24 år gammal okysst oskuld

Kom på en sak. Säg till tjejer att du är beredd att slicka dem i fittan. Tjejer gillar det. Att bli slickad för en tjej är något extra. Min andra tjej tryckte mitt huvud mot skrevet till henne och jag förstod direkt. Det är deras motsvarighet till analsex eller att bli avsugen. Angående att den mest efterfrågade tjänsten bland eskorter är det svåraste på alla vis tredje hålet är inte konstigt när man måste betala dyra pengar. Dessutom bara för att man frågar efter något innebär det inte att det erbjuds. Det finns till och med horor som vägrar ta den i munnen vilket de flesta tjejer som vill ligga med en gör bara man frågar. Om att en tjej spydde upp sperma. Det är väldigt skönt att bli avsugen tills man kommer i munnen på en tjej och hon kan alltid gå iväg och spotta ut det. Kan säga att tjejer gärna suger en tills man sprutar i munnen på dem utan att man ens frågar.

Du tar kontakt med tjejer på dejtingsidor och pratar med dem om de gillar dig vill de se dig och bi träffas antingen stannar du hos henne eller så bokar du hotell. Det finns hotell som tar 100 kronor natten.Om hon är villig att sova över med dig och överhuvudtaget vill vara ensam med dig innebär det att hon vill ha sex.

Du måste förändras radikalt. Annars blir du aldrig av med oskulden.

Även de flesta neurotypiska människor måste bli dyngraka för att säga vad de vill obefriat det är normalt att supa sig full. För är det inte det du vill. Någon med flickvänner ons, barn ett jobb och en fylla en gång i veckan att få vara en vanlig människa och en del av gemenskapen.
Sluta se dig själv som ett stolpskott utan se de som inte gillar dig som stolpskott.

Du har två alternativ för att bli av med oskulden. Antingenblir du ett komplett fyllo som antagligen får ihop det med någon knarkar/fyllekärring då och då. Eller så blir du någon so. Duschar varje dag klipper naglarna när de blir för långa. Alltid uppträder korrekt. Håller upp dörrar för kvinnor och även för män eftersom du vill vara en snäll människa. Anstränger dig ditt yttersta när du får en praktikplats ihop om ett jobb. Våga resa så långtplånboken räcker. Säga till kvinnordu gillar att du gillar dem.

Att fortsätta vara en morsgris hjälper inte.

Redigering.
Om du inte kan bli kär är din enda utväg att gå till en hora och betala avgiften.

Även för ons vill kvinnor ha män som är köra i dem. Det är ävrn lättare att anstränga sig för en tjej om du är kär i henne och har en drift för just henne. Till och med sol och vårare 8ch flrtäkta horor vill att deras offer/kunde är köra i dem.

Om du inte vill vara ett stolpskott varför säga sådana saker. Ditt problem är inte att du har Asperger utan att du är totalt hopplös.

Hur går det här ihop med att du "inte har tid" att testa tipsen, råden och förslagen du får av oss användare i tråden?

Din 24/7- tillvaron är ytterst få arbetande människor förunnat att unna sig ens på ens på sina lediga dagar, eftersom man måste ta itu med alla göromål och aktiviteter som inte hunnits med under arbetsdagarna. För att inte nämna de med familj och barn. (Som dina föräldrar, som inte ens får respit som pensionärer, utan får ta hand om sin vuxenbebis istället.)

Men det här sambandet kommer du aldrig förstå efter som du inte vill (dina egna ord) arbeta och i synnerhet inte med något - ditt eget citat - skitjobb. Vilket är i den änden vanliga dödliga får starta sin arbetskarriär inom för få ihop ett attraktivt CV. Och det är det aldrig försent för.

Kan man av någon anledning inte jobba - sjukdom eller handikapp - så finns det daglig verksamhet, Samhall, praktikplatser eller introduktionsjobb. Det går också att sätta på CV:t. Det visar att man är villig att hugga i, lära sig nya saker, göra lite samhällsnytta och inte bara ägnat dagarna åt att glo på Youtube.

