Dan Browns Begynnelse

Det tåls att erkänna att jag är svag för Browns böcker. Han tillhör en av de få moderna main-stream författare som jag har haft för vana att läsa. Trots detta läste jag Inferno men en mindre besvikelse. Den var okej, men långt ifrån bra. Långtråkig och utfylld med onödigt mycket plats åt tomma platsbeskrivningar som gav min fantasi mer förvirring än tillfredställelse. Hur upplever ni, som har läst/börjat läsa, hans senaste bok? Är det värt att lägga ned lästimmarna i Begynnelse eller har herr Brown tappat stinget?

Läste precis färdigt ’origin’ och den var ingen sensation direkt. Hela boken kändes som utfyllnad den här gången dessvärre.

Jag har inte läst allt, men en betydande del.
Även om jag kanske inte klassas som direkt pretantiös så ligger jag väl normalt en bit över hans prosaiska kvalitet, för det mesta.
Dock vill jag säga, att även om han kanske inte världens bästa författare så ligger hans alster så mycket över genomsnittet då det är så en icke betydande fakta i dom att iaf jag finner det intressanta.
Lättsamma och förutsägbara, visst, men ändock ganska underhållande.
Till skillnad från allt och alla så våra sk kallade " deckardrottningar ".

Ta det för vad det är, en stunds underhållning och avkoppling, inget mer.
Och även om det till vissa delar är lärorikt, såsom om vår alla Justitidkandser inte räknas, tål inte allt någon närmare gransking.v

Om valet står mellan TVn och honom, då är det just inget val.

Peace

Dan Browns böcker följer i princip samma mall förutom att namn på personer och platser ändras.
De börjar med att någon flyr från en mördare som tillhör en jättehemlig organisation, Robert Langdon
blir genast misstänkt för att ha deltagit i mordet eller någon slags konspiration. Robert Langdon flyr tillsammans med en snygg tjej och så småningom visar det sig att good guys var dom verkliga skurkarna och dom som var skurkarna från början visar sig bara vilja förhindra ett stort katastrof som skulle kunna "förändra hela världen" från att ske, Robert räddar hela världen men istället för att klara upp allting så dyker det upp ännu mer frågor som aldrig besvaras...

Det som jag tyckte minst om i Origin var väl att man listade ut hur boken skulle sluta redan efter dom första 100 sidorna.

Det har jag också tänkt på, i alla hans böcker är det nån form av jakt! Inte bara Robert Langdon, även i Cirkelns Mitt o Gåtornas Palats eller vad de heter...

Origin o Begynnelse har jag inte hört talas om, är det nya böcker? Kan ju googla men...

Jag gillade Origin starkt! Eller mest slutet. Ofta är hans slut extremt öppna och icke tillfredsställande för mig. Tyckte Origin hade bästa slutet av alla Brown böcker.

Ja, Dan Brown lyckades verkligen hitta ett framgångskoncept med den "mallen" (TM).
Nästan som om han patenterat den ... så exakt och alltid återkommande är den.

Fast exakt det som Du beskriver tillhör ju egentligen inte "mallen" (TM). Fast visst är det något som återanvänds, det du beskriver, men ändå inte alltid.
Dvs han har skrivit böcker utan Langdon.

Men, aldrig utan "mallen" (TM) ...
"Mallen" (TM) sträcker sig aldrig längre än över bara något, eller några få dygn. Jag tror huvudkaraktärerna aldrig har sovit ens ...
Så allt går i "realtid" nästan. Ett perfekt koncept för en överföring till filmmanus, riktigt slugt faktiskt.

Japp, Inferno kom ut för nästan 4 år sedan och Origin är en helt ny bok.


Precis, "Gåtornas Palats" och "I Cirkelns mitt" har ju andra huvudkaraktärer men strukturen på berättelsen är såklart densamma vilket blir ju rätt så irriterande efter att man har läst några av hans böcker.

