Gissa Bokcitatet

Tack! Då passar jag på att dela med mej av en författare jag frossat i under julhelgen. (Något av en jultradition, sedan några år):

Likagott – efter man nu för
tiden är så rädd för döden, att man ej en gång unnar de döda
att ligga i fred så hoppas jag dock, att hon (författarens mor) skall i Torshälla ligga
tryggare för profanerande härjningar än här i Eskilstuna. Ty
här kan jag och min släkt säga att vi äre utrotade av jorden.
Gamla mullen, den besläktade mullen är oss förmenad, och mina
förfäder på andra sidan (på min Mors möderne) blevo för några
år sedan ur Grauiska släktgraven utvräkta på kyrkogården och i
benhuset, att vittra i luften ovan jord, att spolieras av snickare,
som stulo deras ekkistor, – ja! det kommer den bittraste harm
på mig, när jag tänker på, att min mor måste själv gå och hop-
samla fragmenterna efter sina syskon, dem hon igenkände ända
till svepningen, och med egen hand nedmylla dem i tysthet, för
att undgå att tumlas runt omkring från tid till tid

Bara för att försöka sätta tiden... Erik Gustaf Geijer? Eller var han för välkammad för sådana utgjutelser?

En synnerligen träffsäker gissning! De var vänner, och bitterheten övver Geijers "avfall" sägs ha förkortat vår författares liv. Men han hade en enklare ställning än G., hade små inkomster, och han drog sig inte för att agera matfriare på gods och herrgårdar:

Så förrunno för mig fem veckor under god hälsa och gott
lynne. Men den sjätte veckan övergingo de välsignade supéer-
na till dageliga förföljelser. Jag gick hela dagen
okostig och besvärad av den föregåendes punsch och feta Skogstorpsål, och
måste ändå om kvällen inlägga nya ämnen till illamåga, för att ej reta
matmödrarna till vrede över mig såsom en kostföraktare.
Humöret tog också en knäck, jag började finna hemmet för
spenvarmt, – och det häftigaste regn kunde ej hindra mig Mån-
dagen d. 28 Aug., att kl. 2
sätta mig på en vagn i säkerhet för
den välmenta våldgästningen, och uppsöka det länge efterläng-
tade Sjösa.

Ojdå, det var allt mer tur än skicklighet från min sida...

Atterbom stämmer väl knappast in... Då får jag läsa på. Men en konservativ tänkare som inte tålde det där liberala eländet som Geijer halkade in på bör det ju vara. Så Hans Järta får väl vara värd en gissning?

Den 20 år äldre Järta hörde förvisso till umgänget

I går på förmiddagen blev jag bjuden på te både till Landshövd. Järtas
och Geijers, ehuru jag knappt kunde uträkna, huruman ännu på någotdera stället
fått snuv om min ankomst till staden.
Jag hörsammade båda kallelserna, för att desto förr återse
Uppsala-världen efter min något långa bortovaro, – och infann
mig därföre först hos Geijers kl.6
. Där fann jag:
Atterbom
, glad och skämtsam, husfaderlig i ställning och skick,
full med Engelska glosor och infall, som lekte titt-ut i hans frynt -
liga Svenska, efter läsningen under helgen i Shakespeare, Lord
Byron och Thomas Moore.
Hans unga Fru,
röd och vit som hälsan själv, med det vänligaste leende på läpparne, och en återhållen sprittande glädje i de oskyldiga ögonen.
Mamsell Grave
med sin vanliga trumpna min, som blott tycktes vilja bry sig om den remsa hennes nål genomborrade i flitiga vändningar, och med sin ständiga cinnober-rodnad liksom av
vrede mot var och en hon ser på. Hon tycks vara en ständig
Impatiens noli me tangere och gör fullt skäl för
sitt rätta tillnamn.

Det enda jag kan göra i det här läget är att läsa om Geijer och Atterbom et al. på Wikipedia. Eller lite rejälare, att plocka ner Schück ur bokhyllan... Frågan är om jag kommer längre med det? Hade ju varit snyggt om någon visste.

X gav inte ut några litterära verk under sin livstid. Hans berömmelse vilar helt på hans brev, samlade och utgivna efter hans död:


För resten gick det till på vanligt julvis – lutfisk, sötgröt, gris -
stek och tårta, gott Falubränvin och det yppersta öl på köpet,
och därunder hembryggda samtal, till vilka ej behövdes hämtas
kryddor långväga ifrån – man befann sig med ett ord på landet,
och i fredens hemvist. Midnattstid, vilken på Ekhamn infaller
kl.9, blevo husfolket något tystlåtna och gäspande – jag visste
då vad kl. var slagen, tog god natt, tog sen ett par av de nyss-
nämda 50 volymerna, och vandrade upp till andra byggningen
i den vanliga spökkammaren. Där låg jag själv och spökade, utan
tillhjälp av andevärlden, tills min och andras välbeställda och
väl ställda stekrovors midnattsstund var kommen, och i en god
sömn glömde jag Uppsala och mig själv och Hela touten.

Jag skulle säga Adolph Törneros, som var samtida till de i ledtråden nämnda personagerna, född i Eskilstuna, och vars ‘Bref och Dagboksanteckningar’ utgavs efter hans död.

Exakt! Ett trevligt urval gavs ut 2009 av Svenska akademien med förord av Pär Westberg.
Men för den som blivit riktigt biten av hans spirituella och humoristiska prosa gäller bara den fullständiga (första ocensurerade) utgåvan från 1960-talet

Segerkransen till silver-janne, men hedersomnämnande till Venator, vars känsliga nos sniffade upp spåret.

Snyggt taget, jag funderade på Nils Fredrik Biberg, men tänkte att en professor knappast skulle behöva fara runt som snyltgäst vid bättre herrars bord. Men även Törneros var ju en period rector magnificus, fast vid den tiden innehades väl ämbetet bara terminsvis. Kul att Sigfrid Siwertz skrivit om Törneros.

Tack! Även en blind höna... jag hade lika gärna med lätthet kunnat hamna minst 50 år fel.

Dagens författare var en gammal engelsk gentleman som nyligen avled vid mer än 90 års ålder, en av landets största kriminologer men han skrev också litterära biografier, böcker om spöken och böcker om sin hemstad Liverpool:
Assembled now are all the essential ingredients of Greek tragedy come to Kentish Town. Hellenic horror in Hampstead. The backstreet Venus of Camden Town has resolved to snap her fly-trap.
Thursday, 23 October 1890.
‘D’ for ‘Do It Day’.
The plan goes into operation. Mary Eleanor scribbles one of those secret little notes …
‘Dearest,
Come around this afternoon and bring out little darling.
Don’t fail.’
Phoebe did fail. She could not make it. Mary Eleanor was standing, spider awaiting fly, at the door of her ugly yellow brick house, when, by long flexure of the arm of startling coincidence, her ex-lover Pearcey passed. Why, he asked her, were all the blinds drawn. Her fourteen-year-old brother had died, she said, and the funeral was to be on Tuesday. It was not true. Pearcey offered his condolences and, for the second and last time, passed out of her life.
No Phoebe. Teatime came and went.
Operation aborted.