Hej!
TL;DR och frågeställning i slutet
Vill egentligen ta itu med saker på egen hand, men ibland kan det vara skönt att få skriva av mig lite och höra om era åsikter och tankar.
Personen i fråga kommer att läsa denna tråden då hon är aktiv i detta forum, det är jag väl medveten om.
Jag har varit tillsammans med min tjej i snart 1 år. Vi har varit sambos i cirka 7 månader av dessa. Vi började samtala via internet och jag blev förälskad i hennes personlighet och kände att: Wow, denna personen vill jag verkligen ha.
Under de två månader vi chattade innan vi träffades så uppvisade hon beteende på självskada samt att hon gärna såg ner på sig själv som individ. Jag däremot, gjorde allt för att intala henne att hon inte ska jämföra sig med andra utan bara vara sig själv.
Första kvällen vi träffades i verkligheten var pirrig, men vi klickade så bra och hon sov över och sov över kvällen därefter. Vi har mer eller mindre inte varit ifrån varandra sedan första dagen utan har levt relativt tätt inpå varandra.
De flesta som har ett förhållande har det på distans. Då menar jag inte distans som flera mil, utan två olika hushåll. I detta fall har vi delat hushåll sedan början och det tycker jag bara har stärkt förhållandet då man får en större inblick på hur det känns att vara ett par.
Denna tjej, min tjej, den jag vill vara evigt trogen då jag känner att hon är mer än det jag någonsin önskat, har även sina bekymmer. Hon har sina ups and downs och det är fler downs än ups. Jag tycker att hon sällan ser lycklig eller glad ut, utan är mest trött och nere.
Jag jobbar heltid, 40h i veckan och är helt sleten efter jobbet. Hon är timanställd vid behov och vissa veckor jobbar hon inte alls och vissa veckor kan hon jobba 30 timmar.
Min ekonomi är betydligt bättre än hennes. Jag har pengar undansparat och är inte snål av mig, men jag kanske är väldigt dum.
Räkningar betalar jag mer eller mindre full summa för. Hon brukar swisha 500 kronor.
Bränsle betalar jag fullt belopp på.
När det kommer till handling av mat i butik så brukar vi splitta att hon betalar sina produkter och jag mina och sedan splittar vi det som båda tar del av. Vi sparar kvittot och så sköter hon den biten.
Jag är inte som en hök över pengarna. Jag tjänar cirka 16k efter skatt och efter alla räkningar så lyckas jag spara undan 5-7.000 kronor och lever på resterande 4-5000 månaden ut.
För att försöka komma till poängen:
Jag älskar henne, jag har inte sneglat på någon eller några andra tjejer utan jag har känt mig helt motiverad till att vara henne trogen. Jag är en så kallad "nice guy", en liten mes som säkerligen skämmer bort henne. Men hon är inte bortskämd, det jag är som curlar henne och jag vet om det.
Jag känner att jag gör allt för henne men ändå känns det inte tillräckligt. För hon är alltid ledsen eller sur och när hon skulle få för sig att må bra så börjar hon tänka på annat. Hon säger själv att hon överanalyserar saker och kan stressa upp sig för minsta lilla, så pass att det kan sabba en eller flera dagar över en liten skitgrej. Detta blir jag också påverkad av.
Jag vill så gärna måla upp allt positivt jag känner om henne, för det överväger allt det negativa. Men jag känner att det negativa börjar ta över nu den senaste tiden.
Jag har sagt att hon ska känna sig trygg hos mig och inte känna press. Hon har egentligen inga ansvar i hemmet mer än att jag är väldigt tacksam om hon städar och tvättar. Sedan har hon sitt jobb hon blir inringd till, till- och från, från vecka till vecka.
Trots detta kan jag komma hem till att hon ligger i soffan, deppig och trött och jag får försöka muntra upp henne trots att jag ibland vill säga ifrån och säga att "Vem fan är inte trött". Och när hon väl är ledsen så försöker jag ta reda på vad det är men hon säger att hon helt enkelt bara är ledsen.
Hennes förflutna har påverkat hennes mående och jag är medveten om att hon har depression som kommer och går, men jag har så svårt ibland för att bara acceptera att hon "bara mår dåligt" utan anledning. Jag försöker se på det objektivt som att jag inte har full förståelse för det, men det är ändå svårt.
"Jag gör ju allt för dig, varför blir du aldrig glad?"