Du har flera gånger sagt att du inte vill ha något fysiskt arbete. Men orkar man gå till gymmet, promenera, cykla, etc, så finns det ingen ursäkt att välja bort jobb som kräver att man hugger i. Har man svårt för inlärning och den sociala biten som du har så finns det ändå gott om arbeten som tillåter en monoton (inga stressmoment att lära sig nya saker), solitär arbetsdag om man så vill. Allt från att plocka upp varor på lager, diska på restaurang, städa eller jobba på ett tvätteri, jobba med någon form av sortering, etc.

Men du vill inte.

Jag tror inte att du förstår att [Illa[/i] människor måste börja i någon ände och det är i nio fall av tio den änden som innebär ett tråkigt och-/eller monotont och slitsamt jobb, i syfte att få ihop arbetslivserfarenhet och därmed förbättra möjligheterna till en bättre lön och att bli attraktiv för framtida arbetsgivare, med roligare jobb att erbjuda. Och för den som skaffar sig en högre utbildning än gymnasiet så ökar (eller garanterar, beroende på branch) möjligheterna till jobb inom det området eller yrket man vill ha. Och även då så kräver så gott som alla arbetsgivare tidigare arbetslivserfarenhet. Och det är som sagt aldrig försent till det, även om en ålder av 27 år är sent ut.

Var glad över att du bort i Sverige, för det finns inte många andra länder som har ett system med en Försäkringskassa som (i och för sig godtyckligt numera, då de underkänner solklara fall som cancer) sjukskriver arbetsskygga, söndercurlade hemmasittare. Vad är det egentligen du är sjukskriven för? Det går inte att bli sjukskriven enbart för att man har Aspergers syndrom och ADD. Häromveckan sa du dessutom att din psykolog nyligen sagt att du inte är deprimerad.

Är Försäkringskassan månne informerade om lähet? Eller är det som de sex åren du bodde hemma och plockade ut bostadstillägg som dina föräldrar sparade undan på ett sparkonto till dig? Jag skulle gissa att de gick till insatsen till bostadsrätten som dina föräldrar köpte åt dig för två miljoner för ett år sedan. Jag är ingen expert på Försäkringskassans regler, men jag är ganska säker på att bostadstillägget är menat år att gå till en faktiskt hyra och inte till en symbolisk hyra som går rakt in på ett sparkonto. Det måste ha blivit en ansenlig summa i slutänden, eftersom 5000 kr i månaden i sex år dessutom kan öka ytterligare beroende på hur de placeras. Tja, ja... det är bara att gratulera, för resten av oss vanliga dödliga sliter i åratal för att själva en liknande summa, utan timpeng för att glo på Brazzers och dra i skinnflöjten..

Det är väldigt mycket i ditt liv som enbart handlar enbart om ovilja, lathet, att du är söndercurlad och nåt så in i helskotta bortskämd av din mamma.

Det är på många sätt bekvämt för dig att inte ge dig på några försök att förbättra din situation, för då kan du fortsätta se dig själv som ett offer för omständigheterna och inte ansvarig för ditt liv.

Det här är inte en person som inte vill förändras. Och det är därför tråden står och stampar på samma ställe efter tre år.

Det här är en herre som sitter och hoppas på att få direktkontakt med någon brud här som kommer hem till honom och tar oskulden.

Det Syntaxxxerror skriver stämmer.

Jag lär få ett "jaha men vad jävla kul för dig då", då jag fick det sist jag skrev om mina upplevelser, men jag väljer än en gång att göra det då jag, likt Markus, har Aspergers men också att jag var bortskämd som fasen under min uppväxt.

Jag behövde inte göra ett skit upp till jag var väl över myndig. Mina föräldrar städade, lagade mat och gjorde massa uppoffringar för att jag skulle ha det bra. Hur visade jag tacksamhet? Genom att vara inne på mitt rum och spela, samt att vara dryg mot morsan som sa att jag var överviktig, och att jag behövde skaffa mig ett jobb (som var det värsta som fanns, enligt mig då).

Livet "flöt på". Det var väl kul att spela World of Warcraft varje dag, men samtidigt kände jag mig inte genuint lycklig. Det kändes som att livet bara gick i en rak linje, utan några större dalar eller toppar. Däremot var jag rätt avundsjuk på mina kompisar som börjat få jobb och ha råd med roliga saker, dock inte såpass avundsjuk att jag var villig att göra det som krävdes.

Socialt var jag även väldigt inåt. Jag hade inte många vänner, och även om jag var ok med det så ville jag ha en flickvän. Däremot var jag inte villig att gå ut och prata med folk för att det var läskigt.

