Tom Wolfe -- RIP -- 14 Maj 2018

Min första kontakt med Tom Wolfe var under sena 90-talet när jag kontemplerade att göra LSD. Och mitt intresse var riktigt seriöst. Jag hade kontakter med tillgång till vad jag idag antar var William Leonard Pickards LSD .. men jag var feg .. så jag läste Albert Hofmanns bok först .. och Timothy Leary sen .. och Bardo Book of Death (att låna den på biblioteket var en upplevelse i sig) och vad helst jag kunde finna på det tidiga internet och insåg att jag bara måste läsa beskrivningen av Tom Wolfes upplevelse av Merry Pranksters i 'Electric Kool-Aid Acid Trip'.

I snabb succession fann jag sen Jack Kerouac, Hunter S. Thompson och Gay Talese (speciellt 'Frank Sinatra has a Cold' vilken är briljant .. tror den finns på nätet .. go check it out).

Tom Wolfe skrev aldrig en bok som 'Acid Trip' igen. Tyvärr.

Formmässigt är det hans mest intressanta och vackra. (contact-high kanske). Läste allt det tidiga materialet jag kunde finna och sen skrev han romanen 'A Man in Full' vilken är fantastisk. Jag såg 'Rätta Virket' före jag läste boken och led genom 'Bonfire' .. filmen .. .

För mig var 'Acid Trip' hans apex. Han fann aldrig material att skriva lika vackert om igen.

Håller med. Trippen (som den kort och gott heter på svenska) är den enda av hans böcker som jag har behållit, och som jag återvänder till då och då.
Efter hand blev han mer och mer konventionell.

Kan bara instämma, bästa satiren någonsin! Minns hans beskrivning av när pk-eliten ser en fotoutställning med bilder på piskor i mansrövar (med anspelning på Mapplethorpe) och känner sig tvungna att applådera det hela trots deras instinktiva avsmak....

Upptäckte Tom Wolfe efter att jag läste om hans dödsfall på BBC i våras.

Började med A man in full, sen I am Charlotte Simmons och nu Back to blood. Visst är USA besatt av skönhet eftersom de flesta är så fula, men det märks att han började bli riktigt gammal när Back to Blood skrevs. Visst kan IACS tolkas som gubbsjuk, men inte på samma sätt. Jag var själv lite yngre än karaktärerna i boken 2004, men det var ändå en tidsresa tillbaka.

Hur som helst är han nog den bästa samhällsskildraren jag läst. I princip varenda detalj definierar den samtid som böckerna utspelar sig i - om inte annat lär man sig alltid något nytt om Atlanta eller Miami.

Varande för trött för att utveckla det mer så kan jag inte säga mer än: läs dem.

Håller helt med om att Trippen är ett fullödigt mästerverk!

Men de andra böckerna går minsann inte av för hackor och ovanpå detta får man lägga hans insiktsfulla varningar för postmodernism och det multikulturella samhället. Tror hans böcker ger större sociologiska insikter i Pierre Bourdius begrepp habitus än vad någon universitetskurs skulle kunna förmedla.

Hans två sista böcker har inte översatts till svenska vilket vad jag förstår beror på en censur- och hatkampanj som ansattes mot honom från vänstern (säkerligen kopierad från amerikanska democrats?) efter A Man in Full som dels var uppriktig om multikulturens problem - men också tror jag pga Wolfe både i Fåfängans fyrverkeri och A Man in Full inte kan låta bli att exponera att det finns en välbeställd specifikt judisk elitgruppering i USA med ideal och mål som särskiljer sig från den traditionella WASP-eliten. Wolfe tar också explicit ställning för WASPen Sherman McCoy som trots en rad karaktärsfel desto längre romanen lider visar sig fortfarande ha en själ och även moraliska ideal som han inte riktigt förmår att överge helt. I A Man in Full gäller samma sak för den bullrige och självupptagne supermannen Charlie Croker som Wolfe inte kan undvika att skildra med beundran och ömhet - till skillnad från hans motståndare hyenorna från Planners Bank.

Vet inte om det finns några romanförfattare i 1800-talstraditionen kvar efter att Wolfe lämnade in?

/Johan