Är det fältet runt ledningen som gör att lampan lyser?

Försöker du verkligen hjälpa?
Förklarar du var jag har fel

Jag värderar inte någonting du säger eftersom dett ännu inte hänt att du skulle ha ett rätt.

Men okej då, förklara det som är fel så lyssnar jag och antingen om du vill så får jag ställa motfrågor on det som du besvarar, eller så rättar jag bara dina fel direkt, igen, som vanligt.

Vänligen förklara vad som är fel och besvara mina följdfrågor, tack.

Brukar jag inte göra det? Utom när du blir tokarg och börjar med tillmälen, såklart. Nåt du gör när du beskriver mig även mot andra, noterade jag. WbZV fick nån förklaring om hamster the other day.

I det här specifika fallet - och anledningen till att jag drog upp en vikt och en AU lång kabel, var just för att påvisa att cause inte får en effekt nånsin, snabbare än ljushastigheten. Jag fick dessutom en påminnelse om att det kan gå långsammare (men aldrig snabbare) eftersom det specifika fallet handlade om dragkraft i ett skapligt långt snöre.

Men DIN inställning till att denna förändring var momentan sågades ju hårt, av oss alla. Är det inte att lära dig?

Och vad är nu dina följdfrågor på detta?

Om vi skall ta det från början...

Det vi kan observera i naturen är att olika kroppar påverkar varandra ömsesidigt genom att antingen dras mot varandra eller stöta bort varandra. Har vi ett universum med två partiklar som har var sin enhetsmassa så dras de mot varandra och kraften de dras mot varandra beror på hur långt från varandra de är, så att kraften minskar med avståndet i kvadrat. Partiklar med elektrisk laddning dras mot varandra om de har olika laddning och stöter bort varandra om de har samma laddning. Kraften som påverkar partiklar med laddning är mycket starkare än kraften som påverkar partiklar med massa, men även denna kraft minskar med avståndet i kvadrat.

Har vi ett system med fler än två partiklar så kan vi observera en nettokraft på varje partikel som motsvarar summan av alla parvisa krafter. Eftersom Avogadros tal är stort och antalet parrelationer växer kvadratiskt med antalet partiklar, så blir beräkningarna snart ohanterliga om vi inte hittar förenklingar som gör att vi inte behöver räkna ut och summera effekten av varje enskild parrelation.

De vanligaste förenklingarna handlar om substitution. Har vi två homogena klot och vill beräkna kraften kloten påverkar varandra med så kan vi substituera kloten med punktformade kroppar som representerar hela klotens massa och laddning och få samma svar som om vi summerade alla enskilda krafter var för sig. Även ihåliga klot kan substitueras med punktformade kroppar och eftersom de ihåliga klotens masscentrum befinner sig i mitten av kloten där det inte finns någon massa, så kan man med poynting-logik argumentera för att det inte är kloten som dras mot varandra utan hålrummen i klotens ihåliga centrum. Men det betyder ju inte att det finns något i klotens hålrum som dras mot något annat, utan det är fortfarande partiklarna som finns i skalen runt hålrummen som utövar krafter på andra partiklar.

En annan vanligt förekommande substitution kallas för fältteori. I stället för att räkna ut alla parrelationer så räknar vi ut den totala kraft som en fiktiv enhetspartikel skulle utsättas för om den befann sig vid en viss punkt i rummet. Värdet kallas fältstyrka och motsvarar det värde vi skulle få om vi summerade de enskilda krafterna som alla existerande partiklar var och en skulle utsätta den fiktiva partikeln för om den hade existerat. Poynting-logiken leder då till att det skulle finnas något i tomrummet mellan partiklarna som partiklarna påverkas av och att detta tomrum även skulle kunna lagra energi, därav vanföreställningen att det är fälten som är energibärande istället för partiklarna. Men fälten är bara en substitution som används för att slippa räkna på alla partiklars krafter var för sig.

