Varför är det så viktigt för er att era förskolebarn ska ha kalas?

Tragiskt? Alla han ville skulle komma kom ju. Båda gångerna. Han hade jättefina kalas med sina vänner.

Du menar mig? Ja, det är väl trevligt om folk man bjuder kan och vill komma. Tycker inte du det?

Han var ju skitliten. Tror inte han kom ihåg det förra kalaset om jag ska vara ärlig utan det var väl nåt han sa. Han ville väl att alla han bjudit skulle komma. Vilket de gjorde. Din omtanke är nästan lite rörande.

Det beror på vilka kretsar man befinner sig i, och det VET jag. Vi valde t.ex. en friskola åt våra barn från och med mellanstadiet, för att de skulle slippa buset och få större möjligheter att utveckla sin begåvning på sin egen nivå. MEN nackdelen med det blir då, att många av de andra barnens föräldrar själva är väldigt karriärinriktade, och också tycker att det är viktigt att tjäna mycket pengar, ge ut mycket pengar - och se till att alla i omgivningen får veta hur mycket pengar man har och kan ge ut.


Nu har du nyanserat dig. Du får läsa om ditt första inlägg, och försöka se det utifrån.


Tja, mina barn kallar i alla fall inte folk för "efterblivna" eller "utvecklingsstörda". Så pass bra har jag lyckats med deras socialisering. De säger inte "CP" eller "mongo" heller, för den delen.

Du var ju inte konkret i din fråga, så då är det svårt för mig att vara konkret i mitt svar. Tänk dock på att det här forumet inte accepterar att man går för långt ifrån trådstartens ämne, ifall du återkommer med konkreta frågor till mig.


Nej, det är svårt att ensam stå utanför. Det är just därför jag tycker att detta bör tas upp av dagis o skola, eller från kommunen högre upp. Men de berörda yrkeskategorierna och makthavarna är erkänt mesiga och undfallande tyvärr. Även när det gäller mycket värre saker än kalas (som att invandrarpojkar våldtar svenska flickor på skolgården eller toaletten, eller att barn uppenbart mobbas eller mår dåligt av sin hemsituation.)


...fast strängt taget vet du inte hur jag lever. Jag kanske bor på Öfvre Östermalm och går på tebjudningar hos grevinnor och baronessor och Cecilia Hagen flera eftermiddagar i veckan? Det serveras små gurksandwichar, och alla har klänningar av sidenduchesse och Silvia-sjalen som vi har skickat efter från Svensk Damtidning. Och alla socialt intresserade döttrar följer också med, och så lär vi dem hur man konverserar utan att egentligen säga någonting, och den rätta spretningen på lillfingret när de håller tekoppen. Herregud, man vill ju inte att de ska bli socialt handikappade när de blir vuxna!


Sorgligt.


Och det där var ju ännu värre. Är din son uppriven för att han inte får vara en liten flicka bland de andra flickorna? Blir du inte orolig? Och "kär" när han är sju år - vad är det för dumheter..?



Ja, men du har ju också nyanserat dig nu, precis som Katzyn. Tidigare lät det som om din pojke gick omkring och oroade sig för att inte tillräckligt många barn skulle vilja komma på hans kalas.

I could go on about this! Inget gör mig så ledsen, som när vuxna - föräldrar, lärare, dagisfröknar, rektorer, föreståndare - yttrar saker som "jo det kan förstås vara så att vissa barn har det svårt och mår dåligt av det och det, men för den skull kan man inte dra in det för alla andra". Jo, det är precis vad man kan det, om det handlar om en verksamhet där barnen är tvungna att vistas! Som skola och dagis.

Man hör det i alla möjliga sammanhang, inte bara i fråga om barnkalas:

"Jo vi vet att det kan kännas jobbigt för vissa barn, när det ska vara skolutflykt och alla barn ska ha med sig matsäck, och de barnen inte får med sig någon för att mamman inte har pengar/inte orkar/är antingen full eller bakfull för det mesta. Men för den skull kan vi ju inte sluta med utflykter, eller sluta begära att eleverna ska ha med sig matsäck. Så har man ju alltid gjort?"

"Jo vi vet att vissa barn känner sig klumpiga, och tjocka eller alternativt klena, och utskämda när de ska hoppa bock och inte klarar av det. Men för den skull kan vi inte sluta ha en ordning, där ett barn i taget ska hoppa bock och de andra stå på led och titta på. Så har det ju alltid varit?"

"Jo vi vet att vissa barn är sämre än andra på bollspel, och att de kan utsättas för trakasserier om de förstör för laget. Men för den skull kan vi ju inte sluta spela bollspel, eller låta någon enskild elev slippa delta?"

