Citat:
Ursprungligen postat av
JagHarEnLiten
Nja. Hon är trots allt bara nitton, och tack vare sin skönhet mycket vanlig att hantera kåta män. Notera att Pelle får hänga med som förkläde, så att den där killen med båt inte ska våldta henne.
Det är intressant att Lindgren, ofta la in en mild men mycket tydligt och bestämd, social kritik. I just den här familjen finns det väldigt mycket av den. Särskilt därför att det är så mycket som inte förklaras.
Hennes brorsor pratar ju mycket om hur de måste "vakta" henne så fort en stilig kille är i närheten, och fäller en del kommentarer som får mig att tro att de antyder att hon är rätt promiskuös. Kommer inte på någon på rak arm, men andemeningen är typ att det springer ut och in olika killar i deras hem hela tiden.
Men de kanske bara är överbeskyddande/svartsjuka/potentiella hedersmördare (Pelle säger i första avsnittet att han ska skjuta den kille som försöker sno Malin från dem!). Det man får se av Malins flirtar är ju mestadels väldigt oskyldigt, och de flesta av hennes kavaljerer verkar hon mest vilja vara kompis med (ni kan ju tänka er själva hur det skulle vara som tonåring att spendera en hel sommar på någon skärgårdsö där det mest bor en massa gubbar och tanter och småungar, man skulle nog hänga med alla jämnåriga, eller nästan jämnåriga, som fanns), inte få ner i sänghalmen.
Citat:
Ursprungligen postat av
JagHarEnLiten
För att fortsätta på Mattep74's diskussion, och som finns i andra delar av tråden. Bland det första Lindgren skrev, var novellsamlingen där Nils Karlsson pyssling ingår. Det är en osedvanligt mörk skildring av barn som har det svårt på något sätt.
Ett barn tvingas vara ensam hemma hela dagarna, efter att hand syster har dött och föräldrarna arbetar. I sin ensamhet sitter han och fantiserar ihop Nisse. Ett annat barn ligger förlamad och sängbunden. Det är helt enkelt inte de vanliga käcka berättelserna som alltid varit standard i barnboksgengren.
Sen i såg hon förstås att om hon skulle slå igenom och tjäna stålar, så går det inte att vara så dyster. Vilket inte innebar att det fanns där. Bröderna Lejonhjärna kan mycket väl läsas om lille Skorpan om bara ligger döende i sin säng. Ensam efter storebror dött har han numera bara berättelser om äventyr och hjältedåd att drömma sig bort till i sin eländiga tillvaro.
Detta är faktiskt den officiella förklaringen till vad som händer i boken. Eller ja, Astrid hade två förklaringar, en för vuxna, och en för barn:
Citat:
Ursprungligen postat av Astrid Lindgren
Om jag läser
Lejonhjärta som ett barn läser, då tror jag på varje ord som står där. Men som vuxen vet jag ju nånstans hur det verkligen är, att när Skorpan blir övergiven, när hans bror dör i den här eldsvådan och han själv ligger där sjuk och ensam och väntar på att dö, så måste han för att över huvud taget kunna stå ut... så lever han vidare, för han har berättelserna som hans bror har talat om för honom. Han fantiserar vidare om hurudant det ska bli när han kommer till Nangijala.
(FB) Skumt i Bröderna Lejonhjärta (Tack till
#Pojken med guldbyxorna )
Så ja, det är rätt jävla mörkt.
Men det var ju också storheten med Astrid, att hon kunde tala med barn på deras nivå, utan att väja för den bistra verkligheten. Det är väl delvis därför
Barnen i Bullerbyn är så jäkla tråkig, där fattas ju allt sådant (
Vi på Saltkråkan är väl egentligen lika händelsefattig, men räddas av en del roliga rollfigurer och skådisar). Den betydligt bättre
Emil i Lönneberga har ju liknande status som en bild av ett idylliskt, somrigt Sverige, men där finns ju fortfarande otäckheter som fattigstugor, alkisar och blodförgiftningar.
Och så får man tänka på att barnadödligheten var bra mycket högre när Astrid var ung, för henne var det inget konstigt att snart sagt alla familjer hon kände hade en död eller dödssjuk unge. Visst var det sorgligt och hemskt att barn dog då också, men det var samtidigt en del av livet som man kände till och accepterade.