Det är vår verklighet nu som unga män att familj och släkt står i vägen för vår mognad, de måste bort, de gamla banden som varat i otaliga generationer måste förintas för att vi ska ha den minsta chans till överlevnad i det verkliga livet.
Jag vill bli av med mor och far så att jag kan börja utvecklas på egen hand till en självständig individ dvs noll kontakt, zero zip nada. De måste sluta lägga sig i mitt liv villkorslöst och jag börjar bli desperat. Jag känner ju mig själv och min viljestyrka är svajig, så det räcker inte att förklara mina önskningar för dem för de kommer aldrig ställa sig bakom mitt beslut att klara mig på egen hand.
Så jag tvingas göra nåt jävligt dumt som de inte kommer förlåta mig för, jag måste få dem att hata mig med hela sitt hjärta eller bättre, bli helt kyliga mot mig och tänka att, den där killen är bortom hjälp. Samtidigt får de inte "ana oråd" och skicka psyket på mig för att jag beter mig konstigt. Jag tänker lämna ett dårhus, inte flytta in i ett annat men som sagt, det får inte finnas någon återvändo det ska vara permanent.
Och ni vet hur jävla daltande och förlåtande människor är i det här samhället, mina päron är inget undantag. Det kommer med ett pris förstås för de lämnar en aldrig ifred. Så det måste vara oförlåtligt och tänk på att det är 60-talister vi snackar om. Jag klippte kontakten med dem i ett år men de välkomnade mig tillbaks, nu är jag lika ynklig och beroende av dem som innan.
Hur ska jag gå till väga?
Jag vill bli av med mor och far så att jag kan börja utvecklas på egen hand till en självständig individ dvs noll kontakt, zero zip nada. De måste sluta lägga sig i mitt liv villkorslöst och jag börjar bli desperat. Jag känner ju mig själv och min viljestyrka är svajig, så det räcker inte att förklara mina önskningar för dem för de kommer aldrig ställa sig bakom mitt beslut att klara mig på egen hand.
Så jag tvingas göra nåt jävligt dumt som de inte kommer förlåta mig för, jag måste få dem att hata mig med hela sitt hjärta eller bättre, bli helt kyliga mot mig och tänka att, den där killen är bortom hjälp. Samtidigt får de inte "ana oråd" och skicka psyket på mig för att jag beter mig konstigt. Jag tänker lämna ett dårhus, inte flytta in i ett annat men som sagt, det får inte finnas någon återvändo det ska vara permanent.
Och ni vet hur jävla daltande och förlåtande människor är i det här samhället, mina päron är inget undantag. Det kommer med ett pris förstås för de lämnar en aldrig ifred. Så det måste vara oförlåtligt och tänk på att det är 60-talister vi snackar om. Jag klippte kontakten med dem i ett år men de välkomnade mig tillbaks, nu är jag lika ynklig och beroende av dem som innan.
Hur ska jag gå till väga?