Borde det finnas en kanon till skolan?

Förstod inte att det var mellanmjölk som efterfrågades. Eller politisk korrekthet, regnbåge och hela wokekulturen.
Slängde fram ett axplock av den litteratur som påverkat mig mest. Litteratur av personer som nästan alla vunnit Nobelpris om jag inte misstar mig. Fast vad vet Nobel?

Näe. Istället för att klaga: kasta upp ett dussin böcker som är bättre tycker jag. Om det är något jag missat så har jag iaf något nytt att läsa. Men det bör hålla högsta klass.

Lycka till

Kan verkligen relatera till det. De tre musketörerna var lite knivig som 12-åring men "min barndom" av Gorkij satt som en smäck. Följde upp med "Stålbadet" av Harning. Snacka om perspektiv på tillvaron. Efter det uppskattade jag verkligen min situation.

Har jobbat som vik lärare I över ett år tidigare men upplevde att läsförståelsen var katastrofal. 14 åringar som behövde vända sig till Berts dagbok för att förstå innehållet.

Borde inte ALLA även läsa något i stil med Elluls Propaganda: The Formation of Men's Attitudes eller motverkar det syftet med skolan?

Svenska skolans attityd till litteratur och filosofi är ju otroligt fattig. Jag förstår inte hur vårat skolsystem är så prisat i internationella sammanhang, både online och i verkliga livet.

Jag har pratat om detta med folk från alla möjliga hörn och kanter i just Europa, och alla har haft en helt annorlunda erfarenhet än oss. De läser storartade klassiker och poesi, de har uppgifter att analysera text och argumentera för huvudkaraktärers olika filosofier.

I Sverige har vi istället 17-åringar som gnäller och stånkar när de får i uppgift att läsa Doktor Glas på ynka 100-nånting sidor. Det är ju inte konstigt att debattklimatet i Sverige är som det är. Folk är trångsynta och vet inte hur man för argument. Folk kan inte förmedla sina känslor och blir istället frustrerade och arga. Degradering är det.

En nog så rimlig lista, bortsett från Jordan Peterson, det framstår som väldigt mycket mindre seriöst när du försöker smyga in han bland de andra, som ju är riktigt bra författare.

Varje gång drabbas man av en obegriplig lust att mörda John Lennon.

Jo men han står för en viktig del av den konservatism som jag tror vi behöver. Försiktighet och framförallt att agera lokalt, sköta sig själv innan andra kritiseras.

Jag tror det finns ett politiskt värde i att ha en kanon. Ämnet diskuteras trots allt utifrån sådana termer en del (Jan Björklund propagerade för en kanon och i Danmark har väl det genomförts på direktiv från deras parlamentsledamöter) och av alla konstformer som finns anser jag att litteratur är den som matchar det politiska området bäst - en text kan lättare innehålla politisk resonemang än en tavla och en film är väl mer, som en högerradikal bloggare skrivit, ett allkonstverk med såväl ljud som bild som tal. Och litteraturhistoriskt brukar man sammanlänka politiska strömningar med litterära. Och författare har trots allt från Zola och framåt varit viktiga samhällsdebattörer. Litteratur skapas via och är dessutom i sig språket och en politisk debatt förs framförallt om ord även om några propaganda-skapare lyckats påverka politiskt med film och musik och kanske konst också.

Via en litterär kanon kan man kanske i alla fall uppnå politisk mål som att stärka den nationella samhörigheten bland svenska folket (man får gemensamma referensramar) och även fördjupa den politiska debatten och tänkandet genom att se vilka nya perspektiv som uppstår genom att studera saker i skönlitterär form. Och i USA, och Sverige på det sätt att vi importerar amerikanska politiska frågor, finns väl en strid mellan de konservativa som tror på en litterär kanon med klassiska verk och den lösa vänster som genom postmodernistiskt och kulturradikalt tänkande försöker riva ned idén om en av intellektuella auktoriteter bestämd litterär kanon från västerländsk kulturhistoria. I den politiska striden lutar jag mot de konservativa och stödet för litterär kanon och idén att denna kanon ska innehålla en del viktiga historiska verk (även om inte alla matchar min personliga smak) - akademikern Harold Bloom har ju sammanställt en bestämd Western Canon angående litteratur och det är sådana experter som jag tycker kan formulera grunden för hur en litterär kanon ska vara... det är väl knappast kulturpolitiskt korrekt men varför inte låta Horace Engdahl och liknande försöka skapa en svensk litterär kanon. Då får vi en grund till alla former av intellektuella och konstnärliga framsteg. Bildning - som bara måste blandas med ny och vansinnig banbrytande kreativitet; den nästan demoniska eller i alla fall fria kraften i skrivande. En litterär kanon är ett element i en kulturpolitik.

