Feminismen 1.0 (eller varför inte försöka?)

Män skall få vara typiskt manliga om de vill. Faktum är att de flesta av mina tjejkompisar resonerar ungefär som Emmy, men de totaldissar de känsliga och feminina män de träffar och umgås med (Och dejtar) de typiskt manliga män de ser som en del av en "toxisk maskulinitet" rent ideologiskt. Men i vekligheten flörtar de med dem. De lever inte som de lär.

Jag är sur på dig, jag orkar inte svara.

Nej det är det inte. Hedersförtryck av kvinnor, att inte kvinnor skall få rösta, att de inte skall få ha vissa yrken eller ledande befattningar är inte biologiska kulturyttringar utan ur ett evolutionärt perspektiv väldigt nya regler skapade av män för att förtrycka kvinnor. Men det är biologiskt att kvinnor på gruppnivå är mer omhändertagande, att de är fysiskt svagare etc.

Men jag svarade inte dig så jag vet inte vad du skrev, jag svarade Pansarvecket. Du kan inte förvänta dig att jag kommenterar vad du skrivit i ett svar till någon annan. Det är en lång tråd jag kan inte väga in alla inlägg i tråden i varje svar.

Läs fortsättningen så kanske du lär dig något.

Nej särartsfeministerna erkänner biologiska skillnader men tycker inte att de skall vara en grund för diskriminering. Vi ser vetenskapligt på det att det finns psykologiska skillnader som kan påverka könens preferenser. Men vi skiljer på kulturella yttringar som enbart finns för att förtrycka kvinnor (Enligt mig personligen har de oftast sin grund i de abrahamitiska religionernas patriarkala samhälle) och kulturella yttringar som kan ha sin grund i biologiska skillnader. Som att kvinnor ofta är mer omhändertagande och män mer tekniska. Man skall få leva ut de skillnaderna om man vill; inte tvingas in i en radikalfeministisk hen-roll. Man skall inte heller tvinga in män i den hen-rollen. Män skall få vara typiskt manliga om de vill. Faktum är att de flesta av mina tjejkompisar resonerar ungefär som Emmy, men de totaldissar de känsliga och feminina män de träffar och umgås med (Och dejtar) de typiskt manliga män de ser som en del av en "toxisk maskulinitet" rent ideologiskt. Men i vekligheten flörtar de med dem. De lever inte som de lär. Därför påminner likhetsfeminismen om marxism; det är en utopi som inte ens de som förespråkar den lever efter (Ofta rika personer som Jan Guillou som är marxister). Ett exempel jag tagit tidigare som jag tyckte var roligt var en tjej som höll på och bråkade med en kille om feminism på en fest, men det slutade med att de hånglade. Feministiska killar är inte heta.

Självfallet finns det individuella skillnader, men genom att erkänna både det typiskt "manliga" och det typiskt "kvinnliga" så finns det plats även för de män och kvinnor som inte är så typiska. I det traditionellt patriarkala samhället är det också svårt för män att vara mer feminina och t.ex. omhändertagande. I det nuvarande likhetsfeministiska samhället skall framför allt män vara mer feminina, men kvinnor skall också pressas att göra mer maskulina val i utbildningar och yrken. Men de kvinnor (Och män, man skall komma ihåg att denna likhetsfeministiska ideologi även drivits av s.k. feministiska män) som driver på om detta är aldrig själva soldater eller ingenjörer, de har själva valt utbildningar, yrken och karriär inom humanistiska områden inte naturvetenskapliga. Så nu är det istället svårare för de mer maskulina männen. Så även männen tjänar på särartsfeminismen. Ni får vara soldater och ingenjörer om ni vill, men ni får också älska barn och ta en aktiv del i era barns uppfostran. Och de män som vill bli sjuksköterskor får bli det.

Vi står närmare den ursprungliga liberalfeminismen men har inte vår grund i liberalismen per se utan är en senare motreaktion mot likhetsfeminismen.

Nej särartsfeministerna erkänner biologiska skillnader men tycker inte att de skall vara en grund för diskriminering. Vi ser vetenskapligt på det att det finns psykologiska skillnader som kan påverka könens preferenser. Men vi skiljer på kulturella yttringar som enbart finns för att förtrycka kvinnor (Enligt mig personligen har de oftast sin grund i de abrahamitiska religionernas patriarkala samhälle) och kulturella yttringar som kan ha sin grund i biologiska skillnader. Som att kvinnor ofta är mer omhändertagande och män mer tekniska. Man skall få leva ut de skillnaderna om man vill; inte tvingas in i en radikalfeministisk hen-roll. Man skall inte heller tvinga in män i den hen-rollen. Män skall få vara typiskt manliga om de vill. Faktum är att de flesta av mina tjejkompisar resonerar ungefär som Emmy, men de totaldissar de känsliga och feminina män de träffar och umgås med (Och dejtar) de typiskt manliga män de ser som en del av en "toxisk maskulinitet" rent ideologiskt. Men i vekligheten flörtar de med dem. De lever inte som de lär. Därför påminner likhetsfeminismen om marxism; det är en utopi som inte ens de som förespråkar den lever efter (Ofta rika personer som Jan Guillou som är marxister). Ett exempel jag tagit tidigare som jag tyckte var roligt var en tjej som höll på och bråkade med en kille om feminism på en fest, men det slutade med att de hånglade. Feministiska killar är inte heta.

