Var det inte roligare att äga bil förr i tiden?

Det finns större urval, men onekligen är de svårare att skilja åt än förr.

En miniatyrbil! De vanligaste bilarna i Sverige har alltid varit flera nummer större, exempelvis Volvo 240, Saab 99 & 900, Opel Rekord och Ford Granada.

Visst själs bilar, men oftast med nyckel. Inte sällan har nyckeln stulits innan om den nu inte funnits i bilen förstås.
Bilstereo är knappast stöldbegärliga numera, däremot rattar (med tillhörande airbag) och katalysatorer.
Så viss förändring, men väldigt kostsamma att åtgärda.

Absolut. Ford Escort och Opel kadett var ju också populära ungdomsbilar. Ägde själv en Opel Rekord som jag var mycket förtjust i. Jag tror att FIAT och några andra småbilar blev populära med oljekris och allmän nedgång i ekonomin på 70-talet.

Naturligtvis, en 960 är överlägsen en modernare V70/V90 när det gäller utrustning, komfort, krocksäkerhet, ljudanläggning, köregenskaper, prestanda osv.

Absolut! Bilarna skilde sig åt rejält, hästarna var äkta hästar och inte som i dag då man kan sätta sig och köra en bil med 200hk och undra var alla hästar håller hus?
Det var lätt servat och lättmekat och min första bil årsmodell -75 hade i princip varit den samma bilen ifrån 1968, kraftig byggd och grov plåt. Jag gjorde några rediga avåkningar utan att varken jag eller bilen tog stryk, jag svär på att trots alla system så hade en dagens bil rasat i småbitar i kring mig och att det hade gått illa med mig.
Andra gubbs och jag minns i bland att fan som vi körde men att gamla Volvon och annat stod pall och att vi kom ur helskinnade.

Att dagens bilar "rasar i småbitar" är nog korrekt, men det är ju med en viss mening, det skall bromsa upp krockkraften så att de som befinner sig i bilen påverka så lite som möjligt. Risken för personskador var avsevärt större förr, givetvis klarade sig alla många gånger i småkrockar, men alldeles för många som skadades även vid måttliga sammanstötningar. Det som är sämre med dagens bilar är att de inte har någon stötfångare värd namnet, det blir ofta stora skador på fronten som med en Volvo eller Saab från 70-talet hade stannat vid en skadad list. Förutom den s.k. störfångaren och grillen finns rätt mycket ömtåliga delar i bilens front som är kostsamma att ersätta, en stråkastarinsats med multipla funktioner kan kosta en bra bit över 20000 kronor. Samtidigt svårt att undvika, de kommunikationssystem vi har på dagens bilar är i en helt annan klass än den som fanns att tillgå för 40 år sedan.

Personligen tyckte jag nog första bilen var roligare, då det krävdes en hel del för att hålla den rullande.
Fanns inte på tapeten att även med en heltidslön ha en ny bil i alla fall i mina kretsar, så alla polarna höll på konstant och skruvade, tejpade och det gick åt en hel del plastik padding.
Men det var mycket p.g.a att man var ung och bilen var en ny frihetskänsla.
Sen var bilarna rejält dåliga, man kunde köpa en 6-10 år gammal bil för småpengar, men samtidigt var de flesta slut vid den åldern.
Det som var literoligt var väl att fixa med sterion, men samtidigt fick man ta med sig grejerna in, för satt de kvar en natt var de borta. Och detvar alltid nån kompis som blev av med bilen då nån pundare brytit sig in i den och förstört den eller buskört den.
Idag verkar de flesta köpa eller leasa nästan nya bilar, dessutom är en bil bättre idag en 10år gammal bil har oftast många år kvar.

Förr påräknades större renovering när mätaren slagit om (det gjorde den oftast vid 10000 mil), du såg heller aldrig en annons för en bil som passerat 30000 mil, i den mån dessa fortfarande rullade så skrevs det "långmilare" istället.
Köpte en bil av årgång 1968 där rosten redan tuggat i sig delar av karossen och slitaget var märkbart, dock tekniskt fungerande. Detta var 1974, en sex år gammal bil anses ofta vara "nästan ny" numera och flertalet bilar rullar vidare även när de är äldre än 20 år. Utskrotningen gick snabbt för 40-50 år sedan! Idag ser du dagligen bilar från 1990 och äldre som går som bruksfordon.

Det var enklare förr, man nöjde sig med mindre.

Då: Svetsade om plåtisarna på sin 240 för att vända centrum. Många tyckte det var coolt.
Idag: Köper fabriksnya 20" till sin Audi och uppnår samma coolhet.

Jag tror TS mest romantiserar minnena av sin egen ungdom.

Det stämmer att bensinen var billigare på 80-talet, c:a 3kr litern. Omräknat i dagens penningvärde motsvarar det dock c:a 10 kr litern, dessutom var bilarna törstigare förr så den verkliga skillnaden i driftskostnad var inte så stor.

Jag håller i stort sett med TS.
Bilarna var kanske inte bättre än idag i alla avseenden, men i vissa tycker jag faktiskt det. Framförallt var skillnaden på 80-talet närmast total mellan premium och icke premium.

En Mercedes eller BMW från 80-talet jämfört med en Fiat eller valfri japanare från 80-talet. Skillnaden var närmast som natt och dag. Tyskarna hade finslipats till tekniska kassaskåp med mycket god byggkvalitet och en mekanisk perfektionsism. De billiga märkena kändes som pappkartonger vid jämförelse. Om jag minns rätt var nedre delen av instrumentbrädan i billiga bilar, såsom Fiat och vissa japsare tillverkade av någon slags masonit på den tiden. Ljudisolering existerade knappt. Krocksäkerheten var som en skokartong.

Idag ser man knappt skillnad på en BMW och en KIA. I vart fall inte om man pratar stadsjeepar, som ju de flesta bilar är idag. Det är plastiga i-phones på hjul oavsett märke. Ingen hör om det är en BMW eller Toyota man kommer åkande i, för skönsjungande sexor och V8-or är historia. Nu kör man på el både i en Mercedes, Skoda eller i en KIA.

18-25 åringar med nytaget körkort kör inte runt i upplagade gamla Volvo 142r inredda med plysch och vinröd teddy, sportratt och bilstereo från Clarion. Unga idag privatleasar en Renault, Peugeot eller VW.