Jag hade börjat få reda på att det fanns något som heter Aspergers runt 2008-2009. Jag visade min mor det, men hon var som många andra föräldrar som inte ville veta av att det var något "fel" på mig så det blev inget mer med det, trots att jag kände igen mig en hel del i symptomen.

Förändringen kom egentligen först 2011, när min mor dog efter ett års sjukdom. Då vändes hela mitt liv upp och ner. Inte så mycket för at hon gick och dog (jag har alltid haft en väldit neutral och naturlig syn på döden), men för alla förändringar det medförde.

Farsan flyttade ner permanent till vår sommarlägenhet i Spanien, och jag var plötsligt ensam och behövde ta hand om mig. Det var som en käftsmäll av hur verkligheten ser ut. Rent sysslomässigt gick det jättebra. Jag visste ju sen innan hur man slängde in tvätten i tvättmaskinen, diskade och städade. Okunnig var jag inte, bara extremt lat och gjorde det aldrig. Däremot var det dags att få tag på ett jobb, och där fick jag kämpa.

Noll jobberfarenhet innan, men jag gick till Arbetsförmedlingen och fick hjälp att komma in på ett ställe som heter Sofiahemmet som hjälper folk med neurologiska diagnoser att få jobb. Måååååånga CVn blev det, mååååånga intervjuer blev det som aldrig gick nånstans men jag gav aldrig upp och förbättrade hela tiden på mitt CV och personliga brev. Till slut en dag fick jag praktikplats på ett ställe och där har jag jobbat heltid sedan 2013, och alla älskar mig

Jag ville ju ha en flickvän, och jag visste att det samtidigt inte skulle bli lätt. Jag var (är) introvert av mig. Numera är jag bara väldigt inåt i grupp, men förr var jag det även enskilt med folk och det visste jag att jag behövde kämpa med. Jag var även väldigt mobbad, kunde inte läsa av folk alls och folk respekterade mig inte eftersom jag ofta gjorde vad andra ville för att jag trodde det skulle få dem att gilla mig.

Jag satte upp en lista med mål jag skulle göra varje dag. T ex att bjuda hem en kompis och istället för att spela Nintendo så skulle vi bara sitta och PRATA, och framför allt så bad jag min kompis att örfila mig om jag satt och var tyst. Det hjälpte, och jag tvingade mig själv till att bli mer social. Idag har jag inga som helst problem att sitta med EN person och tjöta. I grupp har jag det lite svårare, men även det är bättre än hur det var tidigare.

Mitt viktproblem löste jag genom att helt enkelt bara äta 4-500 kalorier om dagen i en månad. Jobbigt? Absolut, men jag var stenhårt motiverad och tog mig igenom det. Idag har jag en klart hälsosam vikt och ser bra ut i kroppsformen om än inte vältränad.

Tjejproblemet löste jag genom att börja PRATA med tjejer enskilt. Var jag med en grupp kompisar och de hade med sig nån kvinnlig bekant så började jag prata med henne. Jag hade som mål att kunna föra samtal med tjejer, inget annat, vilket då ledde till att jag blev socialt bekväm med tjejer och jag har sen dess haft massa tjejkompisar. Dessa tjejkompisar lärde mig även flörta, och på den vägen lärde jag mig hur jag skulle vara mot ANDRA tjejer för att väcka deras sexuella intresse, och nu sitter jag här med ett par flickvänner och ett gäng engångsligg i bagaget.

Så på 10 år har jag gått från en lat, bortskämd snorunge som bara satt inne och spelade med noll tjejkontakt och som ingen respekterade, noll social kompetens och noll framtidsvision, utan jobb, till att ha ett stabilt jobb med, för mig, bra lön, ett kompisgäng, folk som respekterar och ser upp till mig, en hel del tjejkompisar varav min bästa kompis är tjej, och en massa (nåja ) sexuell OCH romantisk erfarenhet.

Har det varit lätt? Nä, inte ett dugg. Även idag kämpar jag med min diagnos men det går framåt varje dag. Jag har fått kämpa för att nu, 10 år senare, stå där jag står och faktiskt vara någorlunda nöjd med livet. Visst kan jag vara bitter ibland och vara avundsjuk på alla mina extroverta kompisar som får en ny kompis bara de blinkar, men samtididigt lever jag mitt liv, efter mina egna regler och inser att det är dumt.

