Att vara en viking..

Jag fick ett skriv-infall, av lite filosofisk art, om vikingar.. Kanske nån har lite roliga åsikter eller uppfattningar om detta..

Jag tycker det bör klarläggas.. Vad det innebär att ha en djup relation till, och att härstamma(om än att anse sig, trosenligt, härstamma) från vikingarna och vikingakulturen. Vem som helst kan inträda rollen av att vara viking – därför att vara en viking sitter inte i det fysiska, utan helt i sinnet – och har inte något att göra med vem man är i övrigt. Sän att en sann viking ofta är kraftig(även kvinnorna) är en annan femma. Vikingarna var inte bara kraftiga på ett fysiskt plan, utan även andligt.

I Sverige finns det, förstås, många som individuellt kännetecknar sig själva som en kvarleva från den ädla, fornnordiska vikingakulturen. Och dessa människor anser jag mig, personligen, ha en samhörande uppfattning som.. Jag anser mig ha en gammal uppfattning om världen och livet, i form av en vikings-instinkt och ett förnuft inför världen jag lever i, som vikingarna överlag besatt – främst, i mitt fall, av en intim och kärleksfull relation till moder jord, och en samhörighet med vikingarnas relation till just moder jord(nästan som på ett ”shamanskt plan”) – jag anser att Vikingarna var ett mycket spirituellt och ett mycket mångsidigt folkslag - inte bara i intellekt, produktivitet, konstruktivitet och fysisk styrka, utan även andligt.

Men, det finns, i vissa fall, vilseledda ”vikingar”, som vill dra paralleller av att tillhöra ett teologiskt och ideologiskt Viking-samhörande, en Viking-åskådning, med att därav även anknyta sig till en främlingsfientlig eller rasistisk uppfattning - eller i värsta fall; nationalistisk (klart man kan vara patriot om man vill, även då man är en viking, självfallet – man kan vara vad som helst, men det är ICKE SAMMANKOPPLAT på något vis med att vara en viking) – det kan inte ligga längre ifrån vad det faktiskt innebär att ha en stark viking-tillhörighet, med att ha rasistisk eller patriotisk åskådan.

Det är självklart att man KAN vara rasist, eller patriot(men knappast nationalist, dock) och samtidigt anse sig vara(OCH DÄRAV-VARA SANN VIKING - därför att vara en viking är en ren sinnesuppfattning, som ligger bortom mänskliga ideologier) – MEN, dessa förhållanden hänger ICKE ihop på något vis. Man kan hata ”negrer” eller ”blattar” och ”vara en viking”, s.a.s – MEN DET HÄNGER ICKE SAMMAN I ÖVERHUVUDTAGET, det är av helt skilda plan som en sann viking-tillhörighet, och som dessa ISMER, existerar, fullt annorlunda från varandra. Att vara viking är ingen stil, inget som kännetecknas utav sin image – det ligger djupt i ens själ och bortom allt.

Att vara viking och ha dess omfattande trosuppfattning – ligger bortom allt det som ligger innanför ramen av en rasistisk eller en patriotisk åsikt. Att vara viking är nånting helt annorlunda – NÅGOT MYCKET HÖGRE; på tok för högt för nått sånt trivialt trams som rasism(men patriotism, å.a.s, är något ytterligare annorlunda, som handlar om en uppfattning av ett land, gör ingen skillnad till att vara en viking, som att älska ett land – men det hänger icke samman). Sverige fanns ju inte äns då vikingarnas kultur rådde i denna vackra, nordiska region. Och patriotism rådde icke i dessa marker – utan en spiritualitet rådde till sin yttersta omfattning, överallt i dessa marker – och just MARKEN/JORDEN/NATUREN är vad det handlar om..

Jag anser att det inte existerade någon viking, då, med vare sig ett NATIONALISTISKT eller RASISTISKT bios. Vikingarna var på ett annorlunda plan i deras spirituella uppfattningar – dom var på ett helt annat plan än de gemene människorna som lever här idag.. Att VARA EN VIKING är snarare en spirituell tillhörighet, än något som helst annat..

Den mänskliga kultur vi har nu, i dessa tider, här i Sveriges land – är RENT BULLSHIT! En sann viking är en individ med en gammal, helig trosuppfattning och känslomässig tillhörighet till jorden - utifrån ett vikings-perspektiv - som väljer att röra sig, sinnligt, bort från idiotin och galenskapen, och att gå till ett högre, egendomligare plan – rasism och annat trivialt trams är fjuttigt i jämförelse med EN SANN Vikingauppfattning.

