Kunskapsargumentet mot fysikalismen

Det är ju precis detta man försöker att reda ut. Jackson menar att vi kan lära oss allt -- precis allt -- fysikaliskt som går att lära sig om mänskligt färgseende, utan att för den sakens skulle förstå att det känns på ett visst specifikt sätt när man ser färger. De finns inga fysikaliska kunskaper i världen som skulle avslöja detta för oss, menar han.

Man kan analogt föreställa sig fladdermöss. Även om vi en dag skulle lära oss allt, precis allt, om de fysikaliska processer som äger rum inom fladdermöss när de jagar, använder ekolod, observerar sin omgivning (etc), så har vi fortfarande ingen aning om huruvida de erfar qualia eller inte. Det fysikaliska beskrivningen av dem kan inte svara på den frågan.

Tror du verkligen, på fullt allvar, att jag inte tidigare noterat att (1) säger något extraordinärt?

(Jag förstår dock tyvärr inte riktigt varför det nödvändigtvis skulle vara ett problem att (1) säger någonting extraordinärt).

Vad skulle vara skillnaden mellan Mary och Gud?

Vet jag allt om fladdermusens neurologiska funktioner så vet jag även om fladdermusen har introspektion och hur introspektionen i så fall beskriver färger. Beskriver fladdermusens introspektion färgen röd som något väldigt speciellt som inte går att beskriva i ord, då erfar fladdermusen färgen röd ungefär likadant som vi gör, annars inte.

Bryter vi ned hjärnan till hjärndelar som utbyter information med varandra så försvinner problemet. Allt vi vet om qualia är att qualia påstås vara speciellt. Då är det påståendet som behöver förklaras och inte qualia. Varför påstår en viss del av hjärnan för en annan del av hjärnan att det känns speciellt att se färgen röd? Hur det går till rent praktiskt är betydligt mindre intressant.

Jag tror både du och jag vet att qualia är någonting väldigt speciellt. Om man måste försöka förneka detta tämligen uppenbara faktum, för att få saker och ting att gå ihop, är man verkligen inne på rätt spår då? Det subjektiva sätt på vilket det faktiskt känns för oss när vi (t ex) är riktigt lyckliga är väl ändå det som gör livet värt att leva?

I övrigt måste jag tillstå att jag har litet svårt att förstå hur du menar. Kan du inte förklara lite mer utförligt hur du med hjälp av en fulländad beskrivning av alla de fysikaliska processer som äger rum inom en fladdermus, kan avgöra huruvida den faktiskt erfar någon qualia eller inte?

Det du skriver låter (med förlov sagt) som bortförklaringar snarare än lösningar.

Jag föreställer mig att hjärnan är informationsbaserad och fungerar ungefär som en dator.

En självkörande bil som skall kunna köra på allmän väg bland andra bilar behöver ha en modell som omfattar vägen, andra fordon och det egna fordonet. Insignaler från olika sensorer används för att uppdatera modellen så att andra fordon befinner sig på rätt plats, men även så att det egna fordonet befinner sig på rätt plats på vägen. När bilen skall navigera så gör den inte det genom att undersöka insignalerna, utan den gör det genom att undersöka modellen. Den ser då om den behöver svänga höger eller vänster för att inte köra av vägen eller krocka med andra bilar. Allt som bilen vet kommer den fram till genom att undersöka modellen.

Den neurologiska hjärnan har i princip samma tekniska förutsättningar som den självkörande bilens dator och behöver således även den ha en modell av omvärlden och sig själv. När jag tittar mot rummet framför mig så ser ögonen en matris av röda, gröna och blå pixlar, varav merparten av synfältet är oskarpt och delvis skyms av en blind fläck. Informationen som kommer via synnerven används för att uppdatera hjärnans modell av rummet jag ser. Modellen innehåller inte pixlar i olika färger utan tredimensionella föremål som bord och stolar. Den innehåller inte heller någon blind fläck eftersom en sådan inte är relevant information för att tolka omvärlden. För att kunna gå i rummet utan att snubbla över möblerna så analyserar inte hjärnan pixlar, utan den analyserar modellen som innehåller tredimensionella möbler. Pixlarna och den blinda fläcken som ögonen ser kommer jag inte åt genom introspektion, för det finns ingen neurologisk förbindelse mellan mitt medvetande och synnerven.

