Har ni ett hem?

Jag var ute i skogen idag för att kunna tänka och insåg att jag inte har ett hem - jag är som hemlös. Jag har en lägenhet men den är mer av en utpost jag använder för att duscha, äta, sova och kika på Flashback i mellan jobbet, vandringarna och besök hos bekanta. Hade dessa praktiska saker inte varit faktorer i mitt liv hade jag nog sällan satt foten i lägenheten.

Jag har med andra ord ingen mark jag kan gå på som jag känner tillhörighet till. Har ni? Hur många har det egentligen? Det är en melankolisk känsla som följt mig hela dagen. Förutom att jag bokstavligen vandrar känns det också som jag vandrar inuti, tills jag hittar ett hem.

Mitt hem är i min kropp. Oavsett var jag är någonstans så är jag alltid hemma.

Ett oåtkomligt "hemma"

Intressant svar. Om omgivningen kvittar, hur ser din livsstil ut? Det låter som någonting en buddhist skulle skriva och de lever väldigt enkelt och stillsamt. Inga direkta drömmar och ambitioner.

Har väldigt buddistiskt synsätt. Man är antingen tillags med sin lott i livet och sin omgivning eller så lider man konstant över hur man vill ha det. Psykiskt lidande är inget annat än diskrepans mellan förväntan och verklighet.

Du kan bli lycklig idag, som jag. Men väljer det inte, för människan tror att vissa kriterier måste vara uppfyllda, sedan kan man vara lycklig. "Ska bara ha den bilen och det huset, sedan är jag lycklig." men det blir man såklart inte, för lycka kommer aldrig utifrån utan inifrån. Nu kanske du inte är lika materialistisk som dessa personer men du har kriterier ändå.

Ja, för mig är omgivning viktigt. Jag mår t.ex. alltid bättre i skogen än i staden. Jag mår bättre efter att ha gått en hel dag än suttit stilla. Jag lider alltid lite i miljöer som nattklubbar och köpcentrum.

Man har ett hem för att ha någonstans att duscha, äta, sova det gäller alla du är inte så speciell och djup som du tror och inte hemlös heller sälj lägenheten och bo under en sten i skogen då om du är så jävla märkvärdig god natt

Oroa dig inte, livet finns inte heller kan man påstå, det är temporärt, tillslut upphör den att existera.

Det måste ju finnas platser som du känner tillhörighet till. Jag känner mig hemma på ett antal platser. Jag har både stränder, skogsdungar, träd, parker och gräsmattor där jag känner mig hemma. Men min lägenhet är mer ett praktiskt ställe där jag kan laga käk och sova tryggt.

Ja, jag har ett hem - jag trivs riktigt bra i min lägenhet och jag har en bra relation till mig själv - dessa två aspekter får mig att känna mig hemma i mitt liv...

Jag kan bara inte beskriva platserna jag gillar som hem. Varaktighet och trygghet känns som nyckelord i det jag söker men jag kommer aldrig dit. Hela det här "Bullerbyn", som fjantigt nog kan vara det jag söker efter, verkar totalt ointressant för andra män i min ålder.

Det finns ett ord för det du känner. Ett mycket vackert ord:

HIRAETH

From Wikipedia, the free encyclopedia


Hiraeth (pronounced [hiraɪ̯θ][1]) is a Welsh concept of longing for home. Many Welsh people claim 'hiraeth' is a word which cannot be translated, meaning more than solely "missing something" or "missing home." To some, it implies the meaning of missing a time, an era, or a person. It is associated with the bittersweet memory of missing something or someone, while being grateful of that/ their existence. It can also be used to describe a longing for a homeland, potentially of your ancestors, where you may have never been.