Självfallet finns det individuella skillnader, men genom att erkänna både det typiskt "manliga" och det typiskt "kvinnliga" så finns det plats även för de män och kvinnor som inte är så typiska. I det traditionellt patriarkala samhället är det också svårt för män att vara mer feminina och t.ex. omhändertagande. I det nuvarande likhetsfeministiska samhället skall framför allt män vara mer feminina, men kvinnor skall också pressas att göra mer maskulina val i utbildningar och yrken. Men de kvinnor (Och män, man skall komma ihåg att denna likhetsfeministiska ideologi även drivits av s.k. feministiska män) som driver på om detta är aldrig själva soldater eller ingenjörer, de har själva valt utbildningar, yrken och karriär inom humanistiska områden inte naturvetenskapliga. Så nu är det istället svårare för de mer maskulina männen. Så även männen tjänar på särartsfeminismen. Ni får vara soldater och ingenjörer om ni vill, men ni får också älska barn och ta en aktiv del i era barns uppfostran. Och de män som vill bli sjuksköterskor får bli det.

Vi står närmare den ursprungliga liberalfeminismen men har inte vår grund i liberalismen per se utan är en senare motreaktion mot likhetsfeminismen.

Män kan vara både feminister och ha rejält flyt med kvinnor. Kvinnor kan vara feminina och ha intressen mer åt det "manliga" hållet.
Det finns alla möjliga varianter. Jag och exet har båda sidor. Vi är av olika kön. Och vi tände rejält på varandra i början av vårt förhållande.

För att illustrera det hela med en fin liten melodi.

https://www.youtube.com/watch?v=a0fkNdPiIL4

Och vart menar du att dessa villkor uppfylls?
Ingenstans i västvärlden i alla fall.
I alla fall inte de med den relativt homogena kulturella bakgrunden.
Kan det vara så att du projicerar något du tror dig minnas kan ha hänt för antingen väldigt länge sen, eller något som kanske sker i islamistiska helveteshål för både män och kvinnor på vårt samhälle här?
I så fall saknar det argumentet all relevans.

Det enda som inte får mig att köpa din agenda är egentligen ordet feminist.
Så min fundering:

Så hur ska en man få samma möjligheter som kvinnor med hjälp av feminism?

Hur ska man överhuvudtaget kunna skipa rättvisa med fokus enbart på kvinnor?

Eftersom du ser att pojkar och flickor är olika och är okej med det, varför behöver du kalla dig feminist?

Vad är det flickor saknar i Sverige i form av rättigheter eller möjligheter, som män har?

Vad är målet med er kamp?

Jag kallar mig särartsfeminist för att jag vill ha jämlikhet mellan könen. På gruppnivå finns bilologiska skillnader mellan män och kvinnor men det betyder inte att de alltid är jämlika. Och om du orkade läsa det jag skriver så skulle du se att jag som särartsfeminist även motsäger likhetsfeministernas politik att bortse från de biologiska skillnaderna och baserat på en tro på att allt är sociala faktorer försöka ändra på framför allt pojkar (barn) men även flickor genom social ingenjörskonst. Man kan ju vara med i facket för att försvara arbetarnas intressen fast man redan fått 8 timmars arbetsdag och en lön man kan leva på. Om man nöjer sig och slutar engagera sig förlorar man det man uppnått.

Kvinnor vill ha samma lön för samma arbete, vi vill att yrken kvinnor ofta väljer skall värderas lika högt som typiskt manliga yrken, både i lön och respekt. Som särartsfeminist vill jag också att om kvinnor väljer att t.ex. vara hemma längre tid med barnen så skall det värderas som lika viktigt som om jag väljer att satsa på karriären. Par skall t.ex. kunna bestämma själva över sin föräldraledighet. Här är igen ett exempel på att vi särartsfeminister även vill ha rättigheter som likhetsfeministerna motarbetar. Vi vill ha trygghet från att misshandlas, våldtas och mördas. Både i relationer och när vi är ute på offentliga platser. Det senare är ju något som förvärrats för kvinnor på senare tid. Nu börjar ju asylinvandrarna i.o.f.s. våldta även män så vi kanske blir mer jämlika där också men åt fel håll. Under denna punkt kan nog Emmy fylla på lite mer som, tror jag, är äldre och hunnit stöta på mer diskriminering.

Mitt mål, jag kan inte säga att det är en kamp, är att ha jämlikhet mellan könen, trygghet för kvinnor och en respekt för kvinnor i samhället. Och att bevara de framsteg liberalfeminsmen haft. Om man bara låter nöja sig så kan man förlora det man vunnit. Dessutom har det kommit nya hot mot kvinnor som inte fanns så mycket tidigare. Islam och islamism, andra hederskulturer från andra länder, en ny konservativ och kristen höger med inspiration fån USA som är mot kvinnors rättigheter. T.ex. har nazister numera en åsikt i frågan där jag inte tror de brytt sig förut. Men de verkar inte så intresserade att diskutera det med mig här på FB. Dessutom finns det ett växande kvinnohat/kvinnoförakt som jag upptäckt här på FB som det är viktigt att bekämpa.

På slutet förväxlar du mig igen med tredje och fjärde vågens radikalfeminister. Fråga någon annan om det.

När jag tänker på det inser jag att vi särartsfeminister har både män och kvinnor (Alla "vanliga" feminister) mot oss.

Respekt har ni nog, för visst har en sköterska högre status än en sopåkare eller avloppsrensare.

Lönen är lägre i offentlig sektor än konkurrensutsatt. Vill du driva upp lönen i offentlig sektor utan att kväva den konkurrensutsatta med skyhög skatt så får du räkna med färre jobb. Att kvinnor väljer offentlig sektor med anställningstrygghet med mera är deras val. Man kan inte få allt.

Naturligtvis skall konkurrensutsatt sektor vara löneledande. Frångår vi den principen hamnar vi i 70-talets ekonomiska träsk utan reell tillväxt.

Rent samhällsekonomiskt är ditt krav väldigt svårt och jag antar du vill ha mycket högre skatt på företag och inkomster? Eller hur skall din budget gå ihop?

Vilket skattetryck ser du som rimligt?