Antag då att vi har ett batteri med en pluspol (A) och en minuspol (B). Mellan A och B finns en potentialskillnad på 5 volt. En fiktiv laddad partikel som befann sig mellan A och B skulle utsättas för en kraft som skulle vilja flytta partikeln och storleken på den kraften i varje punkt i rummet är det vi kallar för elfält. Antag vidare att det finns en lampa med polerna (C) och (D) som befinner sig en meter bort från batteriet utan att vara anslutna med ledare. Eftersom elfältets styrka minskar med avståendet i kvadrat så är fältstyrkan otillräcklig för att sätta fart på några elektroner som skulle kunna tända lampan. Så inget händer. Om vi plötsligt förbinder A med C och B med D genom att dra kopparledning mellan polerna så kommer de atomer i kopparledningen som befinner sig närmast A och B att påverkas av fältstyrkan vid A och B. Eftersom avståndet mellan två kopparatomer är i storleken 100 pm så kommer fältstyrkan till de närmaste grannarna vara ungefär 10²⁰ gånger större än fältstyrkan vid C och D som befinner sig på en meters avstånd. Det omgivande fältet kommer skapa en förskjutning av elektronskalen hos de närmaste grannarna, vars elektroner kommer lägga sig i ett jämnviktsläge där det yttre fältet drar dem åt ett håll och fältet från den positivt laddade kärnan drar dem exakt lika hårt i motsatt riktning. När atomerna som gränsar till A och B har justerat sina elektronskal så blir det istället atomerna som gränsar till de närmsta atomerna som utsätts för det nya fältet. När de också har justerat sina elektronskal så utsätts deras grannar för det nya fältet. Detta skapar en dominoeffekt där elektronskalen förskjuts ett efter ett hela vägen bort till lampan. Potentialskillnaden sprids alltså från elektronskal till elektronskal tills alla elektronskal längs hela ledaren befinner sig i jämnvikt.

Vad är det som utgör förklaringen i det där?
Jag förstod tina påståenden, jag argumenterade emot dem och nu skulle du förklara hur dina påståenden fungerar.

Det där var en upprepning av påståendena. Jag argumenterade för att de var fel.
Jag frågar om en förklaring. Du återupprepar dina påståenden.

Varför skulle det vara så som du säger? Kan du vänligen förklara?

Det finns inget potentialfält. Det elektriska fältet förändras när potentialen mellan två punkter förändras. Du kan aldrig få reda på att potentialen mellan två punkter ändrats innan det elektriska fältet förändrats och det går inte snabbare än ljuset.

Ditt tankeexperiment är helt enkelt omöjligt, om du sitter utanför jorden och solen och plockar bort jorden kommer du inte kunna säga att potentialen mellan jorden och solen har ändrats fören efter 8 minuter. Du kan ju gissa, absolut, men du har inte rätt. Samma sak är det med elektrisk potential.


Nej jag vet. Och att du hittar på saker som skulle ske omedelbart förändrar inte detta faktum. Om du inte kan mäta en sak så existerar den ju inte, annat än i fantasin då.



Och om du sätter upp en potentialmätare mellan solen och jorden kommer du inte mäta upp skillnaden fören efter 8 minuter. Alltså är inte potentialen förändrad fören efter 8 minuter.



Det räcker för mig att du inte verkar kunna något alls, annat än att svamla smörja med ord du inte förstår.

Jag har inte påstått att det existerar något "potentialfält", men samtliga fält som existerar har en potential.
Det finns ju föranledda orsaker till att potentialen mellan två punkter förändras.

Jo, för att få reda på det så måste man observera någon tröghet accelerera med anledning av det elektriska fältet.
Eftersom vi vet från Lorentzkraftformeln att B är kopplad till v hos partikeln och att E är före partikeln, så eftersom det är B som ska ha hunnit fram för att kunna påverka momentum, vilken propagerar med c, och då är E redan där.

Det finns annat som sker snabbare än c som inte bryter mot definitionen i Speciella relativitetsteorin.


Förutom att det där är en myt så är det i sina detaljer ändå fel. Det avgörs inte från oss eftersom det vore solens och jordens delade gravitationscentrum inne i stjärnans inre som skulle vara den inertiala referensen, med hänsyn till solens rotation, sin gravitationella tidsdilatation, vilken jag nyss upptäckte men misstänkt egentligen inte är potential utan höjden(trög centrifugalkraft enl. insatt?), sitt förhållande i vila till jordens omloppshastighet, hos jordens höjd i solens gravitationsfält, ned i höjd hos jordens gravitationsfält, för att då träffa jorden.

Det skulle inte ta 8 minuter för oss att märka det där utan när vi märkt det så skulle vi med denna formalismen härleda att det skedde för 8 minuter sedan.

Samma som det jag säger för allt.


