Vilken bok läser du just nu?

Elementarpartiklarna blev det sen, och det är helt klart min favorit. Nu tänkte jag komma igång med Underkastelse, får se hur den är, verkar vara lite mer blandade reaktioner på den.

Fallna kvinnor - När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut av Eva F. Dahlgren.

Har fastnat på sidan 23 och en bild från omslaget av Rasbiologiska Institutets samlingar som heter Från Tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Nakna bilder 1923.

Ska själv läsa Elementarpartiklarna snart, har läst den en halv gång förut men minns knappt något. Säg gärna vad du tycker om Underkastelse. Den skulle jag vilja läsa också kanske går och lånar den efter jag läst Elementarpartiklarna.

Håller på och läser Bibeln. Har ÄNTLIGEN läst klart krönikeböckerna och är nu på Nehemja i GT. Har kommit till korintherbrevet på NT. Var så sjukt drygt alla de olika kungarna i GT som om de följt Guds lag/väg så gick det bra för dem, medan de som inte följde Guds lag/väg gick det inte bra för. Väldigt mkt upprepning imo. Ska bli intressant att komma till Jobs bok och de efterföljande böckerna.

Starkt mannen, kämpa på. Pauli brev, som du nu då läser, är storartad läsning, tycker jag. Kanske i synnerhet Romarbrevet och de två breven till församlingen i Korinth, men också efterföljande brev. Få skrifter har ju varit så viktiga för att avgränsa den kristna tron, och kristna har i årtusenden däri hämtat näring för att förstå vad det egentligen är som de tror. Om, för att låna en rad från den katolske bibelforskaren Raymond Brown, evangelierna tecknar Jesu ansikte för läsaren, får vi i Pauli brev en hisnande beskrivning av vad Gud har gjort i Kristus (dvs betydelsen av sådana saker som korsfästelsen och uppståndelsen osv).

Gött att se att du ligger i!

Tack för stödet!
Ja Romarbrevet gillade jag skarpt. Det är särskilt en formulering där som är så poetiskt vacker att jag vill försöka memorera det utantill. ROM 13:12 ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss lägga bort mörkrets gärningar och klä oss i ljusets vapenrustning.”

Har även skaffat mig en engelsk NIV Bibel som jag ibland roar mig med att läsa hur översättningen ter sig i den versionen jämfört med den svenska folkbibeln.

Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami.

För någon månad sedan tröttnade jag på att läsa böcker. Ett steg för att hitta tillbaka så valde jag herr Murakami som jag uppfattat som en stabil författare. Murakami är dock inte stabil på något sätt. Han skapar en surrealistisk atmosfär som en röd tråd i alla av hans böcker som jag läst. Med totalt meningslösa referenser kring klassisk musik när huvudkaraktären ska hämta ut kläder hos en kemtvätt. Exempelvis. Jag har bestämt mig för att läsa klart den som ett test på självdisciplin. Efter det - aldrig mer Murakami. Generisk och tröttsam.

Kom igång med läsningen igen verkar det som. Avverkat 2 böcker de senaste ~2 veckorna.

Joyland av Stephen King
Jag har nog aldrig läst något dåligt av King tror jag, tycker han skriver otroligt bra. Den här var lite annorlunda i att de övernaturliga elementen låg på ett minimum och den inte var så värst spännande (menar alltså typ "actionfylld" här och inte tråkig). En fin berättelse och blev faktiskt lite berörd emellanåt. Inte det bästa jag läst av King men absolut mycket bra

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
Kanske lite för lättsmält för de flesta i den här tråden misstänker jag. Jag tyckte mycket om den faktiskt. Dels är den hejdlöst rolig emellanåt samtidigt som det finns stor igenkänning för någon som gått igenom en kris i ett förhållande, framförallt när det gäller otrohet.

Ett stort plus till båda dessa böcker för mycket korta kapitel. Av någon anledning tycker jag alltid det känns bättre att läsa upp till 10 kapitel i en "sittning" så att säga istället för ett eller bara en del av ett. Det känns liksom lite mer kravlöst när jag vet att jag kan pausa lite oftare.

Har nu börjat läsa Nostromo av Joseph Conrad och vi får väl se om min läslust håller här.. Den känns redan från början väldigt tung och dessutom är jag så fruktansvärt obildad att jag trodde att den här boken skulle handla om en ubåt. Ni vet den "en världsomsegling under havet" eller vad den heter? Vet inte hur jag lyckats förväxla dessa två men nu ska jag iaf tydligen läsa något politiskt från början av 1900-talet och det var ju inte det jag var sugen på från början så att säga.. Det är okej att häckla mig för detta men allvarligt dock är det någon som faktiskt läst den och vad tyckte ni isåfall?

Jag gillade ju Mörkrets hjärta men den var lite seg och tung emellanåt, tror jag mest lyckades hålla ut för den var så pass kort.

Så känner jag också. Jag tycker om att läsa, men jag vill ta paus var tionde minut. Och det känns bra om jag hinner läsa ett kapitel ut. När det gäller andra böcker med längre kapitel, så brukar jag dela upp kapitlet i fem eller sex bitar per dag.