Ja, han har ju försökt att introducera lite nya saker och det ligger såklart någonting i hans sätt att skriva på skulle passa i ett filmmanus till ett underhållningsfilm men aldrig till en klassiker eller en riktig höjdare. Tänkte mer på skillnaden mellan en bra filmserie (ta t.ex: Terminator filmerna) och riktiga höjdare (Matrix filmerna). Både Terminator och Matrix filmerna var riktigt populära när dom släpptes men medans Terminator filmerna behåller ungefär samma struktur igenom alla filmerna så har Matrix en mycket mer komplex och icke upprepande handling.

Tja, jag har aldrig sett Matrix-uppföljarna så jag vet inte.

Men ett annat exempel hade ju kunnat vara "Hunger Games-serien."
Nu har jag förvisso bara sett de på film, men de är ju baserade på böcker.
I vilket fall som helst så är det samma tema i varje film. Hur idiotiskt som helst att de Alla lyckades bli så stora succéer.

Fast det är väl som det där man brukar säga om den som uppfann de där "paraplyna" man sätter i drinkarna ...
Ett givet framgångskoncept helt enkelt.
Dan Brown lyckades hitta rätt, liksom den som skrev Hunger Games-böckerna.

Det finns ju många andra författare som är verkliga storproducenter, och som nått extrem framgång, men som inte är beroende av ett sådant här grundläggande "framgångskoncept" - utan kan istället förlita sig på sina litterära talanger och färdigheter.
Såna som tex Stephen King, eller den där rättegångsfantasten John Grisham.



Fast, i rättvisans namn måste man ju ändå säga att när det gäller Dan Brown så har han förvisso hållit fast vid samma grundkoncept i stort sett Hela Tiden.
Men det var inte pga det han blev världsberömd.
Utan det berodde ju på boken Da Vinci-koden. Den boken tog världen med storm, och det gjorde den ju på egna meriter, så att säga.
Dvs folk föll ju inte för den pga det uttjatade Dan Brown-konceptet, utan pga bokens innehåll.

Men jag är övertygad om att Filmbolagen omedelbart såg det direkt överförbara manus-konceptet, och att det därför blev lättare för dem att se boken som film framför sig.
Och därför alla de efterkommande titlarna också de gick direkt över till film.

Begynnelse har trots allt ett kul budskap. Spoilers följer.

Boken menar att det finns vetenskapliga bevis eller i alla fall en tes om livet, universum och allting, och att svaret inte är 42.

I universum finns en kraft likt gravitationen som heter entropi. Entropi syftar till att sprida ut energi jämnt i universum. Till sist kommer det inte finnas någon massa, inget ljus, och universums samlade energi kommer att vara jämnt fördelat i hela tomheten i form av nån ynklig temperaturhöjning över absoluta nollpunkten.

Livet är endast en strävan av entropi att finna energi och sprida ut den. På havsbotten finns en vulkanisk källa och energin som kommer ut ur den ska spridas ut. Liv uppstår och utvecklas med syfte att bättre sprida den energin över årmiljonerna.

En blåval slukar plankton som uppstått i varmvattenkällan och simmar till de kallaste djupen i Antarktis och sprider värmen där.

Det är hela syftet. Livet finns bara för att det finns energiansamlingar på vissa platser och entropin vill inte ha det så.

Människan är också bara en agent för detta syfte. Naturen ordnar inte mönster om inte mönstret hjälper entropin att sprida energi. Människan är ett sådant mönster, om än ett sofistikerat sådant, och meningen är att finna energi och sprida ut den.

Så man kan säga att det inte finns någon gud eller så kan man säga att gud är entropi. Allt faller sönder.

Du går till affären för där finns kemisk energi. Du går hem och äter energin och pissar ut den i avloppet. Upprepa.

Ett frågetecken fanns kvar för mig efter att ha läst denna bok:

Jag kan väl annars bara hålla med övriga skribenter i tråden om att det är en ganska arketypisk Dan Brown-bok som inte sticker ut mycket från hans övriga verk. Robert Langdon, en snygg tjej, cool teknik, ett överflöd av konstnärliga och kulturella referenser och cliffhangers i slutet av varje kapitel.

Hur irriterade är religiösa på honom i verkliga livet, så att säga? Inser de generellt att det är skönlitteratur?