Du kan ju uppenbarligen inte relativitetsteorin eller Newtonisk fysik så du känner ju inte ens igen rätt svar när du ser det. Du tror ju att du kan applicera "c" på vad som helst för att avgöra vad som helst, utan att veta hur man gör det rätt eller vad som vore fel.

Det är inte jag som hittar på saker. Du har fel om allt det här eftersom du inte kan det, vilket du borde veta, så om du inte är en jävla lögnare som inte ens kan Newtonisk fysik och fundamentala rörelselagar som berör momentum.
Einstein har knappast sagt att man kan utgå från vilken punkt som helst, utan att denne behöver definieras ytterligare än så, för att skicka ljus från sin plats som avgör allt för allt annat överallt.

Det är ju en teori som har en formulering för sin applicering och utförandet av den.
Här är ALLT fel.

Hur indirekta mätningar eller härledningar är tillåtet då?


Vad är en "potentialmätare" och hur skulle den kunna veta detta på förhand?

Vad någonting är i förhållande till någonting annat avgörs i förhållandet från deras gemensamma tröghetscentrum.

Siffran på 8 minuter avgjord från jorden gäller bara för jorden. Du kan ju absolut INGENTING om det här...

Det räcker för mig att du inte verkar kunna något alls, annat än att svamla smörja med ord du inte förstår.[/quote]

Haha ja, du imponerade stort och det var inte det minsta uppenbart att du inte har läst någonting om det här, alls. Någonsin.
Du har bokstavligen allt fel.

Ska vi gå igenom och lösa det här tillsammans?

Har du hittat en ny hamster? Fast, att power och du tillsammans ska lösa nåt .. jag hade inte ens satt er på att lösa gåtan om eld. Nu har ni BÅDA demonstrerat en märklig förmåga att läsa och pasta wiki som ni inte förstår.

Men det är ju självklart bra för oss andra att ni funnit varandra. Rime intentional.

Så vad är det som utgör det som krafterna förmedlas igenom, mellan partiklarna?

Varför skulle detta kräva hypotetiska bedömningar och inte jämförelse av hur deras banor kröker sig genom fält med olika egenskaper samt hos partikeln olika egenskaper?

Hur fungerar det med magnetfält, vilka påverkar t.ex. metallspån så som de gör. Fältlinjerna, består de av partiklar också då?

Om det inte finns några fält, hur tänker du om Faradays skiva, en homopolär generator i form av en kopparskiva som roterar kring sin mitt, från vilken man utvinner elektriciteten från axeln och omkretsen.
Den fungerar lika bra om du limmar fast och monterar magneterna på skivan, så det är en egen enhet av kopparskiva med pålimmade magneter.

Hur skulle en partikel kunna lagra(inte bevara) en mängd energi i sig självt?
Man kan ju se fälten genom vissa material och se hur de påverkas, så det vore ju gjort av speciella partiklar som inte bryr sig om att de är inom ett medium eller inte.

Jag behöver veta mer för jag förstår inte hur det funkar. Jag är mycket nyfiken dock efter att jag själv funderar på om istället ingenting alls är partiklar. Jag vill veta mer.

Postulerar vi att elementarpartiklar är fundamentala entiteter som interagerar med andra entiteter så kan vi inte i samma modell förklara hur och varför premisserna ser ut som de gör. Enligt modellen interagerar elektroner med andra elektroner genom att utbyta fotoner. Modellen kan förutsäga sannolikheten för sådana interaktioner, men inte hur de går till eller varför sannolikheten ser ut den den gör.

Rumtidens koordinater emergerar exempelvis ur sannolikheterna eftersom interaktionernas sannolikheter bildar mönster som kräver rumtidens koordinater och dimentionstal för att kunna beskrivas. Hade inte sannolikheten för partiklars interaktioner minskat med det rumsliga avståndet så hade det inte behövts några rumskoordinater för att beskriva världen.

Vi bör välja en modell som utgår från minsta möjliga fundamentala fenomen och försöka beskriva resterande fenomen som emergenta, men sedan ligger det i sakens natur att de fundamentala fenomen vi utgick från inte kan reduceras till något annat.

Jag förstår inte frågan. Fältstyrkan definieras som den kraft en fiktiv enhetspartikel skulle påverkas av om den befann sig på en given position i rummet. Vad mer finns att säga?