Att vara viking, idag, innebär att man ignorerar; rör sig mycket högre - än ALLT DETTA ’JIVE BULLSHIT’. Och att man lever med ’den heliga anden’ – JA, precis. Just den gud som MUSLIMER och KRISTNA lever efter – och denna ande finns överallt.. MEN, icke att förglömma är ju såklart den Nordiska Mytologin vilken har en otroligt stor plats i den sanna vikingens trosuppfattning, uppfattning av världen runt omkring han/henne. Den sanna vikingen lever inte för sitt land, utan för GUDARNA..

Personligen så anser jag att mina Vikingasinnen spelar-med för min nyfikenhet inför, och min vilja att göra, konstigheter.. Det egendomliga.. Och att dom drar parallellt med mina Yeti-uppfattningar..

Att mina Vikingasinnen skulle röra sig vid uppfattningar om rasism, eller vid patriotism, finns inte äns på kartan. Att vara viking är snarare att vara mycket högre än sådana ISMER, bortom det hela..

Det är nog betydligt fler trälkromosomer från slaviska folk än kromosomer från vikingar i oss svenskar idag. Och de kromosomer som kommer från ursvenska folk (en betydande del) kommer nog främst från bönder och inte från vikingar.

Vikingarna utgjorde en mycket liten andel av befolkningen här när det begav sig.

Jag la upp min vikinga-text på ett engelskt forum.. Och jag fick ett roligt svar, där.. Jag postar in det här, oxå, så ni/nån road kan ta del av lite kontrande skrift:

I don't know about all that. Possibly, I may have lost the thread at critical bits. Sorry.

Mostly Vikings are a nice bit of pop culture. A useful storybook figure. That's not an inherently bad thing. It just is what it is. Some people try to tell us that we aren't enough like the Vikings. That we aren't real Scandinavians if we aren't like the Vikings. But of course we aren't, even besides the fact that fantasy Vikings are not real Vikings. After all, the Vikings all left and got gutted by angry Welsh men or settled down to grow hemp and fuck their thralls somewhere in Camden. We all are the descendants of the ones who stayed, or the ones who got fucked and came crawling back. There isn't much left of the Vikings here. We were here before them, and we were still here after history had swallowed them without even chewing. But.

Back home in the village there was a mound called farmannshaugen, the traveller's howe. They say on certain nights you could see the lights and hear the sound of his feasting in there. So I guess we remember a little bit about them - the real vikingar, not the English pantomime character.

There was a farm that kept a viking sword as an heirloom until they turned it over to a museum in the late 1800's. They claimed it was the sword of Olafr the Fat, and there's nothing to prove it isn't.

There was a stone as old as agriculture, where people used to celebrate midsummer until it was designated a protected ancient monument. It was a place for omens, a navigation marker; it was given butter for luck. Maybe the Vikings did so too, before they embarked in the boats our forefathers built for them and never returned.

I once shared the beer, said the charms and felt Thor breathing down my neck. It was terrifying, even though the charms say he is the one who walks the white sands, guarding us from all the terrors of the wide worlds. I much prefer the little gods up in dusty attics, in old trees and under stones. Friendly old ghosts, not powers who will fight anyone for the world and smash it just so they won't have lost. The Vikings, as you say, favoured old gray beard, the grim reaper. I would never dare. Those he loves die young, remember? But there is another memory of them.

There is a charm calling on a god for good wind, another to stop bleeding. I guess they would have used both. So that's a memory too.

There are all these and more bits and pieces, remnants of a discarded world, increasingly alien to us, which may still have some use left in them.

But we're forgetting all these scraps of living memory, passed from mouth to mouth for a thousand years of Norse people, in favour of remembering the Vikings of Wagner. I don't think I like that.

The people who want to be big and strong want to be Vikings, and all you need to do to get them to do whatever you want them to do is to tell them that is what the Vikings would have done. And there's no one to tell them different, because the true things we could tell them are not exciting enough. Not like on TV. They remake themselves into what the world wants to see, and become a caricature of themselves.

