Socialtjänsten ska vara barns yttersta skydd i samhället, men verkligheten...

Socialtjänsten ska vara våra barns yttersta skydd i samhället, men ständigt avslöjas socialsekreterare för allvarliga brott, ofta mot just barn. Nu senast har en ung flicka blivit grovt våldtagen under fem år i ett familjehem.

(FB) Skolpersonal (man och kvinna) misstänks för grov våldtäkt mot barn i Västsverige

En annan kommun där sjuka saker förekommer är Södertälje kommun. Socialnämndens ordförande Rose-Marie Jacobsson tillsammans med Marie Kasselskog på Södertälje kommun anställer kvinnor som är utpräglade sadister och njuter av att misshandla och tortera män som socialsekreterare på barn och unga 0-12 år och placeringsenheten som familjhemssekreterare.

https://minfil.org/8dF0H1cabd/Eskils...lje_kommun.pdf

Läs familjehemssekreterare Carola Jägbrants handskrivna brev i förundersöknngen om hur hon binder fast sin fd man, kissar han i munnen genom en tratt och torterar honom samtidigt som hon tittar på tv och läser till socionom. Samtidigt som hon torterade sin man under fyra års tid ( !! ) var hon med i Sveriges Radio och uppgav att hon var ovan vid all makt hon fick som socialsekreterare för barn och unga.

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6309070

Sadisten är kvinnan längst fram i bild.

Rubriken på radioinslaget - "Socialtjänsten är något helt annat än att ha en vilja att hjälpa människor" - är antagligen helt rätt. Myndigheten döljer månnga sjuka pedofilnätverk m.m.

Hur kan sådana här personer få arbeta ens i närheten av barn?? Rose-Marie Jacobsson och Marie Kasselskog känner till allt detta, ingår det i något äckligt nätverk inom socialtjänsten?

Fyll på med vad ni vet? Lider alla socialsekreterare av sjuka kontrollbehov?

https://www.youtube.com/watch?v=ImCb-38Di1Q

Bild från SR:
https://minfil.org/88d6a0d5bf/sadisten.jpg

Även J*hanna MÖ*ler mer känd som Arboga kvinnan arbetade som socialsekreterare .

Många anställda inom denna organisation använder sin makt genom att i åratal jävlas med utsatta människor .

Då jag, i mitt arbete då och då träffar personal inom socialtjänsten, så kan jag intyga att det är sant.

I alla fall om jag ska utgå ifrån den känsla man har fått av vissa individer och vad dessa har sagt. Uttalanden om barn som farit illa, som skulle få vem som helst utanför denna sfär att rygga tillbaka.

Tänker inte uttala mig mer än så, förutom att illusionen om att kvinnor är goda människor oavsett, är just det, en illusion.

Får några (2-5) år sedan gjordes en akademisk utredning om socialtjänsten rekommenderade att ena eller andra föräldern skulle ha ensam vårdnad om barnen. Bland de mer uppseendeväckande anledningar som Socialtjänsterna presterade var ett fall där föräldrarna skulle skilja sig och mamman var alkoholist. Socialtjänsten rekommenderade att mamman skulle få ensam vårdnad om barnen eftersom det skulle hjälpa henne i sin rehabilitering!

Det där tog nog priset på vad jag någonsin kunnat föreställa mig socialarbetare pyssla med 😱 jag vet inte ens hur jag ska förhålla mig till berättelsen eller vad jag ska tro.

Men personligen har jag definitivt fått ett förakt både inför socialtjänsten och samtidigt psykiatrin iom kontakt med instanserna.

Jag försökte kämpa för anhöriga och mötte ett starkt motstånd. Från att utan utredning blivit hem till att de omedelbart försökte göra sig av med mig när jag ifrågasatte barnets bästa. De öppnade inte ens mina papper trots att jag på eget bevåg vid hembesök erbjöd dem möjligheten. Insåg att min handläggares namn klingade något för bekant och eftersom hon utstuderat utmanat mig subtilt innan ett gemensamt möte med mycket tydlig överlägsenhet kollade jag upp namnet på upplysning.se och gissa.. det var mamman till en av de mest aktiva mobbarna ur min klass från lekis till fyran igenom. Jag försökte begå självmord ungefär året efter knäckt av det dagliga helvete jag genomlidit sedan jag börjat på lekis och präglats av upp i mellanstadiet då jag var ordentligt bruten.