"Jo vi vet att de kan vara pinsamt för ett barn som alltid får sitta ensamt, när alla de andra sitter två-och-två i klassrummet. Men för den skull kan vi ju inte sluta placera bänkarna två-och-två. Så har det ju alltid sett ut i klassrum!"

"Jo vi vet att det kan bli jobbiga situationer för vissa elever, när det ska vara grupparbete och inga andra elever vill ha dem med i gruppen, så att läraren måste truga och tvinga på någon grupp den eleven. Men för den skull kan man ju inte sluta med grupparbeten. Det har sådana fördelar!"

"Jo vi vet att vissa högstadie- och gymnasieelever mår dåligt av att inte kunna gå på skoldiscot för att de saknar kamrater, och det inte är socialt accepterat att gå dit ensam. Men för den skull kan man inte sluta med sådana tillställningar. Skoldanser har väl alltid förekommit?"



Missade att svara på detta, fast jag fetmarkerade det i citatet från dig förut. Vad jag skulle säga var, att det är märkligt att du å ena sidan inte håller reda på vilka som har kalas och inte, och vilka som blir bjudna och inte - men samtidigt har koll på att din son ibland blir bjuden på kalas hos dem som varit hos er, och ibland tvärtom. Verkar som du har ganska bra koll på detta ändå, och din son också förmodligen...

Vafan snackar du om, vi har barnkalas som en privat tillställning i vårt hem eller lokal vi hyr, våra barnkalas sker absolut inte i en verksamhet där barn tvingas vistas, det är bara att tacka nej.

Menar du att skolan skulle ha rätt att fatta beslut om vad barnen får göra på sin fritid? Föräldrar ska helt fråntas rätten att besluta om sina barns aktiviteter och umgänge även utanför skolan?

Du verkar inte begripa att barndomen främst är en förberedelse för vuxenlivet. Att gå igenom svårigheter och motgångar, med stöd från föräldrar och andra vuxna i processen, är EXAKT var barnen behöver för att kunna tackla sådant på ett bra sätt som vuxna. Du ser väl för fan resultatet här på flashback:

"Varför är jag ensam och har inga vänner och blir aldrig bjuden på fest? Orättvist! Det är samhället, feminismen och muslimernas fel!" Eller kan det vara för att man är socialt inkompetent, aldrig ens försökt bjuda till eller anstränga sig kanske? För sånt är ju jobbigt.

Man kan för fan inte gå igenom skolan och vägra grupparbete och sen tro att man ska vara intressant på arbetsmarknaden. När ska de lära sig om inte som barn?

Därmed inte sagt att skolan ska utsätta barn för förnedrande situationer med avsikt, men att curla bort varenda tänkbar svårighet fram till 20 års dagen är att curla vägen för sin unge rakt in i en bergvägg.

Jag menar att barnen är tvungna att vistas på dagis eller i skolan, och stå ut med att dom andra barnen (som du själv säger att dina barn gör) pratar om vilka kalas de är bjudna på, vad de ska ha för klänning, vad de ska bjuda på, vilka presenter de önskar sig - och hur roligt det var på det förra kalaset, och vilka som var där, och... Vissa dagis och skolor har en policy att inbjudningskorten inte får delas ut där (på dagiset eller i skolan) och så tror man att det är bra med det. Men det är det inte, eftersom barnen som sagt pratar med varandra, och alla får veta vilka som inte blir bjudna på kalasen ändå.

Det måste till krafttag här, eftersom detta är ett så stort lidande för vissa barn. Man skulle kunna ha som policy, att barnen inte ska bjuda någon från dagis eller klassen på kalas (eller kanske ett eller högst två barn därifrån), utan att ska de ha kalas så får de bjuda in barn från annat håll. Kusinerna, grannbarnen, föräldrarnas vänners barn, kamrater på fritidsaktiviteterna... För att hålla kalaskarusellen utanför daghemmet eller skolan. Jag är ganska säker på att det kommer att bli så också i framtiden - men allting går så sakta eftersom det alltid finns föräldrar som bakåtsträvar, och tror att allt måste förbli som det var i deras barndom.

Det idiotiska med grupparbeten är att de inte på något sätt förbereder för arbetslivet. Eller: jag har i alla fall aldrig på en arbetsplats varit med om att chefen har sagt: "nu ska ni dela er i grupper om tre-fyra personer i varje". Och sedan har någon stått där och inte vetat vart han ska ta vägen, och chefen har fått truga: "NÅGON måste ju ta Anders", och alla bara: "Vi vill inte ha honom, vi hade honom förra gången".