Hur fungerar vattenytor och varför bildas det ringformade vågor om jag slänger en sten i vattnet? Eftersom vågor är abstrakta fenomen som bildas längs en abstrakt vattenyta så kan vi inte förklara vågorna genom att studera vattenmolekyler. Likväl är vattenytan och dess vågor bara en abstrakt tolkning av ett system bestående av vattenmolekyler. Eftersom samma vågor kommer att uppstå om vi simulerar alla vattenmolekyler i en sjö så kan vattenytan och dess vågor reduceras till vattenmolekyler och krafterna mellan dessa. Vattenytan och dess vågor är inte fundamentala därför att de kan reduceras till något annat.

Alla förklaringar måste bygga på abstrakta förenklingar därför att förklaringar som utgår från fundamentala krafter inte kommer att vara enklare att förstå än det vi skall förklara. Likt vattenytan på en sjö är elektromagnetiska fält en abstrakt förenkling som gör att vi kan förstå fenomen som uppstår i system av många partiklar. Fälten tillför dock inga nya krafter som inte kan reduceras till de enskilda partiklarnas sannolikheter för att interagera med varandra.

Det ligger i sakens natur att vi inte kan förklara vad partiklarna gör, men en djupare fråga är om energi alls existerar som en fundamental egenskap? Att energin konserveras i ett system tycks alltid koka ned till en tautologisk omskrivning av att alla krafter står i jämvikt, dvs. ett kvitto på att vi räknat rätt.

Nu tycks det ju även gå att beskriva världen utifrån att fälten är fundamentala och partiklarna är fluktuationer i fälten. Förmodligen an dual beskrivning av samma sak och vad som är fundamentalt och vad som är emergent följer då av vilken modell vi postulerar.

När det kommer till modeller och hur dessa fungerar så tycker jag att du är en av de bättre att lyssna på, så min utgångspunkt i den frågan är att jag antar mig ha skäl att ifrågasätta min egen uppfattning om det skulle råda meningsskiljaktigheter mellan oss. Jag håller dessutom med dig i nära allt du säger här om detta, så efter att ha backat ett steg för att försöka se var vi missförstår den andre så tror jag att det handlar om skiljda antaganden som följd av avsaknade alternativ. Jag önskar få fråga dig om din uppfattning om hur jag tror mig ha förstått detta, så jag vill inte argumentera för det jag påstår nu, utan vill först veta om det ens finns någonting vi har olika övertygelse om.
Så här har jag uppfattat det. Maxwells ekvationer specificerar varken fält eller partiklar. Kontinuitetsekvationerna specificerar konserverandet av laddning.
Det går att beskriva EM med både partiklar eller med fält, men inget av dem är utan problem. Din beskrivning med partiklar är lika bra som min med fält, men ingen av dem är bra nog för att kunna fungera helt utan den andre.
Problemet med att beskriva allt som fält är att vi ser lokaliserade interaktioner. Problemet med att beskriva det som partiklar är att vi inte ser några elementarpartiklar. Inte bara det att vi inte kan beskriva partiklar utan vågbeskrivningar, utan även det att de inte är "elementära".
Det finns ett begrepp som kallas "fraktionalisering"("fractionalization"), vilket beskriver "deconfinement" av elektroner, med "spin-charge"-separering, vilket sker vid kvant-"Hall-effekten", massor med ord där ser jag, men där elektronens position, laddning och spinn separerar från varandra och beter sig som individuella partiklar. Därutöver så separerar elektronen också till några andra saker, vilka teoretiskt inte kan bli det elektronen är.
Utöver vad som vore en fundamental elementarpartikel så är det inte heller så avgjort att det ens finns partiklar som vi antar idag. Experimentet som det hänvisas till som skulle ha avgjort detta, vad han nu hette för ca. 100 år sedan, är inte något mer än observationen av lokaliserade interaktioner. Därefter kom Planck med sin helt orelaterade formulering av svartkroppsstrålningen, som sedan med Einsteins fotoelektriska effekt cementerade fenomenet med partiklar. Uppfattningen som annars rådde på den tiden var att det inte fanns någonting som var fundamentalt, utan allt utgörs av sina relationer till varandra, i en sluten cirkel. Bohr hade en hel del intressant att säga om det, liksom Poincaré och Dirac. Det kallades för, antingen "partikelhypotesen" eller om det kanske var "elektronhypotesen", långt efter då vi idag tror att det antogs som givet.
Även idag, med nuvarande formalism som tar partiklar som givet så kräver ju dessa modeller olika typer av "interaktionsbundna", "imaginära" partiklar som fyller funktionen av fält, vilka kräver alla möjliga exotiska egenskaper för att gå ihop. Dessa "fotoner" som t.ex. elektroner skulle utbyta mellan varandra är ju ingenting som är observerat och inte heller någonting som har några likheter med någon av de andra kanske handfull olika sorters fotoner.
En "vanlig" foton är ju dessutom inte heller fundamental på något sätt utan det är ju en boson, med en mycket komplicerad inre struktur med sina nödvändigt tillskrivna teoretiska egenskaper, där dess avsaknade viloenergi har att göra med någonting om hur en teoretisk intern vektormeson skulle bete sig. Eller hur laddning, om jag inte minns fel, skulle förmedlas genom att fotonen vore "klädd"("dressed") med excitationer från vakuumfältet, så man slipper bära på det man förmedlar men ändå kunna bära med sig information om det hos någonting annat, för att kunna få fram det först när det är nödvändigt men inte innan det var omöjligt.

