Citat:
Ursprungligen postat av
JohNils
tror du att det skulle vara möjligt att fortsätta utveckla det svenska köket? Dvs på bred front vill säga inte vid enskilda restauranger.
Jag menar så här: Falukorv och prickig korv och sidrökt fläsk eller rökt skinka och isterband är ju exempel på svenska charkuterier. Men vi verkar inte ta det riktigt seriöst. Det verkar inte direkt vara ett utbrett nöje bland befolkningen att söka den ultimata falukorven och lägga sina pengar på den. Som italienare och fransmän verkar göra med sina charkuterier och ostar. Underligt nog så kan inte den svenska charkuteriindustrin vad jag märkt ens få till en riktigt bra salami eller torkad skinka ens när de försöker efterapa de italienska varianterna. Samma sak när det gäller kött och bröd så är det mer en industri som andra produkter och man klassar inte ens köttet så mycket efter kvalitet som man skulle kunna. Svenskar verkar föredra lösviktsgodis framför konditorivaror och man nöjer sig med torra bullar från affären hellre än att åka omvägen förbi ett konditori eller bageri.
Däremot är många väldigt intresserade av och lägger mycket pengar på motorfordon och hemelektronik. Jag tänker mig att detta kanske säger något om folksjälen, dvs att den är tekniskt orienterad på gott och ont och kanske inte så sensuell eller sinnesinriktad.
Men skulle vi kunna ändra på det? Som japanerna verkar ha gjort? Skulle vi kunna ta fram en egen variant av parmesan som höll samma kvalitet? Jag menar jag älskar italiensk ost men undviker att köpa det delvis för att jag vet att EU-medlemskapet har överexploaterat det italienska jordbruket och det sänker i förlängningen kvaliteten på deras produkter.
Fast jag antar att mycket kokar ned till lönekostnader. Och det känns oklart om det finns något högre värde med att befolkningen är besatt av mat? Men det finns faktiskt vissa fördelar med det och det är att mat är identitetsbärande. Samt att vår nuvarande matkultur verkar producera väldigt många överviktiga individer.
/Johan
Det är en intressant fråga.
Det finns väl lite olika faktorer som spelar in här. En stor del är ju svenskens självförrakt för den egna kulturen och exotifieringen av andra kulturer. Svensken ser inget riktigt värde i sin egen kultur, eller historia, så vill man ha fin mat, så väljer man hellre något franskt, eller italienskt, som inte nödvändigtvis är fint, men har ett jävligt krångligt namn, så att grannarna ska förstå att man är lite mer kultiverad än dem. Jag vet inte vad man ska ta som exempel. Säg chevrè-ost istället för getost och hela cirkusen kring om det ska kallas "chävré" eller "chävr".
Du som nämnde Wretman, så hade han i Husmanskost ett ganska långt och melankoliskt förord som var lite av en dödsruna över svensk husmanskost. Som en idogen samlare av äldre, svenska kokböcker tycker mig kunna se en peak på 50-talet när det kommer till förfining av svensk mat. Det var det årtiondet, då alla hade pengar, råvaror, tid, elspisar och man gjorde en övergång från traditionellt hantverk till industrialisering. Det är nog här man ska börja gräva efter det kulinariska, svenska köket. Sen kom 60-talet med alla konserver, halvfabrikat, gratänger och hela konsten dog ut.
En väldigt, väldigt viktig detalj i matlagningen historiskt är kvinnan. Hon har varit hemmafrun och har haft tiden att laga mat. Du kommer inte hem efter jobbet vid 17 och börjar skålla tomater och koka dem i tre timmar för att få en god tomatsoppa till middag. När du kalljäser en brioche i tio timmar måste du planera noga. Jag har pratat med en del italienska vänner och alla säger samma sak: italiensk mat är utdöende, för husmodern finns inte längre. Kvinnor går ut i arbetet, precis som männen, så de har inte tid att koka grytor eller handrulla pasta.
Beträffande pasta, så vill jag varmt rekommendera kanalen Pasta grannies på Youtube med lastgamla italienskor som sitter och gör traditionell pasta för hand.
En svensk konditor som jag verkligen uppskattar är Jan Hedh. Även om han har lite influenser utifrån, så är han väldigt traditionellt svensk i sitt bakande och oerhört skicklig.
Ytterligare ett besvär med den svenska kokkonsten är just att den varit död såpass länge att man måste dechiffrera recept på ett helt annat sätt, än i levande kulturer. Ett exempel är alla dessa hundratals småkakor som fanns en gång i tiden. På 30-talet var det inget problem att baka klosternötter, för varje svensk visste vad en klosternöt var och hur en klosternöt såg ut. Man hade inte kokböcker i fyrfärgstryck med en leende mat-Tina ståenes med en plåt klosternötter och därför får man baka on a wing and a prayer och hoppas att det blir rätt. Vår mest klassiska bakbok Sju sorters kakor var ju från början ett litet häfte med Sveriges 500 bästa recept från stugorna med bara en handfull bilder.
På ett sätt är det roligt för oss som är intresserade av mat, att gå på skattjakt i historien, men det känns tråkigt att den breda allmänheten går miste om så mycket gott.
För att knyta ihop det här, så vill jag mena på att svensken inte längre kan laga mat heller. Det handlar inte om att jag vill vara präktig, men det är sällan man träffar någon som vet vad de håller på med. Många kan inte koka pasta själva och de som vill vara märkvärdiga hackar ner zucchini och andra grönsaker med jobbiga namn och öser i maten utan eftertanke, eller har turkost himalayasalt som är uthugget ur urberget av mongolska dvärgar och har ett kilopris högre än guld. Istället för att taga vad man hava och lära sig hantverket, väljer man att kasta pengar på problemet och hoppas att ingen ska se igenom det.