Läst Antropocen undertitel "En essä om människans tidsålder" av Sverker Sörlin. Han är professor i Miljöhistoria, har bl a fått Augustpriset 2004 för sin europeiska idéhistoria mm. Beträffande den här essän så är den lättläst och tankeväckande. Författaren menar på att vi nu från MYCKET avlägsna kambrium för cirka 600 milj år sedan nu vandrat genom de olika tidsåldrarna fram till holocen som till skillnad från övriga cirka 14 avdelningar inte varat i 50-60 miljoner år utan räknas ha börjat för cirka 15 000 år sedan!

Jag måste skriva av en dikt som han inleder essän med, tycker den är hisnande på ngt sätt:

Märkliga är många ting,
märkligast av alla människan.
Om vintern när det stormar
far hon över havets gråa
berg som reser sig och bryta
runt henne; Jorden, högst
av gudarna, oförgänglig
outtröttlig, sargar hon år efter år
med sin plog som vänder vid fårans slut
och gör myllan brukbar.

Luftens tanklösa fåglar,
de otämjda släktena på land
och fiskarna i havet
övervinner hon och snärjer
- den förslagna människan -
med sina fångstnät. Med
list betvingar hon getterna,
de branta stupens klättrande folk, tyglar
hästar ned tovig man och lägger ok
på idoga tjurar.

Ur "Antigone" Sofokles 442 f Kr.

Okej. I den här lilla boken framhåller han att makten över jordens tillgångar nu är helt i händerna på mänskligheten och den makten är inte till glädje för någon om man inte - säger jag, inte han - om man inte är så nyfiken av sig att man vill vara med och se Götterdämmerung

Citat: De kritiska forskarna påpekar att miljarder av världens fattiga, nu levande eller redan döda, nästan inte har gjort något alls för att överskrida planetens gränser för koldioxid eller utsläpp av fosfor och kväve. De har aldrig utrotat någon art. Det är världens storkonsumenter, allra mest de allra rikaste, som knuffar jorden in i antropocen och står för den livsstil som hotar planetens gränser. Slut citat

Ja det var ett litet smakprov. Den här lilla boken är mycket intressant och tankeväckande på ett sätt som inte slöläsning av så gott som dagliga katastrofrapporter om miljön på nätet gör.

Rekommenderas!

Senast lästa bok: The Bell Jar av Sylvia Plath (1963)

En djup och skrämmande utforskning av psykisk ohälsa. Det blev bara en novell för poeten Sylvia Plath, men hon lämnade sannerligen avtryck med sin beckmörka The Bell Jar som berättar historien om Esther Greenwood - en ung talangfull kvinna som i bokens början spenderar sommaren i New York och en prestigefylld praktikplats som ska bli språngbrädan för en lysande karriär. Men grad för grad förvärras Esther's mentala tillstånd och till slut ser hon ingen mening med att leva längre.

Som om boken i sig inte är omskakande nog så adderar vetskapen om författarens egna öde ytterligare en skrämmande dimension. Sylvia Plath hittade inte på det här, resan ner i vansinnet som Esther går igenom är baserat på Plath's egna erfarenheter. Självmordsförsöken, mentalsjukhuset, en lovande karriär i spillror - Plath skrev om sitt eget liv. En månad efter att boken släpptes begick hon självmord.

Hela novellen utspelar sig inuti Esther's huvud och det tar inte lång tid innan man är absorberad av henne - dels på grund av att Plath beskriver hennes tankegång så skickligt men också för att man slipper sidospår. Visst tappar jag bort mig i tidslinjen ibland när Esther minns tillbaka eller svävar in i framtiden men hennes tankar är oavsett fascinerande. Man gillar henne, därför blir hennes bestämdhet att avsluta sitt liv så otäckt och hjärtskärande. Det är en del i boken där hon försöker sig på självmordsförsök efter självmordsförsök och det känns verkligen som en mardröm man bara vill ska ta slut.

De flesta av oss har upplevt depression vid någon punkt i livet, vissa mer än andra. Och eftersom det inte finns så enormt mycket skrivet om det - i synnerhet inte så här realistiskt och ärligt - så känner åtminstone jag en stark relation till mycket av Esther's tankar och hennes destruktiva agerande. Det där jävla ormboet av tankar som driver en galen, ständigt grubblandes över det som varit eller det som väntar men sällan över nuet.

Det är det som gör The Bell Jar så kraftfull. Esther talar till en som om hon vet ens innersta tankar. En oförglömlig karaktär och berättelse som i allt mörker även skänker hopp.

Jag läser för tillfället The Dark Flood Rises av Margaret Drabble. Kommit halvvägs och tycker hittills att det är en mycket bra bok. Som titeln antyder präglas berättelsen av ett visst mörker men utan att bli för tunggrodd enligt mig. En riktig bladvändare som lär läsas ut redan i helgen.

På läslistan just nu:
Thomas Pynchon - Inherent Vice
Jag är stor beundrade av Pynchons verk men har ännu inte läst varken den här eller Bleeding Edge.

George Saunders - Lincoln in the Bardo
Roman som vann Man Booker 2017. Abraham Lincolns son dör och hamnar i bardo, stadiet mellan liv och död enligt buddhistisk tro. Boken utspelar sig under en enda natt och ska vara någon slags historisk roman möter magisk realism.

Ahmed Saadawi - Frankenstein in Baghdad
Irakisk författare som skrivit en egen version av Shelleys klassiker. En man i Baghdad börjar samla ihop kroppsdelar från de krigshärjade gatorna och syr ihop dem. Kom nyligen i engelsk översättning och mina förväntningar är skyhöga.