Vi går i tankar om förlovning då jag känner att hon är den jag vill vara med. Jag klarar av detta, vår situation, så som den är nu. Hon vill jättegärna och jag också. Men jag är samtidigt rädd. Om hon aldrig blir nöjd, tänk så blir det bara värre? Jag vill inte göra henne besviken då vi har samtalat om detta länge, men jag känner samtidigt att jag kanske borde ge det ett år till eller till- och med två och se om vår förhållande är värdig en förlovning?
Jag ser det inte som bara en kul grej, utan om jag förlovar mig med någon så ska den personen vara den jag vill vara med, även om jag har en pistol mot tinningen.
TL;DR-sammanfattning:
Ihop i snart 1 år
Sambos i cirka 7 månader
Jag jobbar och sliter och hon har det (enligt mig) relativt bekvämt.
Jag tycker att jag gör allt för henne men känns inte tillräckligt då hon är nedstämd konstant.
Hon har inga direkta ansvar, utan städa och tvätta och betala vad du känner för, resten "fixar jag".
Hon är trött och har inga mål i livet, inga direkta hobbys eller något som driver henne.
Jag försöker vara positivt och leva i nuet, uppskatta det man har utan att kräva för mycket.
Vi älskar varandra väldigt mycket, men det känns som att hennes negativa tankar kan ta över för mycket.
Går i förlovningstankar, men jag börjar tvivla om det löser något. Vi vill båda starkt, men jag kanske ska vänta och låta tiden utvisa om mer kan komma upp till ytan?
Vill bara avsluta med att allt jag skrivit inte har täckt allt och att ämnet mest fokuserar på det negativa.
Jag älskar henne så väldigt mycket. Ibland så mycket att jag inte tänker på mig själv. Hon ger mitt liv så mycket näring, det jag kände fattades. Jag hade bostad, jobb, vänner, bil och allt annat men hon var den pusselbiten jag behövde.
Tvärtom så känns det som att jag bara är en av de pusselbitarna hon fortfarande letar efter.
Jag är nöjd, hon är inte lika nöjd utan det är något hon fortfarande vill känns det som. Men vad?!
Göra slut är inget alternativ jag funderar på. Jag VILL reda ut detta, men hon är så svår att nå på det innersta djupet ibland så att jag blir galen inombords.
Om ni har tankar, funderingar, åsikter eller bara några visdomsord så uppskattas det väldigt mycket.
TL;DR och frågeställning i slutet
Vill egentligen ta itu med saker på egen hand, men ibland kan det vara skönt att få skriva av mig lite och höra om era åsikter och tankar.
Personen i fråga kommer att läsa denna tråden då hon är aktiv i detta forum, det är jag väl medveten om.
Jag har varit tillsammans med min tjej i snart 1 år. Vi har varit sambos i cirka 7 månader av dessa. Vi började samtala via internet och jag blev förälskad i hennes personlighet och kände att: Wow, denna personen vill jag verkligen ha.
Under de två månader vi chattade innan vi träffades så uppvisade hon beteende på självskada samt att hon gärna såg ner på sig själv som individ. Jag däremot, gjorde allt för att intala henne att hon inte ska jämföra sig med andra utan bara vara sig själv.
Första kvällen vi träffades i verkligheten var pirrig, men vi klickade så bra och hon sov över och sov över kvällen därefter. Vi har mer eller mindre inte varit ifrån varandra sedan första dagen utan har levt relativt tätt inpå varandra.
De flesta som har ett förhållande har det på distans. Då menar jag inte distans som flera mil, utan två olika hushåll. I detta fall har vi delat hushåll sedan början och det tycker jag bara har stärkt förhållandet då man får en större inblick på hur det känns att vara ett par.
Denna tjej, min tjej, den jag vill vara evigt trogen då jag känner att hon är mer än det jag någonsin önskat, har även sina bekymmer. Hon har sina ups and downs och det är fler downs än ups. Jag tycker att hon sällan ser lycklig eller glad ut, utan är mest trött och nere.
Jag jobbar heltid, 40h i veckan och är helt sleten efter jobbet. Hon är timanställd vid behov och vissa veckor jobbar hon inte alls och vissa veckor kan hon jobba 30 timmar.
Min ekonomi är betydligt bättre än hennes. Jag har pengar undansparat och är inte snål av mig, men jag kanske är väldigt dum.
Räkningar betalar jag mer eller mindre full summa för. Hon brukar swisha 500 kronor.
Bränsle betalar jag fullt belopp på.
När det kommer till handling av mat i butik så brukar vi splitta att hon betalar sina produkter och jag mina och sedan splittar vi det som båda tar del av. Vi sparar kvittot och så sköter hon den biten.
