Citat:
Ursprungligen postat av
experten10
”Bristande integration” kan i många fall vara en aktiv integration i ett parallellt samhälle där svenska lagar i praktiken inte råder. Vi ser en kultur brytas ner och ersättas av en ordning som inte förstår demokrati, än mindre upplysning, skriver socionomen Jeremiah Karlsson.
Vi kan kalla det mångkultur.
En av de mest intressanta aspekterna i mediakriget om mångkulturen är att ingen vet vad mångkultur är. Är mångkultur när folk av olika etniciteter slängs in i samma miljö i stil med en större flygplats? Hur ska det fungera när folk med vitt skilda kulturer ska fungera ihop? Ska vi ha alla röda dagar som finns i varje kultur på jorden eller ska konceptet avskaffas och folk kan få fler semesterdagar? Ska vi använda google translate som simultantolk medan alla pratar sitt eget språk? Hur ska dessa kulturella skillnader bevaras när man den enda Sikhen på jobbet och inte är omringad av sin kultur?
Är mångkulturen att invandrare kommer till Sverige och släpper hela sin kultur förutom ett par spännande maträtter och i övrigt blir totalt svennifierade så det finns en kultur som följs av folk med många olika bakgrunder i stil med Mexiko där de flesta Mexikaner är blandade men i regel tillhör en Mexikansk kultur. Är det ens mångkultur vid det laget?
Är mångkultur att det finns ett China-town, ett Syrianskt Södertälje, de franska kvarteren, Arabiska skolan etc. Varje grupp lever i sin lilla enklav och den som vill kan åka på utlandssemester igenom att cykla 10 minuter. Det är så mellanöstern fungerar, folk bor i homogena enklaver och har sina språk och sin kultur även om de bor i ett land som Syrien eller Irak som är bland världens mest blandade.
Mångkulturen verkar vara ett mål som ingen kan definiera. Folk har ytterst svårt att konkret definiera vad de vill uppnå, de har endast ett mål om mångkultur och mångfald men ingen plan för att ta sig dit eller ens en ritning av den färdiga produkten.
Mångkulturen som koncept kommer till stora delar från Kanada och USA. Dessa länder började inte med en vision om mångkultur. Kanada och USA började med ett territorium med olika grupper och försökte hitta ett sätt att hantera situationen på. Speciellt i Kanada hade man en fransk och en Brittisk befolkning plus en uppsjö av mindre grupper så som Indianer, Östeuropéer, Irländare etc. Mångkulturen var inget konkret stadium att jobba mot utan ett sätt att hantera etniska spänningar i ett land.
Sedan importerades konceptet hit och vi började i fel ände igenom att skapa mångfalden från noll igenom att importera mångfalden. I USA började HR-avdelningarna prata om diversity på 80-talet för att försöka hantera att företaget är i en stad där 20% av befolkningen var rasifierad. Man ville minska etniska spänningar som uppstod när 20% av stadens befolkning uteslöts från arbetsplatser alternativt uppstod när folk var "intoleranta" på jobbet. Genom att tvinga företag att anställa svarta och genom att få anställda att gå på äggskal kring varandra försökte man få Chicago att inte sluta som Aleppo. I Sverige började vi med företag som endast hade svenska arbetare och försökte artificiellt skapa "diversity" igenom att låna ett verktyg för hur man hanterar en redan existerande situation. Både i Kanada och USA men även Sverige har mångkulturen gått från ett medel till ett ändamål utan att vi vet vad ändamålet är. Mångkulturen är ett verktyg för att hålla ihop ett etniskt splittrat Kanada, idag är målet att använda verktyget. Det är lite som om en snickare har som mål att använda en hammare.