Försökte få vardagen att fungera och samtidigt lvm på anhörig men var tvungen att välja barnet. Ifrågasattes varför jag inte ringt tidigare, trots att jag kontaktat dem både innan med orosanmälan som direkt efter att jag fått barnet i min vård av missbrukande förälder. Vägrades BUP till ungen som jag hämtat ur en drogmiljö där hon suttit inlåst och traumatiserats som minst i upplevelsen av att vakna upp inlåst hemma hos en aggressiv man med aggressiv hund och jag ville utesluta att något mer inte skett inom konstiga saker hon sagt samt att han väckt henne någon gång när modern legat utslagen.

Istället för BUP ville de sätta barnet i grupp för barn till missbrukare, något jag motsatte mig då normal fritidsaktivitet är tillräckligt bra för ett barn (lekklubbar som introducerar t.ex skridskoåkning, karate, dans etc.) Jag fick aldrig ett enda enskilt möte eller kontakt bortsett från den fejkade utredningen där jag inte godkändes som familjehem efter att ha ifrågasatt socialtjänsten i Västerås och det uteblivna arbetet. Det hette att jag hade tystnadsplikt, något jag meddelade enbart gällde viss tid isåfall.


Försökte ringa socialjouren en lördag och satt i timmar i kö och ringde polisen istället som inte heller de kom fram. När jag gjorde en av anmälningar för att jag ville öppna upp för lvm ifrågasatte jag det faktum att det funnits anmälningar gällande oro för oss sedan 1984 utan att något skett och då svarade socialarbetaren på jouren väldigt hånfullt bland annat att samhället skulle gå under och orsaka systemkollaps om alla som behövde skulle få vård och hjälp. Kändes som om jag ringt Flashback kundtjänst eller liknande.

Allt jag sa ifrågasattes och det bästa är att min nya samtalskontakt på psyk var socialarbetare och sa åt mig att inte anmäla dessa fel utan att jag skulle lämna det bakom mig. Sedan när jag pratade om något skulle hon anmäla oro för barnet och jävlar i helvete vad förbannad jag blev när samma människa då istället för att stödja mig, hållit på lojalitet till kollegor och motarbetat mig (precis som nästan alla inom psyk och socialtjänsten gör iom att personliga åsikter går före arbetet)

Jag har inte fått papper på ett enda beslut och barnet dumpades mer eller mindre över på mig av socialtjänsten och när jag ifrågasatte om jag var en gratis arbetande barnflicka (med extra utgifter dessutom) blev jag jourhem. Något jag missförstod då jag trodde det krävde utredning och eftersom jag aldrig fått ett papper mer än till slut något som skulle skrivas under så visste inte jag själv om att jag var jourhem.

Först nekades jag all grundläggande utrustning och fick barnsäng av en främling på Facebook eftersom jag inte ens hade en krona på fickan mer än maten i kyl och frys. Sedan fick jag en mindre del då jag insåg att jag inte helt kunde nekas. Men då hade jag suttit och köpt hel basgarderob plus all lekutrustning som behövdes och leksaker, stövlar etc samtidigt som jag levde på utmätning. Barnet minns fortfarande att allt jag köpte gick till henne och mer än ett år senare att jag inte ens köpte nya skor utan gick i trasiga själv.

Såklart gick jag inte igenom när jag ifrågasatte saker. Det skulle jag normalt inte ens gjort från början om de gjort sitt arbete och problemet var främst att jag ifrågasatte att jag helt saknade rättigheter. Jag skulle alltså ha barnet utan att få säga till om det allra minsta kring det. Absolut noll bestämmanderätt såsom att det var bättre för barnet att få äta frukost på dagis i samspel med andra barn än att det skulle vara en konflikt under morgonen hemma eftersom barnets enda förmåga till kontroll i sin faktiskt traumatiska livssituation, var att matvägra. Jag fick alltså inte ens skicka barnet till dagis tidigare och ta hem det en timme tidigare, för att jag ansåg att det låg i barnets bästa att slippa uppleva en konflikt gällande matintag och istället få uppleva gemenskap och trygghet att se andra barn äta som en del kring frukostbordet.

Givetvis så la de orsaker gällande mig och uppfostran till att jag inte godkändes men jag visste redan innan utredningen att jag inte skulle godkännas iom hånfullt bemötande och spelad trevlighet med tydlig aversion. Började banda mötena men tyvärr så framkom inte mer som skulle kunna styrkt anmälan mot Västerås kommun och socialtjänsten här. De hade sannolikt räknat ut det också iom att någon nämnde något om fel på linjen så var nog en skitapp.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att så många som möjligt börjar ifrågasätta fel då det handlar om barnskyddet i Sverige. Att det är svårare frågor som kräver balansgång för att barnets bästa verkligen ska vara det slutliga resultatet är en sak men problemet handlar om att de begår allvarliga tjänstefel och sitter skyddat.

