Hur reagerar du på nihilism?

Tar du det lätt? Är det en lättnad eller befriande för dig? Blir du arg?

Jag ser en lättnad i nihilism. När man inser att ingenting spelar roll blir det lättare att välja sina värden och göra det man själv vill, för ingen kan säga att ditt liv är mindre värt än något annat. Det tar bort en del beslutsångest. Och man blir mindre rädd att försöka, för vad gör det om man misslyckas?

Låter snarare väldigt vemodigt för någon som har mycket att leva för.

Det finns väl ingen självmotsägelse i att livet och dess innehåll är meningslöst, men ändå ha något att leva för.

Det är bara det, att röka braj och kolla fotboll är inte mindre meningsfullt än poesi och fredskåren.

Allting är totalt meningslöst i ett större perspektiv, likväl kan du ju ha utbyte av det i existensen.

Ödsla inte tid på saker som du tror förändrar meningen med din existens. Om du vill hjälpa andra för att du mår bra av det, gör det; gör det inte för att det skulle vara meningsfullt annat än för stunden.

Ingenting har mening. Inte ens nuet. Bara för att förtydliga.

Ganska motsägelsefullt om du skapar en tråd om ämnet.

Det finns många typer av ”inriktningar”, och sätt att spinna det på när det kommer till nihilism.

Buddister och andra ”spirituella” tänkare, har i stort sätt alltid menat att existensen mer eller mindre är meningslös, utan att för den skullen predika deprimerande och nattsvarta budskap.

Jag tycker personligen att den brittiska buddistiska filosofen Allan Watts sammanfattade det hela rätt bra när han beskrev livet och vår existens som en ”meaningful meaninglessness”, och vägrade utveckla det hela mycket mer än så. ”Livet är ju objektivt meningslöst, men samtidigt betydelsefullt på det sättet att att vi finner mening i det hela” menade han. Det är viktigt att betona att han inte på något sätt påstod att det var en form av självbedrägeri eller något icke-önskvärt, att finna ”mening” och betydelse i sin egen existens.

Det där är, enligt mig, inte en negativ form av nihilism.

Varför?

Man kan väl ha ett intresse av att göra/diskutera något även om man inser att det på ett filosofiskt-plan är betydelselöst?

Nietzsche var ju inte någon muntergök, han hade dessutom flera fysiska åkommor som gjorde att han troligen gick med ständig värk, det påverkar ju på sikt humöret hos många.
Fundera på det innan du tar nihilismen bokstavligt.

Men ja, jag har varit en anhängare av nihilismen en gång, numera tror jag på andevärlden och sånt tramsflum.
Det är en slags nihilism i sig, det bygger på att det finns en mening i allt, och ditt öde har du redan bestämt.. innan du levde, mellan dina liv så att säga.

"Tid" i jordisk mening, är inte en tid som är bruklig i hela universum, eller i alla universum.
Så därför är teorin om att du redan bestämt vem du skall vara innan du föds, helt bruklig.

Nja, inget har ju mening, i dess mer filosofiska innebörd. Men saker kan ha mening i ordets triviala innebörd. Jag kan ju tycka det kännas mer meningsfullt att göra något, i förhållande till alternativen; det gör inte existensen mer eller mindre meningsfull.

Så nej, nuet har ingen mening, men likväl är det mer meningsfullt för mej att ödsla tid här än att titta på färg torka.

Varför diskutera något som är meningslöst?

Det är inget fel med att diskutera hur man ser på saker, även om meningslöshet. Hur förhåller du dig till meningslösheten, exempelvis? Är det något som påverkar dig i livet eller låter du det vara?

Om du inte ser hur motsägelsefullt det är så vet jag inte vad jag ska säga. Bara det faktum att man diskuterar det betyder att det är meningsfullt för annars hade man inte diskuterat det.