Ursprungligen postat av
eva89
Jag har nära till förlossningsmottagningar, en gång valde jag att inte ens föda på den som ligger närmast.
Hade helst velat föda hemma, själv, ensam, i mitt sovrum, men om något skulle gå snett är ju det idiotiskt.
Sen hade jag njutit av att ge igen på min dagdrivande pundare till granne också, han som låter festen fortsätta hemma hos sig när krogen stänger mitt i veckan men har mage att klaga på mig om jag kör hög volym nån gång, dagtid. "Det handlar bara om att vi har olika dygnsrytm", är hans argument. Födde jag hemma skulle jag vråla, störa hela huset, och han skulle fly fältet, av respekt.
Jag vill inte ha min man med, och det väcker förvåning, misstänksamhet, 90-tal.
Får oväntat besök på mitt arbetsrum, av en fiende. Hon kommer in, stänger dörren, säger
--Du tänker inte låta honom vara med?
--Nej.
Hon blir påtagligt exalterad, uppspelt, hon tilltalas starkt av detta, min positionering mot män som hon ser det.
Hon sansar sig, vi är karriärmässiga fiender, trivs inte i varandras sällskap, har aldrig haft ett samtal på tu man hand.
Hon samlar sig, tonar ner sig, jag ser hur det bär henne emot men hon ger mig ett gott råd.
--Det är bra att ha någon med sig som man kan kommunicera med.
Vi ses aldrig mer.
Där och då viftar jag bort hennes råd, tänker, vad kan jag behöva kommunicera, huruvida jag vill ha röd eller gul saftsoppa.
Min förlossning ställer mångkulturen på sin spets och jag, vi, förlorar.
Jag är påläst, har gått kurs, är beredd, jag kommer hitta rytmen.
Och allt funkar bra, dom första tjugo timmarna.
Inga manliga kandidater, det har jag bestämt, och det respekterar alla, utom hon, mena-kvinnan.
Och det är hon som kommer in, blir min barnmorska, när jag går in i utdrivningsskedet.
Plötsligt märker jag att en påtagligt icke-svensk man befinner sig i rummet.
--Gå härifrån, säger jag till honom.
--Nej, jag ska vara här, säger han med stark mena-brytning.
--Det ska du inte, vidhåller jag.
--Jo, det ska jag, vidhåller han.
--Du måste ta bort honom, säger jag till henne.
--Nej, säger hon.
Samtidigt vill hon att jag ska vända mig på rygg, så att dom ser bättre.
För mig funkar det jättebra som det är, på knä, mha sacco-säcken, och jag har full koll på barnets syresättning och hjärtslag, att driva ut på rygg är som att trycka barnet genom en toalettkrök.
Tjafset fortsätter, men jag är duktig flicka, går över till ryggläge som hon säger men vreden stiger i mig, till min fasa ser jag också hur både syresättning och hjärtslag hos barnet sjunker.
Jag tar ett beslut, mobiliserar alla krafter jag inte har, vrålar
--Ut, era djävla as!!!
Tar mig samtidigt upp på huk och vräker bort henne.
Tydligen blev det uppståndelse, han sprang i korridoren och skrek att jag var rasist, hon skrev i journalen "pat vill inte ha en mörkhårig barnmorska".
Mina krafter är uttömda.
När barnet slutligen föds är han svårt medtagen, andas inte, rusas till intensiven.
Det är mycket personal inom förlossningsvården som kommer och går, vi blir kvar en vecka.
Till min förvåning får jag två gånger kommentaren av unga sköterskor "Din man är ju jättegullig". Bemötte inte det, var för avstängd, inser sen att detta att jag födde ensam nu bestämts att bero på att min man är en usling, inte på att jag ville vara ensam för att uppnå maximal koncentration.
Hade jag ork att då bestrida det som skrivits i förlossningsjournalen?
Nej.
Borde jag ha gjort det?
Absolut.