Jag är inte som en hök över pengarna. Jag tjänar cirka 16k efter skatt och efter alla räkningar så lyckas jag spara undan 5-7.000 kronor och lever på resterande 4-5000 månaden ut.
För att försöka komma till poängen:
Jag älskar henne, jag har inte sneglat på någon eller några andra tjejer utan jag har känt mig helt motiverad till att vara henne trogen. Jag är en så kallad "nice guy", en liten mes som säkerligen skämmer bort henne. Men hon är inte bortskämd, det jag är som curlar henne och jag vet om det.
Jag känner att jag gör allt för henne men ändå känns det inte tillräckligt. För hon är alltid ledsen eller sur och när hon skulle få för sig att må bra så börjar hon tänka på annat. Hon säger själv att hon överanalyserar saker och kan stressa upp sig för minsta lilla, så pass att det kan sabba en eller flera dagar över en liten skitgrej. Detta blir jag också påverkad av.
Jag vill så gärna måla upp allt positivt jag känner om henne, för det överväger allt det negativa. Men jag känner att det negativa börjar ta över nu den senaste tiden.
Jag har sagt att hon ska känna sig trygg hos mig och inte känna press. Hon har egentligen inga ansvar i hemmet mer än att jag är väldigt tacksam om hon städar och tvättar. Sedan har hon sitt jobb hon blir inringd till, till- och från, från vecka till vecka.
Trots detta kan jag komma hem till att hon ligger i soffan, deppig och trött och jag får försöka muntra upp henne trots att jag ibland vill säga ifrån och säga att "Vem fan är inte trött". Och när hon väl är ledsen så försöker jag ta reda på vad det är men hon säger att hon helt enkelt bara är ledsen.
Hennes förflutna har påverkat hennes mående och jag är medveten om att hon har depression som kommer och går, men jag har så svårt ibland för att bara acceptera att hon "bara mår dåligt" utan anledning. Jag försöker se på det objektivt som att jag inte har full förståelse för det, men det är ändå svårt.
"Jag gör ju allt för dig, varför blir du aldrig glad?"
Vi går i tankar om förlovning då jag känner att hon är den jag vill vara med. Jag klarar av detta, vår situation, så som den är nu. Hon vill jättegärna och jag också. Men jag är samtidigt rädd. Om hon aldrig blir nöjd, tänk så blir det bara värre? Jag vill inte göra henne besviken då vi har samtalat om detta länge, men jag känner samtidigt att jag kanske borde ge det ett år till eller till- och med två och se om vår förhållande är värdig en förlovning?
Jag ser det inte som bara en kul grej, utan om jag förlovar mig med någon så ska den personen vara den jag vill vara med, även om jag har en pistol mot tinningen.
TL;DR-sammanfattning:
Ihop i snart 1 år
Sambos i cirka 7 månader
Jag jobbar och sliter och hon har det (enligt mig) relativt bekvämt.
Jag tycker att jag gör allt för henne men känns inte tillräckligt då hon är nedstämd konstant.
Hon har inga direkta ansvar, utan städa och tvätta och betala vad du känner för, resten "fixar jag".
Hon är trött och har inga mål i livet, inga direkta hobbys eller något som driver henne.
Jag försöker vara positivt och leva i nuet, uppskatta det man har utan att kräva för mycket.
Vi älskar varandra väldigt mycket, men det känns som att hennes negativa tankar kan ta över för mycket.
Går i förlovningstankar, men jag börjar tvivla om det löser något. Vi vill båda starkt, men jag kanske ska vänta och låta tiden utvisa om mer kan komma upp till ytan?
Vill bara avsluta med att allt jag skrivit inte har täckt allt och att ämnet mest fokuserar på det negativa.
Jag älskar henne så väldigt mycket. Ibland så mycket att jag inte tänker på mig själv. Hon ger mitt liv så mycket näring, det jag kände fattades. Jag hade bostad, jobb, vänner, bil och allt annat men hon var den pusselbiten jag behövde.
Tvärtom så känns det som att jag bara är en av de pusselbitarna hon fortfarande letar efter.
Jag är nöjd, hon är inte lika nöjd utan det är något hon fortfarande vill känns det som. Men vad?!
Göra slut är inget alternativ jag funderar på. Jag VILL reda ut detta, men hon är så svår att nå på det innersta djupet ibland så att jag blir galen inombords.
Om ni har tankar, funderingar, åsikter eller bara några visdomsord så uppskattas det väldigt mycket.
)
