Hår/skägg för en stark image eller identitet

Höj!

Det är så här att jag har lite halvlångt hår nu, alltså tre - fyra centimeter kanske. Jag tycker mest om att jag kan kamma till det lite så att jag ser rekorderlig ut.

Men alltid när mitt hår blir längre än kort snagg så får jag lust att raka av det. Jag har i princip haft milimeterkort sedan tonåren, men ser jäkligt hård ut då. Förr gillade jag det, men nu har det väl både för och nackdelar att se kriminell ut.

Så hur ska man tänka kring frisyr? Köra på det behändigaste eller sträva efter att se ut som den person man vill att andra ska ta en för?

Samma sak tänker jag med skägget. Jag har oftast haft circle beard, som lite fel kallas goatee. Men nu sparar jag ut mer skägg för att jag trivs i det, men då tänker jag att jag tas för att följa trenden och det gillar jag inte. Alla har ju helskägg nu.

Man vill ju ha en stark person eller image. Tänk Hitlers mustasch eller Bob Marleys hår. Robert Aschberg och Reinfeldt är ju skinnbulor när jag tänker på dem, det sitter etsat.

Så är det bäst att tänka ut vem man är och vill visa sig vara och sedan köra på ett sånt utseende, eller är det där med frisyr och skägg inte så viktigt för vår identitet?

Jag träffade en äldre man med ståtlig handle bar mustasch. Han citerade Mark Twain och jag tänkte att han säkert fick idéen till mustaschen från honom. Det vore väl grymt att ha en mentor att efterlikna?

Hur tänker ni kring detta i era liv?

Hur speglar skägg och frisyr vår person?

Vad borde jag göra angående rakat hår kontra att spara ut det något?

Själv har jag haft långt flätat skägg sedan typ 2006.....klippte av det en vända för att odla mer "bas" och snygga till det ett varv, och Gud vad folk reagerade! Så poängen är väl att har man frisyrer som sticker ut som man så förväntas man behålla dem och liksom stå fast vid det hela, tror det är friare för tjejer att ändra image.

Vad hade hänt om Hitler en dag rakat mustaschen? "Ja, heil på er också, kände att jag behövde en ny look för tåget in i Paris....lite wild und crazy liksom, visst är jag stilig?"

Har haft välskötta äkta dreads i bjärta färger sedan jag började 8:an. Nu är jag över 35 och än är det inte hög tid för stilbyte. Dessutom kan jag inte odla kraftigt skägg.
Aldrig mera kort hår, säger jag bara.

Har märkt att folk är väldigt avslappnade kring mig mycket beroende på frisyren. Jag gillar mycket ringar och halsband och ser mitt hår som ett stort smycke som speglar den inre skatten.

Hår och skägg måste anpassas efter varje person. Beroende på formen av ansiktet och hårtypen så passar olika stilar. Du får helt enkelt prova dig fram vad som passar dig bäst.

Själv så tycker jag om att experimentera och brukar ändra lite då och då. Sedan vad som är mode för tillfället tänker jag personligen inte så mycket på. Gillar jag en stil så kör jag på den oavsett om det är mode för tillfället eller ej. Skägg är i alla fall tidlöst, det varierar hur många som kör med det men det finns alltid folk som kör helskägg.

Paradoxen här är att du verkar väldigt upptagen av vad andra människor kan tänka om dig, samtidigt som du vill ge intryck av att inte alls tänka på det (då du inte vill att någon ska tro att du följer trender). Kanske ska du börja med att reda ut den lilla fnurran innan du fortsätter med något annat.

Ansiktshår har aldrig varit en issue för mig, då jag har taskig skäggväxt. Det får vara mellan slätrakat och stubb, beroende på hur ofta jag orkar raka mig. Jag har haft håret i olika frisyrer, från snaggat till väldigt långt, men har börjat nöja mig med att låta en väldigt bra frisör (en och samma, då det är så jag vet att han är bra) klippa det (till kanske längden 3-8 cm) så att det ser väldigt bra ut och passar mitt utseende, mina hårvirvlar m.m. under flera månader när den växer ut från att vara lite kortare till lite längre (har nuförtiden typ aldrig varken snaggat eller väldigt långt hår). Det känns rätt bra att nu släppa hela frågan om hur jag ska fixa till mig, förutom när det gäller rakning och sköta hygienen. Jag börjar i vilket fall bli för gammal för att bry mig för mycket om mitt utseende. Om jag fick lite bättre ekonomi, så skulle jag kunna tänka mig att börja klä mig varje dag i snygg kostym, skjorta och slips (kanske varierar jag när det gäller det sistnämnda). Det ska vara enkelt, men snyggt. Det vore enklast att varje dag veta vad jag ska ha på mig. Jag vill minnas att någon påstod att Albert Einstein hade en garderob med likadana kostymer, för att verkligen slippa den frågan och ägna tiden åt mer vettiga tankar. Aspie-delux!


Den s.k. hipsterparadoxen.

Ja exakt så.

Håret/frisyren skall forma huvudet på ett snyggt sätt. Baknacken är viktig där speciellt lite ruffs för många då det är vanligt med plattare bakhuvud.
Samma gäller med skägget som skall framhäva konturer och linjer om det är rätt.

Gå till en dyr och välkänd frisör för att ta fram detta. Din lokala frisör i en småstad kommer statistiskt sett inte ha förmåga att klara av detta då man mest kör på standardfrillor utan hänsyn till kundens kranie och käklinjer.

I Stockholm finns flertalet av dessa du kan gå till. I Göteborg säker någon och resten av Sverige svårare.

Med en sådan stark stil förstår jag att folk reagerar. Hur kommer det sig att du valt en sådan skäggstil?

Det är jag ganska obrydd om. Jag tänker på det i samband med jobb och bemötande, att se presentabel ut ungefär.

Vad folk tycker om mig bekommer mig inte, men det känns onödigt att raka skallen om det ofrånkomligen medför komplikationer i arbetslivet.

Idéen att utsidan inte räknas tror jag inte på. Ser man ut som en slashas så är man sannolikt också en.

Bryr mig heller inte vad folk i allmänhet tycker men man ska även ha klart för sig att fördomar, det har alla. Massiv skillnad i bemötande mellan en "snäll look" och en "hård look". Det handlar dock om det första intrycket men det kan vara viktigt att ha i åtanke beroende på sitt givna arbetsområde.

Då är problemet alltså löst nu? Eller söker du jobb som kräver att du inte ser ut som att du följer trender?

Ja det är givet. Men nuförtiden menar ofta folk att man ska ha rätt att se ut hur som helst utan att någon borde tycka något särskilt om det, även när man kanske har ett uppseendeväckande utseende.

Poängen för tråden är alltså vilket värde det finns i att nischa sin stil, när det kommer till skägg och frisyr?

Vi verkar eniga om att vissa aspekter av det iaf betonar ens karaktär och att andra tar fasta på och vänjer sig vid hur man ser ut.