Men det är det politiska. Vad en kanon kan säga om vårt samhälle. Det känns som en politiskt laddad fråga (Liberalerna propagerade trots allt för en kanon tidigare under 2000-talet; vet inte om det är kvar eller om det försvann med Björklund, han drev såklart utbildningsfrågor starkt) men en kanon kan givetvis innehålla böcker som ger en psykologisk insikt om människan eller litteratur som bidrar till positiva färdigheter och karaktärsdrag (kreativitet, empati, allmänbildning, tolerans, och så vidare). Det är väl argument för en kanon. Den klassiska och nuförtiden rätt impopulära tanken att litteratur förbättrar människor. Och jag tror det rätt litteratur för rätt individ kan stärka den människan. Men samtidigt förlorar vi något med att bara tala om litteratur och en bestämd kanon kan göra för positivt... litteratur är inte bara något med positivt effekt - litteratur är underhållning och kreativitet och det galna och det känslomässigt drabbande och så vidare. Det finns en frihet i allt skapande, från bildkonst till musik till litteratur, och den friheten är vacker och viktig; det handlar inte bara om att bidra till något bestämt positivt. För mig som läsare är det något ibland intensivt personligt som ska levereras på ett underhållande sätt och förmedla något känslomässigt drabbande eller intellektuellt viktigt. Och ska vi ha en kanon utifrån det bör det vara fler kanon, för olika läsare.

Å andra sidan är det kanske bara mer underhållande att ge massa tips om vilka böcker som ska vara med i en kanon? Och kanske inte bara ta med de klassiska västerländska verken utan köra en personlig och modern touch på det. Jag tycker vad som är bra och dålig litteratur är både subjektivt och objektivt. Personlig smak är en faktor, som läsare uppskattar man olika former av litteratur för att man har olika erfarenheter, upplevelser, personlighetsdrag och så vidare. Likaväl finns det dock objektiva skillnader också - vad man som läsare finner underhållande och kanske känslomässigt påverkande är mer subjektivt men hur mycket en bok bidra med intellektuellt och hur språkligt nyskapande den är och liknande faktorer är mer objektivt. Jag försöker i alla fall ta både det personliga och det universella i beaktande när jag tipsar om följande böcker till kanon:

Tredje stenen från solen av Claes Holmström - en skildring av en särskild personlighetstyp och en berättelse fulladdad med komiska episoder skapade med kreativitet men det finns en helhet i berättelsen också; någon har beskrivit det som att bokens stämning och budskap subtilt och ständigt förstärks, mest verkar det vara hur huvudpersonen blir mer och mer psykiskt pressad, han går lite sönder, man kan se en del förfall i livsstil och hans mående, men det är en ljus berättelse.

Lars Noréns dagböcker - jag tror nästan ingen orkar läsa allt men jag vill ha med dem för att språket i dem håller sådana närmast ofattbar hög kvalité; vad som är ett geni när det kommer till litteratur kan diskuteras fram och tillbaka (bredd i ämnen, att ha både mörker och ljus, vilka teman som behandlas, och så vidare) men Lars Norén var ett geni när det kom till svenska språket.


Och solen har sin gång eller Farväl till vapen av Ernest Hemingway - någon av dessa romaner eller kanske till och med båda. En av de saker jag tycker man kan utvärdera mer objektivt när det kommer till litteratur är vilken påverkan en viss bok haft på världen. Hemingways skrivande har påverkat massor av författare som tillhör vår moderna litteratur. Hemingway som person har påverkat hur en författare ska vara - om man ska se det stereotypt (eller, jag skulle hellre säga att det är klassiskt än stereotypt; det är dessutom vackrare tänkt och formulerat). Hemingway skapade en ny stil i språket. Det är kreativitet och kreativitet ska rankas som viktigt. Ur ett mer personligt subjektivt perspektiv uppskattar jag att båda romanerna är vemodiga kärlekshistorier med mycket vemod och drickande. Jag krigar mig igenom en del klassiker, en del böcker där språket är tungt och den intellektuella djupdykning är extremt, och jag tycker det finns värde i det, men Hemingway har ett språk som de flesta kan ta till sig och värdet i det han skrivit är det som finns i känslolivet mer än det intellektuella.

Dags att bumpa denna tråd.


Kajsa Ekis Ekman är för en litterär kanon
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/2B2GBy/kajsa-ekis-ekman-om-litterar-kanon-i-skolan

Karin Pettersson, S-anstruken viktigpetter, tycker liksom Svenska Akademien att det är totalitärt.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/bgVwaB/karin-pettersson-om-kulturkanon-och-bildningen

Timbro stöder förstås en kanon och menar att den redan finns..
https://timbro.se/smedjan/sjalvklart-finns-det-redan-en-litteraturkanon/

Ingen tycks reflektera eller dryfta vad Tidöregeringen vill lägga in för böcker i en skolkanon, men S är emot. När de börjar peta i den själva för att plocka in arbetarhistoria anknyten till S kommer det förstås varkem vara auktoritärt eller totalitärt..

Vad jag ser i tråden här är möjligtvis frikopplat från den just nu pågående debatten, men vad kan vi förvänta oss av en Tidö-kanon?

Kommer den präglas av svenska klassiker, eller som Karin Pettersson föraktfullt fnyser "lära oss något om att vara människa"?

Minns egentligen bara två böcker från min egen skolgång som vi prompt skulle läsa: Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson" och John Steinbecks "Möss och Människor". Det måste funnits fler som fallit ut i glömskans korridor, vilka minns ni?

En mycket skicklig lärare som kan se en elev på riktigt är mer värdefull än en lista på statssanktionerade böcker. Därför att det finns många olika personlighetstyper som behöver väldigt olika sorters litteratur. Rätt fördelad bok ger läslust. Så är det. Och jag tycker nog att det är kollektivistiskt det hela faktiskt. Klassiker uppstår av sig självt. Men kika tillbaka på några av de första impulserna till att skapa litteraturkanon i Västvärlden. Det är inte vackert, milt sagt.