Samtyckeslagen - kritik mot begreppet

Tillämpandet av begreppet samtycke - alltså själva lagens namn, står ej i proportion till dess verkliga, vardagliga innebörd.

Det blir även fel att använda samtyckeslagen som grund för en process där utomstående dömer i ett mål. Vidare tillkommer frågan om det i själva verket inte kan ses som helt orättvist representerande, att använda sig av begreppet samtycke, om inte intentionen är att 100% av alla anmälningar ska resultera i fällande domar.

Problemet ligger inte i att ha blivit felbedömd, varpå man kan överklaga. Det handlar inte om rättssäkerheten. Utan istället, om fel användning av ett begrepp. För samtycket sitter enbart i den utsattes hjärna. Utomstående, t.ex en domare, har givetvis rätten att döma om huruvida brottet ska få en straffrättslig påföljd eller inte. Men utomstående, t.ex en domare, har obestridligen, varken rätten eller befogenheten att uttala sig kring målsägandens vetskap om huruvida det fanns en personlig vilja eller inte. Därför kan man inte utforma en lag utifrån detta tänk.

Ett nedläggande där den misstänkte frikänns, kan aldrig, någonsin motiveras med avsaknaden av samtycke. Om det inte är den målsägande som tar tillbaka sitt påstående. Men detta är precis vad som görs, det som har hänt i flera fall i samband med införandet av lagen. Ett fråntagande av en sanning, ett juridiskt felaktigt stämplande, som inskränker på integriteten hos personer som söker rättvisa. Det mest uppenbara problemet, är alltså på ett känslomässigt plan för den utsatta. Att någons egna, obestridliga sanning, tas ifrån personen på bas av en annan sanning i juridikens värld, är oacceptabelt. Speciellt med hänsyn till att en sådan kontrast, från första början inte ens kan existera. Det är vidare viktigt att uppmärksamma att lagen regleras i anknytning till ett juridiskt kontext, som i grund och botten ska kännetecknas av sanningsenlighet och rättvisa. Och detta är inte rättvist.

Det går även att tänka sig att misstro av denna sort, blir extra påfrestande för en person som har utsatts för ett brott av just denna karaktär. Med andra ord - icke-fällande domar grundat i lagens utformning, kan göra så att den målsägandes historia negligeras, samt att hon eller han känner sig misstrodd. Ej i enlighet med begreppets sanna definition, men i enlighet med tillämpningen av det.

För med samtyckeslagen har vi samma beviskrav som tidigare; om ord står mot ord, kommer fortfarande principen om att fria vid tvistemål att gälla. Domstolen måste ju alltid finna det ställt utom rimligt tvivel, innan någon döms. Så om man i förväg vet med sig att man är påväg att undersöka vidare och leta efter bevis för något, bör händelsen falla under en mer passande rubricering. Samtycket i sig tillhör den enskilda individen - det ger inte resultat att undersöka.

En parallell kan dras till den svenska lagstiftningen angående olika sorters uppsåt. Ett uppsåt kan jämföras med ett motiv, eller en agenda. Det innebär mer specifikt, att man som gärningsman är medveten om följden av ett handlande. Endast då kan man dömas för ett brott, enl. §2 Brottsbalken (en gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen).

Det juridiska dilemmat här, är att det i många fall är förövaren själv, som bekräftar/nekar uppsåt - uppsåtet sitter i förövarens egna huvud. Likt vetskapen om ett samtycke. Självklart är detta problematiskt. För då kan den åtalade neka motiv (uppsåt) till sin egen fördel. Detta gäller även en person som påstår sig ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, men som faktiskt vet med sig att det fanns ett samtycke vid tillfället det inträffade. Det går att ljuga. Så för att nyansera: man kan tänka sig att det är en självklarhet att lagen om samtycke bör grundas i något mer än den subjektiva uppfattningen om samtycket. För en dom kan ju inte grundas i subjektivitet, som samtycket handlar om.

Vad gäller uppsåt, har man hittat en lösning. Det är inte alltid ett problem i praktiken, att bara den åtalade kan ta ställning till avsikten. För man har infört andra sorters kompletterande uppsåt, inte enbart ett avsiktsuppsåt. Ett insiktsuppsåt till exempel, kan avgöras av en “betraktande” källa som inte gynnas av att neka. Samma sak gäller med likgiltighetsuppsåtet - det är inte enbart brottslingen som kan att ta ställning till huruvida det fanns uppsåt eller inte. Täckningen som kan göras via de andra uppsåten, för att ge en helhetsbild, är så bra eftersom att om man menar att någon uppfyller kraven för likgiltighetsuppsåt/insiktsuppsåt när personen utförde brottet, så har man 2 dominerande uppsåt som eliminerar risken att beslutet grundas på att gärningsmannen nekar ett eventuellt existerande avsiktsuppsåt. Man har samtidigt andra kvalificerade grunder att döma personen utifrån. Men det viktiga blir att man aldrig i juridisk mening, har felkategoriserat, eller benämnt något som inte lever upp till sin objektiva, alldagliga, men framförallt allmänna mening. Man har inte fråntagit någon dens sanning.