Eller att det alltid är (samma) två elever som blir över, och som måste vara med varandra, fast de inte alls passar ihop, och kanske t.o.m. känner obehag i varandras sällskap. Och alla noterar det, hånflinar och teaterviskar: "Sofia och Malin måste alltid vara med varandra, för ingen annan vill vara med dom". Sådant har barn - och tonåringar - stenkoll på. Den enda som inte märker något är läraren. Har aldrig varit med om på en arbetsplats, som sagt... Då skulle nog facket dras in och Aftonbladet kontaktas. Men i skolan går det bra. Utan på jobbet är det projektledaren som sätter ihop grupperna, som består av personer som har var sin egen kompetens - t.ex. ingenjörer med olika inriktningar - och därför sin självklara status, för att alla vet att alla är beroende av allas speciella kompetens.

Dessutom (i skolan) brukar det inte bli mycket samarbete när grupperna väl är indelade. Utan det blir att någon säger: du tar det kapitlet, och du tar det kapitlet... Och sedan på redovisningen står alla och läser innantill, och ingen lyssnar för att de är nervösa inför sin egen uppläsning. Och ingen lär sig ett skit. Det är de länder som har kvar traditionell katederundervisning som alltid får bäst resultat i alla internationella mätningar av elevernas kunskaper, medan Sverige faller fritt. Det säger ju något.

Nu talar jag ju om de barn - som finns i varje klass - som INTE får stöd hemifrån. De lär sig inte det sociala bättre genom att hela tiden vara utanför, hela tiden komma till korta i alla sociala situationer. Utan detta måste ju någon vuxen ta tag i - men det görs oftast inte. Fröknarna och lärarna bara: *ser ingenting, ser ingenting*

Man kan inte alltid ta hänsyn till allt och alla. Hur vore det om man exempelvis satte ett tak, på säg ett år, för hur länge föräldrar fick vara föräldralediga med sina barn eftersom "många inte har råd att vara hemma längre än så och då blir det orättvist". Så länge människor inte är helt lika funkar det inte så.

Förresten tycker jag att barnen i min närhet förstår att det kan kännas tråkigt om man inte blir bjuden på kalas. Ända sedan dagis hat både fröknar och föräldrar haft ett pågående samtal om att man inte pratar vitt och brett om allt inför alla. För är det något skolan pysslar med idag är det att prata om känslor och kamratskap...

Som sagt(igen), mina kretsar är blandade och det VET jag.

Lekland är ju rätt kasst, barnen tycker det är roligt visst. Men ungarna sprids för vinden och det enda resultatet blir att du bjuder ett gäng ungar på gratis inträde. Den där kvarten man fikar ger ju inte mycket. Dyrt och jobbigt..

Jag hyr hellre en gympasal eller badhus av kommunen någon timme om man ska bjuda många. Kostar inte mycket här i kommunen iaf.

Kalas är svårt för som det redan nämnts kan några lätt bli utanför. Vi har själv en dotter som haft det svårt med kompisar och varit mycket själv på skolan. Vi valde ändå att ha kalas och bjuda alla tjejer i klassen, det var faktiskt rätt ångestfyllt då vi var rädda för att ingen ville komma. Nu blev det dock tvärtom och alla kom och hade roligt. Dottern har fått komma på några andra kalas, och har hittat några kompisar nu (givetvis inte enbart för kalasets skull). Men för att det ska bli så har jag jobbat ganska hårt med att hjälpa henne.

Har du inte ett barn som inte har vänner förstår man inte hur jobbigt det är för både barn och föräldrar. Visst att det skulle vara enklast att inte ha kalas, men nu är det så och jag tänker inte vara den som aktivt ser till att mina barn blir utanför. Mamman är lärare och jag är tränare för barn i samma ålder så vi försöker alltid ordna så ingen blir utanför.

Ja, men då har ni ju i alla fall en medveten tanke bakom. Det är bra. Så många föräldrar låter bara barnen bjuda vilka kamrater de vill, och ifrågasätter ingenting. Vilket jag tycker är märkligt, för man skulle ju tro att medvetenheten skulle ha ökat sedan man själv var barn.

Jag har varit ensamstående mamma en gång i tiden och då hade jag inte råd med allt. Det är väl livet bara, det kunde både jag och min dotter hantera. Ett barn blir inte utanför i klassen för att de inte har kalas, så funkar det inte. Barn tänker inte så, de har svårt att se sammanhang och långa perspektiv. Kalas har man en gång om året. Vänner har man varje dag. Lägg energi på rätt saker. Man kan inte tillrättalägga hela tillvaron på grund av eventuellt utanförskap, sjukdom, arbetslöshet osv. Det är en del av livet bara. Alla barn får inte allt och min erfarenhet är att de som får allt mår sämre än de som inte får det.

Blev fel med citeringen, har fetstil på mina inlägg, se i dina kommentarer över.