I don't want to be a viking, and I don't have to, because it's something invented by mostly shitheads - but I have no choice about being Norse, or Nordic or however you want to translate the untranslatable. To be Norse is to live in this landscape, to share a common fate. No human being ever got to decide a single thing about fate, least of all who does and does not have a share in a fate. The only ones here who are not real Norse are the ones who do try to decide something that's none of their fucking business, like what shade of skin colour you need in order to join their fantasy cool kid's club.

The Scandinavian cultural heritage is open to all to pick up and play with, though. But it's increasingly hiding away in museums, because whenever you display it nazis turn up and wank all over it. And between the hippies and the nationalist romantics and the nazis and the viking fetishists, there is very little room left on the stage for the real thing.

I'm not sure what Norse culture really means in a landscape where the people up the fjord might as well be Welsh for all the kinship and goodwill the people at the mouth of the fjord feel for them. There are all these tiny little local cultures which are all Norse in their own weird ways. We lived in a dream of a monoculture for a while, crammed together and made to conform by politics and disasters, but now we're reverting to the squabbling multicultural mess we've always been.

Maybe an attitude to that sense of shared fate comes into it as a common thread. The feeling that mother nature has a special grudge against each of us personally, and that we need to stick together against her and those bastards downfjord if we are to have a fighting chance the next time they gang up and try to murder you.

I guess that does count as a kind of special relationship with mother earth too.

Shamanic. I once stood in a secret green place where the hidden people sometimes pass by and was at perfect peace. I smelled the same earth and the same smell of salt sea and growing things that I knew 80 generations of my ancestors would have known.

But it is also true that I could have stood anywhere on earth and known the same to be true, because measured over those kinds of time spans every human being alive today is literally related to everyone else. So why this passion for this one spot? Beautiful fictions, shamanic truth. I'll pick my pretty fictions carefully, or someone might turn up one day and try to throw me out of a cool kids' club I can't live without.

Jo, det stämmer väll.. Men det måste inte direkt vara menat att man faktiskt, fysiologiskt, sitter på gener direkt från vikingar - det kan nog få vara menat som symboliska-"gener", av en metafysisk sort..

Att man anser sig som viking ur ett metafysiskt förhållande till kulturen - en pånyttfödelse av vikingen, genom att förhålla sig till den som personlig trosuppfattning, TYP..

När man säger sig "vara en viking", så menar man inte, sig själv-övertygad, att det är/måste vara biologiskt..

Jag antar att du typ metaforiskt bor i långhus och metaforiskt våldtar rödhåriga nunnor också då?

Annars måste du nog precisera dig för att jag ska förstå vad fanken du yrar om.

Jag menar helt enkelt att man inte fysiskt ÄR en Viking. Utan att man är Viking metafysiskt - alltså ser på sig själv som viking, utan att vara en fullblodig Viking.. Vara Viking i ett metafysiskt tillstånd..

Alltså viking var ett slags jobb. Det gick ut på att lasta en båt och ge sig ut för att antingen handla eller plundra beroende på hur läget såg ut dit man kom.

Menar du att du är en äventyrlig försäljare som kan tänka sig att ta kundernas pengar med oärliga metoder om du får chansen? Det var liksom i princip den moraliska skillnaden som fanns mellan en viking och övriga nordbor.

Nu tänker jag vara en pina i röven men måste poängtera att gå viking är något man gör och inte en folkgrupp. Nordmän är folkgruppen, och vikingar var nordmän som gick vikingagång.

Om du vill bli viking måste du plundra/utforska i långbåt, helst genom att korsa vikar och älvar.

Här talas om metafysik. Då måste man tipsa om Maria Kvilhaug. Hon har en stor mängd videos på sin youtubekanal där hon tar upp fornnordisk tro och metafysik :

https://www.youtube.com/user/LadyoftheLabyrinth/videos

Oj oj, det var en fin mängd videos på ämnet där.. En keeper..

För övrigt, så tänkte jag inte på att "Viking" är en benämning på "Plundrande/utforskande båtsresande från Norge" - MEN, jag menar att "Viking" i folkmun brukar känneteckna den fornnordiska kulturen, i synnerhet mannen, överlag.. Ni vet vad jag menar när jag säger "att vara Viking", av IDAG..

Ja det centrala i mytologin kretsar kring en sortering av människor efter döden. De som lever vanliga liv hamnar i dödsriket Hel och de som dör hjältedöden i strid får spendera evigheten med asarna uppe i valhalla.