Citat:
Ursprungligen postat av
Lauderdale
say whaaat? Smaken är som baken, jag älskade den!
Jag älskade den också - i teorin. Med ett hållbart manus hade den kunnat bli fantastisk. Men när karaktärerna gång på gång på gång agerar helt ologiskt utifrån vad de förmodligen hade gjort i verkligheten, utan att det egentligen ger någon dramaturgisk effekt blir det bara platt.
Några exempel.
Den där juriststudenten verkade ju inledningsvis ha en mycket god relation med sin pappa polisen. Man har dittills inte sett dem varit osams en enda gång. Då plötsligt kommer pappan på sonen med att ha ljugit för honom, en gång(det var dessutom något ganska banalt i stil med att han inte hade tillbringat eftermiddagen med att plugga med någon kompis som han hade sagt). Han får då ett vansinnesutbrott och säger att han har fått nog av sonen. Totalt orealistiskt agerande. För att det skulle funka i manus hade man ha behövt se i alla fall ett par tre tillfällen av stegrad irritation hos pappan.
Den där andra tjommen som blir störtförälskad i horan han har träffat vid ett tillfälle. Känns också helt orealistiskt.
Trions vänskap som hela serien bygger på. Efter att ha träffats typ en gång i serien är deras vänskap/sammanhållning starkare än sammanhållningen de har med sina familjer. Helt orealistiskt. De uppträder ju som de har känt varandra sedan de var fyra bast typ.