Vi var stationerade i, Gi Alfa sub-enheten, en uttjänad tjänst. Så sa vi alltid, visst vi kunde skratta trots alfa sub-enhetens väldokumenterade ödslighet. Vi befann oss i ett land där solen gick upp i Väst på ojämna måndagar och alltid varannan torsdag! Visst, snurrigt. Det tyckte vi också. Hade vi otur gick solen bara upp 5 dagar i veckan. Kan ni tänka er två dagar helt utan sol. Om man är beroende av sol?! dessutom.
Outhärdligt sade alltid min kollega. Hon satt separerad i från mig. Vi såg varandra, kunde aldrig röra varandra. Också det outhärdligt. Det var hon som sa det där om solen. Jag har inte sedan dess glömt det.
_--
Dagen då vi började se slutet på allt, om man vill vara högst cerebral. Slutet på livet för oss så som vi visste det. Vi visste nämligen inget annat än solljuset som träffade vår styrenhet. Det är inte mänskligt, jo det är högst mänskligt vi är människor. I, Gi Alfa sub-enheten, satt vi. Kan ni tänka er två dagar utan sollljust. Säkert kan ni det, så som jag vet det efter min vistelse i Gi Alfa sub-enheten, kanske ni bara vet om dagar då solen inte lyser. Vad ska man kalla det. Sololjus. Solo ljus? Ett enskilt ljus som färdas i ljusets hastighet, vi visste inget annat än det vi blivit informerade om och om mänsklighetens dragning till den oidipala fasen. Liksom andra psyko-transcendenta varelser var även vi det. Jag och min kollega. Vill ni ha ett namn på henne ska jag ge det så småningom. Kanske redan nu. Hursomhelst. Okej, hon hette ZEB2. Tydligen är det ett vanligt namn för människor, där jag kommer från. Men nu går jag händelserna i förväg. Jonkanalen som vi ansvarade för gick rakt till hjärtat där blod pumpades runt. Ja ni känner säkert till hur ett hjärta fungerar. Det gör inte jag. Jag fick läsa på som en idiot till provet innan jag blev tilldelad min tjänst i, Gi Alfa sub-enheten. Jag fick en väldigt låg poäng på just delen om hjärtat. Hör och häpna var det också varför jag fick plats på den enheten som ansvarade för jonkanalen till hjärtat.
"Desto mindre du vet om hur vi arbetar desto bättre för oss, desto bättre för din kollega. Desto bättre för dig, om du inte lägger dig i det vill säga."
Kanske borde jag uppfattat det som ett hot, vid tillfället gjorde jag det inte. Liksom andra i min sits inte heller gjorde. Från början satt jag ensam tills en dag då ZEB2 kom in på andra sidan. Aldrig tidigare har mitt liv fått en sådan tändning. Måste medge att även de värsta jag kontrollerat inte haft en sån dragning som ZEB2, jag undrade till och med om hon inte direkt kommit från hjärtat.. Upp genom jonkanalen till mig. För så mycket visste jag om hjärtat, kanske mer än människorna ifråga, att den kan få saker att uppenbara sig. Som vi sedan visserligen måste handskas med, framför allt där jag satt. När jag tänker efter var det kanske inget hot från dem alls, kanske vore det, det allra bästa. Att inget veta om det jag skulle skicka vidare ljuset till.
Hur kunde jag veta att cellbildningen skulle ske, exakt den sekunden ZEB2 kom in. Hur kan jag ansvara för en annan människas död, dessutom en dag då jag aldig ens sett solen och efter att jag överlämnat kontrollen åt ZEB2 så som dom sagt till mig. Jag frågar dig det här för jag har inte fått svar av någon inom organisationen. Det är säkert ett fåfängt försök av mig, det medger jag. Men cellbildningen kan omöjligt tillskrivas mig. Bevisen de har mot mig är skrämmande. Visst... jag ska erkänna, β-CIT SPECT hade jag hört om. Framförallt läst om. Inga snälla grabbar om man säger så. Jag vänder mig helst till MOR1 när det kommer till frågor jag har om när jag arbetade i Gi Alfa sub-enheten. Nu tjänar det ingenting till.
Att få reda på vem som betalar ens lön är inte alltid så lätt. För mig kom det som en chock, närmast ett trauma. För oss innebär det också att se sina dagar räknade och se dem som återstår. ZEB2 sa också att där hon varit innan, där gick solen upp i öst. Det och blodbarriären stoppade mig. Om solen också kan gå upp i öst innebär att solen för mig i väst lika gärna kan vara spegelvänd utsignal. Och med mina dagar räknade kunde jag ju lika gärna packa ihop och dra. Vadå, ska jag till källan snart frågade jag mig ofta under dagarna utan sol innan jag träffade ZEB2. Efter ZEB2 var alla dagar som utan sol och utan ett enda närmande källan kändes det som att min solrecepter i kontrollrumet byttes ut mot ett alldeles ödsligare landskap en tillvaro i en ärtgrön färgad rymd med en ljusrosa genomskinlig gummiyta utanpå.
Samma gränssnitt fanns tydligen överallt i universum. Det erkänner jag. Det visste jag redan innan jag behövde skriva utförliga texter om just det. Jag visste mer om det än hjärtat som pumpat blod i hela mitt liv.
Jag hörde ekot gällande högerörats kristallnatt, om bilarna han åkte hade två eller tre hjulaxlar det minns han. Ja, alltså örat på höger sida är pajj, kajko, kaputt. Det är en rundgång från vänster som... plötsligt ramlade en tavla ner i matsalen. Det är en liten planet där, ett som ingen vill till men alla ändå åker till. Vet du varför? Det är en gåta som på havet hör jag någon säga. Ja du har blivit lurad. Det är svaret. Plötsligt infann sig ett latinskt temperament. Ingen vet varför, jag tror inte ens ZEB2 skulle kunna svara på det. Även om hon nu såg en ofiltrerad signal av det de matade mig med. Vid den här tiden existerade solen alltså inte längre för mig.
det oundvikliga uppbrottet, fort behövde vi ta oss framåt men... ja juste. MOR1s dotter stirrade på oss och hon var vacker. Det var svårt att säga, för samtidigt var vi uppåt väggarna redan förgiftade. Vi visste inte om det. Hon fick en märklig form, en egen form. Aldrig hade hon sett så vanlig ut. Skall erkänna det var första gången jag såg henne, men jag har läst om henne. Lite grann då och då när jag hade tid över för kvällslektyr. Behövde inte tänka efter särskilt lång stund innan det blinkade på panelen framför mig. Måste kunna undfalla frestelsen redan innan, du vet, kanske komma tillbaka. Till vadå tänkte jag när jag satt i cellen alldeles ensam. Jo jag vet vad jag tänkte. Det var också det vi lovade varandra.
