Tredje positionens politik (nationalsocialism, fascism osv.) är sannerligen de ideologiska rörelser som är allra bäst för sitt folk.
I varenda land där en sådan politik har upprättats blomstrar alltid samhället, socialt, kulturellt och ekonomiskt. Tyskland under Nationalsocialismen och Italien under Fascismen blomstrade mer än vad något annat samhälle har gjort tidigare. Detta var givetvis något som väckte oro bland de två system som dominerade världspolitiken, dvs. den västerländska demokratin och den kommunistiska världen. Det är trots allt inte en slump att dessa två krafter förenades under kriget mot dessa. De visste mycket väl att om folken skulle bli informerade om att sådana här samhällen var möjliga att uppnå, så skulle andra folk börja ifrågasätta det rådande samhället och förmodligen göra revolt, för att på så vis införa samma modell i sitt land.
Andra exempel på dessa har varit Baathismen i Irak, där ekonomin blomstrade och även religiös extremism krossades. Även Libyen ökad i rask takt under Gaddafis ledning och var det mest framgångsrika afrikanska landet i världen, men i vanlig ordning krossade USA landet och har drivit detta land in i fördärvet, såsom det gjorde med Irak 8 år tidigare. Detta skedde av samma anledning, de var helt enkelt rädda att folk skulle få vetskap om att det fanns alternativ utanför den klassiska kommunist-kapitalism dikotomin, som är rentav falsk.
Av dessa exempel som jag presenterar, och det finns fler, ser jag två tydliga mönster. Den första är att båda lägren förenas i kampen mot denna form av politik i andra länder. Det andra är att jag noterar att inga av dessa länders förfall har skett av inre stridigheter, staten har inte internt kollapsat, utan har snarare fallit på grund av externa krafter. Alltid faller de på grund av att främmande makter angriper dessa ekonomiskt, och i de fyra fall som presenterats här har även detta utmynnat i militära angrepp. Dessa gjorde inte något av dessa länder mer välmående. Irak fick problem med fattigdom och religiös extremism. Libyen återgick till ett medeltida samhälle, med slaveri osv. Italien har tvingats återse korruption och maffiaverksamhet på statsnivå och Tyskland splittrades i två.
Slutsatsen jag kan dra av detta är att politiken som ställer sig utanför den klassiska kapitalism-kommunism, eller socialism-liberalism tanken, är verkligen den sortens politik som bäst gynnar sin befolkning. Men dessvärre blir den avvisad av de två andra lägren, som fruktar att deras världsordning kommer att falla om folken upplyses om ett sådant samhälle.
Vad säger ni själva? Är detta ett tydligt bevis på att den tredje positionens politik, dvs. fascismen och nationalsocialismen är de allra mest gynnsamma ideologierna för sitt folk?
I varenda land där en sådan politik har upprättats blomstrar alltid samhället, socialt, kulturellt och ekonomiskt. Tyskland under Nationalsocialismen och Italien under Fascismen blomstrade mer än vad något annat samhälle har gjort tidigare. Detta var givetvis något som väckte oro bland de två system som dominerade världspolitiken, dvs. den västerländska demokratin och den kommunistiska världen. Det är trots allt inte en slump att dessa två krafter förenades under kriget mot dessa. De visste mycket väl att om folken skulle bli informerade om att sådana här samhällen var möjliga att uppnå, så skulle andra folk börja ifrågasätta det rådande samhället och förmodligen göra revolt, för att på så vis införa samma modell i sitt land.
Andra exempel på dessa har varit Baathismen i Irak, där ekonomin blomstrade och även religiös extremism krossades. Även Libyen ökad i rask takt under Gaddafis ledning och var det mest framgångsrika afrikanska landet i världen, men i vanlig ordning krossade USA landet och har drivit detta land in i fördärvet, såsom det gjorde med Irak 8 år tidigare. Detta skedde av samma anledning, de var helt enkelt rädda att folk skulle få vetskap om att det fanns alternativ utanför den klassiska kommunist-kapitalism dikotomin, som är rentav falsk.
Av dessa exempel som jag presenterar, och det finns fler, ser jag två tydliga mönster. Den första är att båda lägren förenas i kampen mot denna form av politik i andra länder. Det andra är att jag noterar att inga av dessa länders förfall har skett av inre stridigheter, staten har inte internt kollapsat, utan har snarare fallit på grund av externa krafter. Alltid faller de på grund av att främmande makter angriper dessa ekonomiskt, och i de fyra fall som presenterats här har även detta utmynnat i militära angrepp. Dessa gjorde inte något av dessa länder mer välmående. Irak fick problem med fattigdom och religiös extremism. Libyen återgick till ett medeltida samhälle, med slaveri osv. Italien har tvingats återse korruption och maffiaverksamhet på statsnivå och Tyskland splittrades i två.
Slutsatsen jag kan dra av detta är att politiken som ställer sig utanför den klassiska kapitalism-kommunism, eller socialism-liberalism tanken, är verkligen den sortens politik som bäst gynnar sin befolkning. Men dessvärre blir den avvisad av de två andra lägren, som fruktar att deras världsordning kommer att falla om folken upplyses om ett sådant samhälle.
Vad säger ni själva? Är detta ett tydligt bevis på att den tredje positionens politik, dvs. fascismen och nationalsocialismen är de allra mest gynnsamma ideologierna för sitt folk?
