Det vackra i kontraster

Det enda "vackra" med 100% kaos är väl känslan av möjligheten att ordna det? Men när något istället är lite för perfekt uppskattar jag de imperfekta detaljerna, inte för att kunna fixa dem utan för att de ska finnas där. Som en gammal buss på motorvägen eller grafitti i Nordkorea.

Något enstaka icke-rött hus är väl fint, men tänk om alla hus vore svarta, vita, blå, gula, oranga, bruna och lila? Isch. Och ett grönt hus mitt ute i naturen är lite tråkigt, om inte meningen är att kamouflera det för militären. Enstaka undantag är vackra.

Det hade varit kul om en av planeterna var fyrkantig, och forskarna hade fått mycket jobb att lista ut varför, men tråkigt om alla planeterna hade ringar. Eller om alla hade ring i örat. Eller om ingen hade ring i örat.

Så vem bestämmer hur mycket kontrast som är lagom, och hur nära de ska vara varandra? Jag kanske skulle placerat den här under grafisk design istället.

Psykologi: allmänt --> Konst, estetik och konsthistoria
/Moderator