Hur vet jag hur det känns att se röd färg? Jag undersöker modellen och modellen säger att det känns speciellt att se röd färg. Någon annan information finns inte. Därför kan jag inte heller berätta om hur det känns. När jag skall beskriva vad som skiljer känslan av röd färg från känslan av blå färg så hittar jag inte orden, för modellen säger bara att det finns en skillnad utan att berätta vad skillnaden faktiskt är.

Vet jag hur fladdermusens modell ser ut så vet jag även vilken information fladdermusen har om känslan av att se röd färg.

Så om du undrar (t ex) om hur det känns när man är lycklig eller djupt deprimerad, så frågar du den här modellen, och modellen berättar sedan för dig att det känns på ett speciellt sätt att vara kär, lycklig, deprimerad (etc)? Men någon annan information än så har du alltså inte att tillgå?

Allvarligt talat; driver du mig? Eller menar du allvar?

Det skulle naturligtvis finnas stora likheter. Men jag förstår inte riktigt varför det skulle vara ett problem. Tankeexperiment behöver ju inte på något vis vara realitiska. Syftet med dem är ju att bringa klarhet i någon avskiljd fråga. Ta bara det här med qualia, till exempel. Kan fysikalismen göra reda för förekomsten av qualia? För att försöka bringa klarhet i den frågan föreställer vi oss en person som vet allt fysikaliskt som finns att veta om mänskligt färgseende, men som aldrig själv sett färger. Kommer hon att lära sig någonting nytt när hon äntligen ser färger för första gången? Finns det någonting icke-fysikaliskt att lära sig om hur det känns när man ser färger? Jag måste tillstå att jag tycker att det är ett otroligt effektivt tankeexperiment.

Man kan diskutera vem som är "jag". För att jag skall kunna berätta för dig hur jag mår så hämtar hjärnan information om mitt hälsotillstånd från modellen och sedan styr den munnen till att förmedla vad den kom fram till. Undrar jag vad som fick munnen att röra sig så säger modellen att det är "jag" som pratar och då förstår jag hur det gick till. Undrar jag vem "jag" är så säger modellen att "jag" är ett transcendent väsen som bor någonstans i mitt huvud.

Naturligtvis har jag mer information om hur det känns att vara glad eller ledsen. Eftersom minnet är associativt så associerar jag mina känslor med andra tillfällen då jag har haft samma känslor. Känslan av att vara glad påminner mig om trevliga situationer och vice versa. Men första gången jag var glad eller ledsen hade jag det inte.

Jag är så allvarlig man kan vara.

För att förstå hur en neurologisk hjärna kan få oss att uppleva så måste vi acceptera att hjärnan genererar våra tankar. Vill hjärnan att jag skall tänka att det känns speciellt att se rött så tänker jag så. Det är hjärnan som bestämmer.

Jag förstår tyvärr inte riktigt hur du menar. Menar du alltså att det inte finns någon egentlig upplevelse, utan bara "information" förmedlad från en del till en annan om en upplevelse?

Ungefär så. När vi resonerar med oss själva använder vi samma mekanismer som när vi talar med andra människor. Fast det inre samtalet stannar vid att vara information (eller desinformation) som cirkulerar runt genom olika nervbanor i vårt huvud.

Det som är observerbart är att jag "vet" att jag upplever. Det finns två infallsvinklar för att angripa samma problem. Antingen försöker vi förklara upplevelsen, vilket brukar vara ganska svårt. Eller så försöker vi förklara hur vi kan "veta" saker i största allmänhet. Givet att vi ibland tror oss veta saker som inte stämmer så behöver vi inte förklara upplevelsen i det senare fallet.

Så du menar alltså att kunskapsargumentet är meningslöst eftersom det i själva verket inte finns någon qualia? Det är i själva verket ingen större skillnad mellan oss "vanliga människor", datorer, självkörande bilar, eller så kallade filosofiska zombies.

Har jag förstått dig rätt då?