Det finns ju inga gemensamma rumtidskoordinater, holografiska principen kan beskriva rummet med två rumsdimensioner och strängteori behöver vanligen tio rumsdimensioner.
Sannolikheten för interaktioner eller fältstyrka som vanligen sägs bero på avstånd har mer att göra med hur inversa kvadratlagen beskriver relationen till arean hos den mötande ytan. Det förmedlas ingen information om avstånd till en annan punkt, så vinkelgrader vore mer fundamentala koordinater. Inga partiklar skulle kunna bevara sina förhållanden till allt utan att ha absolut kännedom om allt annat. Det finns ju ingen given position i rummet.
Det fält kan som inte partiklar kan är att de skulle kunna utgöra förhållandena som definierar partiklarna och kunna bevara dessa om de nu inte är lokaliserade och absoluta hos varje partikel.
Energi som du nämner är ju just inte någon fundamental egenskap utan ett förhållande som varje referens definierar till sig, vilket formalism därefter beskrivs bevara. Inte bara ett kvitto på att vi har räknat rätt utan hur vi avgör hur beräkningen ska gå till och av vad, efter att ha kollat i facit. Potentiell energi observeras inte utan definieras.

Som du säger så beskriver partiklar och fält samma sak och är varsina tolkningar av samma okända natur. Men även frågan om vad som skulle vara fundamentalt eller bevarat är en fråga om definitioner och formalism. Massa var en bevarad egenskap innan relativitetsteorin och Newton gjorde skillnad på gravitationell och trög massa. Allt möjligt går att formulera drägligt konsekvent med olika formuleringar men vad som vore bevarat, fundamentalt eller vilka koordinater från vilken referens som beskriver annat från sig är inget naturen visat, utan vad vi valt att kalla den.

Om vi går tillbaka en stund till “ellärans värld” och ser vad som sägs om överföringshastigheter där, ja då upptäcker vi att hastigheten i en energiöverföring i ett kabelpar beror på induktansen per meter i kabeln och kapacitansen per meter mellan kabelparen.
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/fd/Transmission_line_animation3.gif

hastigheten blir då i en förlustfri kabel…
V = 1 / √(L*C)
https://en.wikipedia.org/wiki/Velocity_factor#Calculating_velocity_factor


V= energiöverföringens hastighet i kabelparet(..i m/s)
L= induktans i kabeln per meter(..i Henry)
C= kapacitans mellan kabelparen per meter(..i Farad)

Det betyder att om du kan få kapacitansen mellan kabelparen(C) eller induktansen i kabeln(L) att inta värdet 0, ja då kan du nå en oändlig överföringshastighet, MEN i verkligheten kommer du inte ens att nå hastigheten ”c” som i (MAX SPEED IN UNIVERSE)

I vakuum ute i rymden, utan ledningar eller något annat mer än EM-fält så sägs induktansen per meter vara 1257 nH/m(1.257*10⁻⁶ Henry/meter) och ”shuntkapacitansen” på 8.854 pF/m(..8.854*10⁻¹² Farad/meter). Och sätter man in dessa konstanter i formeln så gissa vad man får för hastighet då?
V = 1 / √(L*C)
V = 1 / √(1.257*10⁻⁶ * 8.854*10 ⁻¹² )
V= 299.75 miljoner meter/s, vilket givetvis mer korrekt ska vara 299 792 458 meter/s = c = maxspeed


