Den stora schacktråden

Tackar, har aldrig varit inne där. Följer mest hans partier när andra kommenterar.

Själv har jag någon slags hatkärlek till schack. Både älskar och hatar spelet. Jag kommer ständigt tillbaka, men tänker alltid med avsmak att jag ska sluta när jag förlorar ett parti.

Det är när du "förlorar" som du lär dig något! Själv tänker jag på att "Skapa" ett parti och inte att vinna det, utan placera pjäserna på rätt ställe för att senare kunna utföra "a tactical blow", men det är inte lätt.
Spela på nätet går, men tycker det är jobbigt framför skärmen, bättre med DGT eller spela mot en schackpolare... Det är när du vinner du kommit på något! Men tänk på att försöka "skapa" något, och inte alltid det lyckas, men hoppas det ökar intresset för spelet!

En fråga från en nybörjare. Jag har alltid kunnat spela schack men det är nu de senaste två månaderna som jag har lärt mig lite öppningsteorier och "fällor" bland annat. Mitt problem är att jag inte har någon speciell taktik/strategi när öppningsfasen är avverkad. Jag försöker få de viktiga pjäserna aktiva tidigt såsom springare, löpare, dam, torn m.m. men när de väl är utvecklade så vet jag liksom inte vad jag ska göra. I den här fasen ser brädet ut som en djungel för mig.

Jag är är en hyfsad nybörjare så jag är inte kass. Men jag vill gärna veta vad man ska sikta på när de flesta viktiga pjäserna är utvecklade. Jag vet att centrum är viktigt men det blir så j-a trångt där alla motståndarpjäser skyddar varandra och man vet inte vilken plan man ska ta till. Vad är det man ska tänka på i den här fasen? Vilken strategi ska man ha? Attackera en pjäs med så många egna pjäser att motståndaren till slut inte kan försvara den och förlorar den? Vet att det är mycket mer avancerat än så men ni förstår säkert vad jag menar. Som det ser ut idag fokuserar jag på centrum med bönderna och utvecklar de viktigaste pjäserna men därefter vet jag inte vad jag ska göra? Det finns såklart en kortsiktig tanke/plan med mina drag men inte långsiktigt, så det blir lite som att jag spelar slumpartat och hoppas på det bästa och då lär man sig inte. Jag har lite svårt med tålamodet och har en attackerande mindset även om det inte syns på dragen alltid.

Ingen? Seriöst?

Svårt att svara seriöst på din fråga med den informationen som du ger.
Vilken öppning spelar du?

Generellt så är svaret att du ska angripa där din motståndare är som svagast, det är normalt bönderna man tittar på när man letar svagheter.

Upplever du att du kommer bättre ut ur öppningen?
Har du utvecklingsförsprång?

Kanske att denna film kan hjälpa dig

https://www.youtube.com/watch?v=P_ZLnKU4f7g

Spelar du tidspressat? Lite andra strategier, fällor etc. Man kan ju vinna på tid genom att ofta "ställa frågor" etc. Själv är jag värdelös i "endgames" och vill avgöra tidigt...

Vad tror folket i tråden om Caruanas chanser mot Carlsen? Imponerande med vinst i det sista partiet, (ett svart-parti mot Grischuk) när han hade kunnat gå vidare med remi.

Första amerikanen sedan Fischer att spela om titeln för övrigt.

Bra fråga. Jag tror att han har stora chansen. Han har uppenbarligen spelat på topp både i kandidatturneringen och i efterföljande partier och han verkar verkligen glöda just nu. Det känns som att han gör allt för att vinna, och verkligen vill det. Jag håller trots allt på Carlsen, eftersom han är norrman och därför nästan är en av oss. Men kanske vinner schackvärlden på att ha en amerikan till mästare, p g a uppmärksamheten och att säkert mer pengar kommer in i schackvärlden, om nu det är eftersträvansvärt.

