aldrig hänt men skulle ha kunnat hända?

Jag fattar.
Ett evigt liv kan fyllas med hur mycket meningsfulla aktiviteter som helst. Jag håller med.
Sedan blir min slutsats att livet (detta liv) är meningsfullt så länge du gör det till något meningsfullt.
Jag är precis som du av uppfattningen att livet i sig aldrig kan vara meningsfullt, men framför allt för att begreppet, som jag ser det, inte är applicerbart på det sättet. Frågan om meningen med livet är i sig felformulerad, anser jag. Jag ser frågan som en mer jordnära angelägenhet, och om vi flyttar den ur sitt sammanhang, som vi gör när vi frågar om meningen med livet självt, så hamnar vi fel, då känslan av meningsfullhet kommer ur just tillfredsställelsen att syssla med väldigt jordnära ting.
Religionen tar förstås denna aspekt till en ny nivå genom att flytta ribban. Och det har varit något bra.
Bieffekten är å andra sidan att det också förändrar frågeställningen i enlighet med detta.
Så nu när Gud är död, i västvärlden, så kvarstår den stora frågan, men inget som längre matchar den.
Och då blir den skenbara meningslösheten ett faktum.

Att fråga om meningen med livet blir som att fråga om vattenmolekyler är blöta.
Och att eftersom svaret är nej, dra slusatsen att vatten inte är blött.

Vet inte om jag förstår. Kan du förtydliga? Det ena i din jämförelse är en ja/nej-fråga, det andra inte.

Båda är ett abstraktionsfel, som jag ser det.

(Trodde du var inne på samma spår.)

Blöt betyder inget på molekylärnivå.
Mening betyder på motsvarande sätt inget bortom målet.

Meningen med livet är olika beroende på vem du frågar.

Aha.

Nej då menar vi inte samma. Jag menar att mening är en egenskap som är intimt förknippad med fenomenet liv. Liv har mening per automatik, såsom vatten är blött per automatik eller kärnkraft alltid skapar energi.

Liknelsen är väl inte perfekt. Som jag ser det är liv en förutsättning för mening. Däremot finns det andra vätskor än vatten och andra energislag än kärnkraft.