Perseverance - Mars rover 2020

Om vi mot förmodan skulle finna indikationer på liv så undrar jag om det inte finns en ganska stor sannolikhet att det är besläktat och från samma ursprung som det på jorden.

Det slog mig när jag såg sändningen idag. Vilken insats som är gjord för att allt skulle flyta på så bra. Många ingenjörstimmar och mängder av tester. Ändå var alla märkbart nervösa och tagna av stunden. Detta fick mig att inse att bemannade resor till Mars högst troligt ligger en bra bit fram i tiden.

Om det krävs så här mycket planering och resurser för att skeppa dit en liten rymdbil så kommer det ju krävas oändligt mer för att få dit och tillbaka människor, eller är det bekräftat att det enbart blir enkel resa?

Hur som är det häftigt att se vad vi kan åstadkomma 2022. Förhoppningsvis kommer vi se en rejäl utveckling de kommande åren med resor till intressanta månar etc.

Panspermi är en gammal hypotes som utvecklades av bland annat svenskarna Jöns Jacob Berzelius och Svante Arrhenius. Den kan mycket väl vara sann. Vi vet att det finns meteoriter som kom hit från Mars (och förmodligen också tvärtom):

https://en.wikipedia.org/wiki/Panspermia

Vid en bemannad resa finns det dock människor där som kan övervaka och styra landningen i realtid. Nu sker detta på långt håll med 20 minuters fördröjning pga ljushastigheten. Att träffa rätt med en planetär rymdsond har liknats vid att träffa ett mynt med ett skott avfyrat från andra sidan Atlanten. Dagens sonder har iofs kraftfulla datorer och program som korrigerar kursen och styr landningen, men det är fortfarande lite av ett vågspel.

Vad gäller kolonisering av Mars, så beror mycket på hur Elon Musk lyckas med sitt Starship. Hans koncept är helt rätt: återanvändbara tvåstegsraketer och bränsle som kan tillverkas på Mars för eventuell återresa. Perseverance kommer att testa utvinning av syre i liten skala. Starship använder syre + metan.

Det som är utmärkande för liv är att när det väl uppstått så anpassar det sig till alla möjliga miljöer och sprider sig överallt. Det finns inte några miljöer på Jorden som är fria från liv, med undantag för det halvdussin små lavasjöar som finns i några aktiva vulkaner.

Om liv uppstod på Mars fanns det alltså överallt, i vart fall så länge det fanns flytande vatten på planeten. Men särskilt mycket lär det ha funnits i sjöar om det som livet på Jorden var kolbaserat och uppstod i vatten.

Man har iofs spekulerat om andra typer av liv, men det är mindre troligt pga de olika grundämnenas kemiska egenskaper. Kolatomen är universums bästa byggkloss för komplexa molekyler, och det beror på fysikens lagar som är lika på Jorden och Mars.

Ska man leta efter spår av liv, som t.ex. fossiler eller kolavlagringar, är det alltså vettigt att leta där man vet att det fanns en sjö under många miljoner år. Och det gjorde det i Jezero. Att terrängen drabbades av ett meteornedslag långt tidigare spelar ingen roll. Livet - om det redan fanns då - hade årmiljoner på sig att kolonisera Jezero efter nedslaget. På Island koloniserade livet den nya ön Surtsey som bildades vid ett vulkanutbrott 1963 på bara några år.

Denna teori känns mycket logisk.

"Nutida forskning har visat att exempelvis vissa bakterier möjligen kan leva länge i rymdmiljö, och även högre djur som trögkrypare har visats överleva åtminstone några veckor i rymden."

Mycket intressant.

Ja, eftersom livet på jorden allt har samma ursprung och vi varken hittat eller lyckats skapa det en andra gång i vad som vi anser perfekta förhållanden så är det kanske inte så troligt att denna process sker spontant på var och varannan planet utan då kanske det är mer sannlikt att två planeter inom rimligt avstånd som vi faktiskt har mellan oss och jorden någon gång gjort ett utbyte av någon tålig mikrob som varit pionjär i rymden.

Bara det faktum att vi själva varit på Mars ett antal gånger gör ju att vi lätt själva om än frivilligt kan ha tagit med oss vårt liv dit. Detta lär ju dock inte hunnit spridas så mycket än.

Det är iofs tveksamt om ens våra mest tåliga mikrober skulle kunna överleva på Mars. Livet kan anpassa sig till väldigt tuffa miljöer, men det kräver evolution, som tar tid.

Det som talar emot liv på Mars är just livets förmåga att anpassa sig. Om det överhuvud taget finns liv på Mars borde det finnas överallt, men ingen av de sonder som hittills landat har hittat spår av liv. Nu har man iofs bara kunnat detektera makroskopiskt liv eftersom man inte haft med sig några mikroskop. Se vad jag skrev tidigare om detta. Ett stort misstag. Det är framför allt mikrober som överlever i tuffa miljöer på Jorden.

Grymt coolt, de borde nu massproducera dessa Rovers och skicka en varje år.

Till det tråkiga, den lär inte hitta något. Bara att kolla på t ex Gold Rush hur mycket "overburden" de måste ta sig igenom för att hitta en gammal bäck. T om Todd hittade ju en stor mammut bete, men då hade de grävt ett tag med D9an.
Att då tänka Mars där det blåst sand i miljoner år, allt intressant är nog en bra bit ned.

Det är möjligt att liv på Mars om det finns framför allt finns djupt nere i marken där det fortfarande finns flytande vatten. Särskilt saltvatten som inte fryser så lätt skulle kunna vara i flytande form, vilket krävs för att underhålla liv. Man tror att de möjliga spår av strömmande vatten på ytan som man sett på vissa ställen under den varma årstiden skulle kunna vara saltvatten från underjordiska reservoarer.

Om jag ledde programmet skulle jag leta efter liv på två ställen: nere i marken där man observerat dessa strömmar, och vid polerna, där det finns både kolsyreis och vanlig is. Men inte utan ett bra mikroskop.

Eftersom det tar alldeles för lång tid för signalerna att gå fram och tillbaka kan man inte påverka förloppet, allt måste ske autonomt.

Är du på plats i landaren eller i en rymdfarkost i omloppsbana med videolänk kan du aktivt välja till exempel att byta landningsplats om markförhållandena inte ser bra ut. Tar det minuter för signalerna att gå fram och tillbaka är det redan för sent.

Robotar är bra på att göra det de är programmerade till, men inte särskilt handlingskraftiga om det sker något oväntat.

Sand som blåst runt i miljoner år. Man tycker det borde ha täckt alla gamla kratrar och flodbäddar vid det här laget men så är det ju inte. Så dom behöver nog inte ner så djupt för att hitta en marsiansk mammutbete.

Antagligen samma tunna lager med sand som blåst runt planeten under årmiljonerna och ingen fuktighet som kan binda sanden så att den stanna kvar nere i sänkorna.