Det här partiet från Caruana bekräftar den lilla olust jag alltid känner inför att rockera med en fianchettoad löpare, dvs det att det ofta känns som ett försvagande drag där man blir "blottställd" inför motståndarens löpare av samma färg. Förvisso är varje drag överhuvudtaget som man gör på brädet drag som utsätter en för risker – inga drag är ju oemottagliga för utnyttjanden förstås, utan alla drag sätter en i fara, vissa drag mer förstås – men det känns som att man blir mer utsatt av att rockera med fiachettoad löpare än man blir av andra drag. Vad tycker ni om att rockera med en fianchetto, är det ett så försvagande drag?

https://www.youtube.com/watch?v=4weq3Oqrwoc

"And Kasparov actually, although the Sicilian Defense is played, we go into the Sicilian Sveshnikov. And this is one opening I really liked when I was a kid; actually I had an epson printer, I printed out lots of positions and put them around the place in my room at the time – I was a real big fan of this opening." - kingschrusher

Haha alltså, underbar människa, kingschrusher. När många tonåringar sätter upp affischer på sina favoritband osv på väggarna skrev kingschrusher som tonåring ut bilder på olika schackpositioner och satte upp dem på väggarna i sitt rum. Han är kanske inte den bäste schackspelaren av alla schackkommentatorer där ute, men hans kärlek till spelet är så otroligt entusiasmerande.

https://www.youtube.com/watch?v=NhfToIKWESE

Javisst blir det spännande med en amerikan, och dessutom en relativt ung sådan i möstarmötet. Det slog mig att i alla fall jag fortfarande ser på Carlsen som ett litet underbarn, men han är trots allt två år äldre än Caruana!

Rent dramuturgimässigt är dock drömmen två duktiga spelare från USA respektive Ryssland, även om det inte skulle ge riktigt samma nerv som under kalla kriget.

Jag kan tyvärr inte svara på din fråga om Fianchettodrag på någon vidare nivå.

Nerv i kalla kriget ?
Övervärderar du inte schack en smula nu ?

En av de viktigaste sakerna med schack är skönhetsdelen med det. Jag begriper inte dem – Nils Grandelius till exempel – som säger att de spelar schack "eftersom det är kul att vinna". Ifall det enda som spelar någon roll är vinstsidan av det är det väl likgiltigt vilken tävlingssport man är inbegripen i, emedan man då kan hålla på med lite vad som helst – varför inte stensaxpåse?

Schack höjer sig över andra spel/sporter – liksom den mäktiga och snötäckta bergshöjden Caradhras tornar sig upp inför Gimlis blick – på grund av att det är ett så fantastiskt estetiskt tilltalande spel. Skönheten i en snygg matt, när pjäserna samverkar och täcker varandras svagheter, fyller i varandras luckor, när en ynka bonde kan knipa åt den enda flyktvägen för den kung som snärjts in i fälla eller när en följd av drag på ett oförklarligt och oförutsägbart sätt leder till matt – allt detta väcker, liksom den stilla havsytan gör när det speglar den stjärnbeströdda himmelen, eller liksom den förtrollande skogen gör när den genljuder och ekar av ljud och åter ljud från fjärran tider och platser, vår förundran, vår känsla av att det vi just bevittnade var värt att se, inte för att det gagnar oss på något sätt, för att det ger oss pengar eller fördelar på något sätt, utan för att blotta skeendet tilltalade, smekte och rörde någonting i oss. Vi kan förlora oss i det skönhetens djup som är schackbrädet. För några månader sedan när jag tittade på ett parti med Tal fällde jag en tår till följd av en vidunderligt fängslande matt (en glädjetår över vilket underbart spel vi har att göra med).

Jag har försökt hitta böcker och texter som just undersöker schackspelets estetiska sida, men inte hittat så mycket av det slaget. Men ifall någon hittar någonting så tipsa mig gärna... Det är bland annat det som lockar mig mest med schack. David Foster Wallace skrev en fin essä om sin upplevelse av att titta på tennismästaren Roger Federer, "Roger Federer as Religious Experience". Skulle gärna läsa en liknande essä om någon schackmästare.