Men om vi tar en vanlig enkel koaxialkabel som RG-58/U så har den en överföringshastighet på bara 66 % av ljusets, och detta för att induktansen/meter är 252 nH(..252*10⁻⁹ ) och kapacitansen per meter är 101 pF(..101*10⁻¹²).
https://www.elfa.se/Web/Downloads/_t/ds/RG58%20CU_eng_tds.pdf

Men det finns koax-kablar som är snabbare än så, som drygt 80 % av ljusets
https://www.elfa.se/Web/Downloads/_t/ds/TRIAX-151702_eng_tds.pdf


Men ingen koaxialkabel som jag har hittat har en hastighet som överstiger ”c”, det vill säga en kabel vars produkt av induktans/m och kapacitans/m med ett värde som är mer än ”c²” gånger mindre än 1.
c² < 1/(L*C)


Sammanfattning:
Så nu vet ni varför inget kan färdas fortare än ljushastigheten, för varenda kvadratmeter av rymden är full av spolar och kondensatorer som begränsar hastigheten till ”c”.







Experimentet är testat nu!!
Här hittade jag en kreativ person som har testat experimentet från videoklippet genom att dra en lång ledning på samma sätt som i videon. Självklart har han inte dragit en tråd till månen och tillbaka utan han har nöjt sig med typ 250 meter åt varje håll, och dessutom minskat avståndet mellan trådparen till bara 25 cm. Han har också ersatt strömbrytaren med en transistor istället som sluter strömmen supersnabbt, och lampan är utbytt mot en resistor på 1000 ohm.
Nu mäter han bara med sitt oscilloskop spänningen efter den elektroniska switchen på den ena kanalen och spänningen över resistorn med 2 andra kanaler. Det är nästan så att man blir lite avundsjuk på vissa individers överskottsenergi,,,
https://www.youtube.com/watch?v=2Vrhk5OjBP8


Det som också är värt att nämnas om ”transmissionsledningar” som detta handlar om är att man får ett visst impedansvärde Z på överföringen som just beror på kapacitansen/meter och induktansen/meter.
Z= √(L/C)

Och det betyder att om vi har ett förlustfritt kabelpar som är draget ändå till månen och som har ett impedanstal på exempelvis 50 ohm, ja då kommer batteriet som vi kopplar in till kabeln att ”omedelbart” uppleva det som att den är ansluten till en resistor på 50 ohm, och den ström som lämnar batteriet beror därmed på detta 50 ohm och den spänning batteriet avger, allt enligt ohms lag ni vet. Att kabeln är av supraledartyp har ingen betydelse här i början, strömmen blir ändå begränsad av impedanstalet på kabelparet.
Om vi då också har anslutit en 50 ohms resistor till kabeländan på månen så är allt frid och fröjd, för då kommer motståndet att ”äta upp” all effekt som kommer att komma ur kabeln som vi har skickat iväg från batteriet på Jorden. Har man inte anslutit någon resistor alls på månen så kommer all effekt att reflektera tillbaka och vi får då en effekt som rör sig åt båda hållen i kabeln och all spänning och ström blir då en summering av dessa i kabelparet. Med fördröjningen av signalen till månen kan det bli ett jävla studsande av effekter tills vi når det lugna ”likströmsläget” där det bara är resistorn på månen som bestämmer strömmens storlek i det förlustfria kabelparet.



Ha ha, den här mannen har också grävt ner sig i Dereks video om Poynting vector
https://www.youtube.com/watch?v=iph500cPK28

Helvete vilket bidrag! Tack för det, från mig som inte är lika bekant med ellära!

Ja, därav anledningen till att begreppet "klassiskt vakuum" är en teknisk term, till vilken man tillskrivit den iduktans och kapacitet som skulle motsvara ljusets hastighet ett vakuum.
Det finns ju inget riktigt absolut vakuum så mätningarna av ljusets hastighet i nära vakuum används då för att härleda vad ljusets hastighet vore om det propagerade genom ett vakuum.
Ljud, om det hade kunnat propagera genom vakuum, hade också propagerat med "c".

En intressant sak vad gällande vakuum är att det är en perfekt isolator av elektrisk ström.