Ingenting kommer gratis i livet, och hade jag inte velat göra nån förändring så hade inte heller någon förändring kommit. Samtidigt behövde jag vara villig att verkligen dra upp skjortärmarna och ta i ordentligt, för om man vill förändra sitt liv från grunden så räcker inte ett halvslappt arbete. Det krävs verkligen blod, svett och tårar. Men det är det värt det i slutändan, jag lovar.

Alla kan, bara man verkligen vill. Men då måste man verkligen vilja, och inte bara säga orden men sen inte göra något.

Via sin blogg hanterar hon kontakten med sin verkliga och potentiella kundkrets i största allmänhet. Så hon skriver samma saker där som hon säger i ett telefonsamtal med en specifik potentiell kund - av precis samma skäl.

Men ok, du har tydligen inte lust längre att köpa sex, så det är bara att släppa det här. Köper du inte sex behöver ingen diskutera sexslaveri med dig.

Well. Inte ens köpesex behöver diskuteras längre. Vad skall vi prata om nu då?

TS tycks ha tappat tilltron till trådskribenternas förmåga att bidra konstruktivt. Den senaste tiden har mest ägnats åt aggressiv avvaktan. TS aktualiserar trådlåsning gång på gång.

Synd. Jag gillar den här tråden. Diskussionerna har varit lärorika. Will miss it.

Det är lika bra att låsa skiten. Kom ihåg att det vi bör diskutera är hur Markus ska förlora oskulden, eftersom inga förslag är genomförbara (vill inte, går inte, kan inte) så finns det inget dikussionsunderlag.

Tråden verkar mest fungera som blogg.

Jag skulle tro att det fetmarkerade ligger rätt nära sanningen. Det är värt att citera Markunators första första inlägg efter ett års uppehåll (från april i år, då mod låste upp tråden på Markunators begäran):


Ser man en bibliskt lång tråd om sitt missnöje med att vara oskuld som en framgång, så är det nog inte hjälp man är ute efter, utan något annat.

Oavsett vad man har för perspektiv och åsikt har samtliga i den här tråden haft som sitt främsta råd att Markunator bör anstränga sig mer med egentligen allt och våga testa nya saker. Det enda svar som kommer är kan inte. Varför inte försöka för att man vill något väldigt gärna och misslyckas man så misslyckas man. Men om man inte gör någonting händer inget alls.

Både Markunator och ni som försöker hjälpa honom lider av samma problem - ingen av er förstår vad asperger är och vad det innebär i praktiken. Att ha asperger eller någon form av autism innebär att man har en defekt hjärna som inte fungerar normalt. Det är i princip en form av medfödd hjärnskada trots att hjärnan ser hel ut vid en MRI-undersökning. Den fysiska defekten som orsakar asperger är ganska subtil och leder till att hjärnans metastruktur inte utvecklas korrekt.

Konsekvensen av en defekt metastruktur är att Markunators medvetande inte består av hela hans hjärna utan endast en del av den. Markunator är också mycket mer känslig för stress än en normal människa. Om ni läser vad Markunator skriver så ser ni att han är helt oförmögen att förstå sammanhang och att han inte ens är kapabel till göra mycket basala generaliseringar. Detta beror på att Markunator saknar tillgång till de hjärncentra som sköter detta hos en normal person. Hans totala brist på omdömesförmåga märks också på hans märkliga politiska ståndpunkter som jag finner mycket underhållande. Mycket av Markunators frustration verkar bero på att han inte förstår att han är mentalt handikappad utan han tror att han är normal.

Det är alltså ingen mening med att föreslå olika former av KBT eller självterapi eftersom Markunator inte kan lära sig något på detta sätt eftersom han saknar de nödvändiga mentala förmågor som krävs. Det är liksom bara tomma ritualer för honom. Den goda nyheten är att det går att åtminstone delvis behandla asperger med medicinsk teknik som inte finns i Sverige men som kan inköpas på den grå marknaden. Det här är den enda praktiskt framkomliga vägen för Markunator.

Man sjukskriver inte folk för aspergers och add, man förtidspensionerar dem fast det heter något annat än förtidspension idag.