Samtyckeslagen har inte funnits särskilt länge i Sverige. Den klubbades i maj 2018. Därför har man kanske inte märkt att det är nödvändigt med en uppdelning. Men det får aldrig kompromissas med språket.
Det juridiska språket karaktäriseras av koncisa och direkta formuleringar. Men det tillkommer ett praktiskt ansvar, som alltid måste levas upp till för att kunna garantera ett rättrådigt domstolsväsen. Så länge den nationella lagstiftningen använder ordet “samtycke”, går det inte att gå bortom dess ursprungliga definition eller lämna utrymmen för tolkning i det enskilda fallet.

Helt utan att åsiktsprägla påståendet, går det att säga att ordet missbrukas. Det tas ur sitt egentliga sammanhang och ges en annan betydelse. Risken till följt av att en juridisk definition, inte står i enlighet med den i samhället, är uppenbar. Språket är det juridiska verktyget. I lagen finns det inte utrymme för några språkdilemman. En person som går vidare med sin anmälan i tron om att lagen beaktar samtycke i sin sanna mening, kan komma att bli besviken. Subjektivitet är allt vad den kan grundas i. Dessutom är förutsättningen för att kunna följa och acceptera lagen, förståelse för den. Även de personer vars jobb är att tolka inom juridiken, behöver ges raka, fasta lagar/principer att utgå ifrån.
En problematik av denna karaktär går ej, enligt min åsikt, att ha överseende för med hänsyn till dess rättsliga, beslutsavgörande sammanhang.

Så varför har man nu valt att använda sig av begreppet "samtycke"? Det blir ju helt fel.
Att folk ska sitta och döma kring det Gör mer skada än nytta för de utsatta,
ifall det inte leder till en fällande dom.
Varje gång.

Man använder inte ordet samtycke i lagtexten, man valde aktivt bort uttrycket eftersom det redan finns en juridisk definition av ordet som inte passade in på vad man var ute efter.

Det rekvisit som används är ”inte deltar frivilligt”.

Såhär står det i lagen:

Brydde mig inte ens om att läsa din text eftersom du kritiserar ett begrepp eller namn som inte finns i lagen.
Brottet heter våldtäkt och ordet samtycke finns inte med i lagen.

Således är vilka problem du än kan tänkas ha mot begreppet samtycke fullständigt irrelevanta för lagen.

Samma koncept. Bara själva personen kan veta om det var frivilligt eller inte.

+, begreppet finns och tillämpas: https://lagen.nu/begrepp/Samtycke

Omfattas av samma kritik. Nästan synonymt, ju.

Vad är den juridiska definitionen av "samtycke"'och av "frivillighet", om du tror du beskriva det någorlunda kortfattat?

Edit Som en fotnot kan ju tilläggas att "frivillighetslagen" inte får många träffar. Lagen må inte ha med juridiskt samtycke att göra, men den är känd som samtyckeslagen.

Man bedömer inte brottsoffrets tankar, utan gärningsmannens uppsåt. Våldtäkt är fortfarande ett uppsåtsbrott, ett nytt oaktsamhetsbrott har tillkommit men det förutsätter grov oaktsamhet.

Ditt resonemang är lite oklart.

Samtycke är en ansvarsfrihetsgrund som du hittar i 24 kap. 7§ Brb, det man främst fruktade var att det skulle medföra en vidare betydelse än vad man avsett. Ett godkänt samtycke kan nämligen inte lämnas om man inte är medveten om relevanta omständigheter, det skulle därför kunna bli straffbart om man ljuger om hur mycket pengar man har för att få ha sex eller ett påstående om att man är en kändis eller liknande och det var aldrig tanken.

Den stora skillnaden är därför att frivillighet medför att man faktisk genomför handlingen med personen frivilligt. Förutsätts samtycke krävs det förutom detta att samtycket i sig är giltigt.

Edit: Kan väl även tilläggas att ”samtyckeslagen” passade bra när kommittén lämnade sitt förslag, det var nämligen baserat på att det skulle krävas ett uttryckligt samtycke, det var dock inte ett förslag som godtogs och man valde att basera det på frivilligt deltagande istället.

Namnet passar därför sämre med det lagförslag som godtogs, det är dock svårt att ändra ett inpräntat namn.

Om det är någon tröst kan du bara säga "brottsbalken" för det är vad lagen rent faktiskt heter. Lika lite som det finns en sexköpslag finns det en samtyckeslag.

Förstår inte. Den klubbades ju.

Vad jag menar är att det inte finns en särskild lag. Det är bara en av flera bestämmelser i brottsbalken. Det är inte helt ovanligt att personer benämner en viss lagändring som "den-och-den-lagen" utan att det för den skull är en egen lag.