Citat:
Ursprungligen postat av
Suecote
Jag vill börja med att säga att jag inte har någon psykisk sjukdom, men undrar ibland om det kanske är oundvikligt. Och att samhället därmed kan stoppa i mig psykofarmaka så att jag ska sluta tänka kritiskt och börja älska Storebror...
Jag har nyligen flyttat "hem" till Sverige efter två decennier utomlands. Nog visste jag att det var illa ställt med mitt gamla hemland, men nu när jag är här och upplever det i verkligheten ser jag bara mörker.
Dels för egen del. Medelålders, utan nätverk. Att få jobb är väl redan osannolikt, insatser finns bara för mörkhyade och lågutbildade. Jag är varken eller. Arbetslösheten är skyhög, alltfler jobb försvinner österut eller automatiseras.
Dels för Sverige och svenskarna. Majoriteten bryr sig inte om varandra, sina släktingar, sina grannar eller sina barns framtid. Är det bara platt-TV:n och iPhonen som är viktiga i dessa människors tomma konsumtionsliv? Barn och ungdomar mår bara sämre och sämre, en stor del beror på att föräldrar slutat bry sig om sina barn och uppfostra dem, de släpper bara iväg dem vind för våg till den multikulturella mobb- och våldtäktsskolan, och sedan har de varken tid eller lust att prata med barnen om viktiga saker. Sedan ska barnen dessutom bestämma vad familjen ska äta till middag och vart de ska resa på semester! De blinda leder de blinda. Stackars unga människor.
Befolkningsutbytet fortsätter. Endast tillfälligt bromsat av sjuklövern fram till nästa val, sedan är det full fart igen. Gamla kan inte dö fort nog, utan man försöker svälta ihjäl dem och låta låg-IQ-importer från kollapsade kaosländer slå ihjäl dem också. Sedan är det naturligtvis mördarna det är synd om!
Jag inbillar mig inte att SD varken kan eller vill rädda Sverige. Min tilltro till politiker oavsett färg är mycket låg. De flesta är där för att de gillar makt och pengar. Sedan säger de bara vad partiet de tillhör förväntar sig av dem i utbyte mot feta löner och förmåner. Samma person kan sitta för MP eller SD, det spelar ingen roll för den psykopatiska personlighet som framför allt söker sig till politiken.
Även om det finns vissa tecken på att debattklimatet förbättras och att vänsterns åsiktsmonopol alltmer krackelererar, kan jag inte tro att Kalergiplanen/Agenda 2030 på något sätt övergetts av världseliten. Världsregeringen ska komma, demokrati och nationalstater ska försvinna. Vi ska alla bli slavar åt storkapitalet (nej jag är verkligen inte kommunist, kommunismen är snarare världselitens lydiga redskap för att införa en förtryckt, global klass som kommunismen kan kämpa förgäves för) utan frihet, utan valmöjligheter, endast existerande på svältgränsen för all evighet. Jag är glad att jag åtminstone passerat halvvägsstrecket nu, jag ser inte positivt på den tid jag har kvar på jorden.
Nu vänder jag mig till er som också tycker att Sverige är värt att bevaras och räddas för kommande generationer svenskar, men som inte heller ser något ljust i framtiden. Det kan inte bara vara jag som mår så otroligt dåligt av utvecklingen i Sverige, det kommunislamistiska kvävande täcke som tvingas på oss alla och de odugliga politiker som bara lyder husse i Bryssel eller New York eller hur högt i pyramiden man nu kan och vill gå.
Vad har ni för överlevnadsknep? Hur orkar man fortsätta ta sig igenom de återstående dagarna i detta kompakta mörker som majoriteten inte ens verkar se??? Seriösa tips mottages med tacksamhet, även i PM!
Jag kanner din smarta, jag gar igenom den med dig, du ar inte ensam i skiten. Men du vet, vill du sluta med den materiella "Konsumptionsamhallet" sa finns bara fantasin, den spirituella varlden, och riktig magi att utforska, och mer dar till.
Vi gor vara val.
Sverige har som alla PK hjon pastar faktiskt raddat manga manniskor undan ett oerhort lidande.
Visst men nu har Utopin Sverige blivit ett rovhal... det ar precis som satan satt ett pris pa allt.
Vi offrar oss sjalva for att andra ska ha det bra. Det vi inte forstar ar att dom bara grater en tar sedan gloms varan garning bort i historien.
Eller den kanske inte gor det. Vi visar en enorm "Godhet" Skillnaden mellan godhet och ondska ar att godhet bygger upp och ondska forstor.
Tvaenigheten. Vi ger, vi raddar, vi bryr oss om andra. Vi tror att vi ar starkare en vad vi ar.
Jag tycker att den har laten passar har.
Rebecca och Fiona - Bullets