De förstör väldigt mycket om de vill. Och det ska inte handla om deras vilja. De arbetar med skattepengar som lön och ska arbeta för folket med det bästa för den enskilda individen i centrum. Inte personliga tankar och känslor. Något de är fria att arbeta efter.

Nu fick situationen jag och andra anhöriga kämpade med, ett lyckligt slut hittils iallafall med strålande resultat. Men jag garanterar att det likaväl kunnat blivit helt det motsatta om det gällt anhöriga till någon annan. Så socialtjänsten har absolut ingenting med vårt arbete mer än att de hjälpt personen med boendeplats några gånger. Men det får alla missbrukare som vill ha något o iallafall för stunden kan hålla dem själva rena.

Det borde finnas uppföljningar och fristående utredningar med stickprov kring olika fall hos socialtjänsten för att börja kontrollera dem. Jag menar, jag ansågs som fullt lämplig att ta hand om ett barn oavsett egen bakgrund, tills jag ifrågasatte saker för barnets bästa. Och jag fick aldrig något papper på beslut med motiveringar eller ens enskilt möte. Inga umgängesplaner eller begränsningar kring någon mer än att barnet inte fick vistas med drogpåverkad person. Ehh, ja det var därför jag stuckit iväg och sökt barnet eller kvarten där det skulle vistas för att sedan fått barnet utlämnat. Jag fick liksom barnet av orsaken att jag inte accepterade någon potentiellt farlig situation. Medan socialtjänsten hade mycket lägre ramar för det. Och sedan hade fräckheten att ifrågasätta om huruvida det vi andra fick reda på verkligen var sant liksom att anhörig missbrukare verkligen höll på att dö under sitt leverne.

Jag fick aldrig minsta handledning eller hjälp med att bemöta olika problem barnet hade iom seperation från förälder. Det var tydligt att det saknades intresse både att tala med mig som att hjälpa barnet eller ens kontrollera måendet och rådande förhållanden efter att jag tagit över ansvaret att försöka erbjuda en normal tillvaro och samtidigt bearbeta förlust, sorg, frågor och annat. Istället var de enbart intresserade av att redan innan förskoleklass klumpa barnet samman i grupp med barn till andra missbrukare och lära barnen att umgås efter socioekonomiskt dåliga hemförhållanden istället för att arbeta efter en mall av att barnet med stödåtgärder ska kunna anpassas in i en mer normal och problemfri vardag.

Beklagar din erfarenhet makulerad och det hjälper knappast att säga att du inte är ensam.

Det skulle behövas en kampanj motsvarande #metoo för alla övergrepp socialtjänsten begår på barn och barnfamiljer. Gäller även deras konfliktskapande roll i alla vårdnadstvister som skadar barnen.

Ett annat alternativ är att skapa en form av wikileaks, förslagsvis socialleaks där utsatta själva kan välja att offenliggöra det som de blir utsatta för. Sidan skulle kunna skydda barnet och deras föräldrar som blir utsatta men offenliggöra förövarna inom socialtjänsten.

Journalister säger ofta att problemet är sekretess, men det är inte sant. En part kan alltid själv välja att bryta sekretessen.

Det är svårare frågor och mycket känsliga då barn kan fara illa oavsett åtgärd (att omhänderta eller inte) men mina egna problem bortsett från mobbningen började vid placering hos mycket olämpliga människor liksom att jag inte ens som vuxen kan få bort eller motsätta mig deras allvarliga påståenden (papper på) gällande mig för att gardera dem själva mot hur de behandlade mig. Att människor som genomgått minimal utredning skulle ljuga tycks inte finnas som alternativ mot människor som är särskilt sårbara för att utsättas. Jag tycker själv att det nästan borde vara skadestånd för det lidande jag upplevt bara av att svartmålas. Socionom gav mig utskällning och kallade mig lögnare och var så pass arg att jag fortfarande inte kan minnas riktigt min tid i hemmet trots att jag var nästan tio och alltid haft ett bra minne som ung.

Det är problemet. Börjar de göra fel eller någon börjar göra utsatt individ till syndabock så kan ett helt liv smulas sönder då det alltid kommer ligga personen i fatet.

Deras hem verkar bestå av två sorters människor. Dem som absolut inte ska ta hand om barn och går igenom och under radarn pga följsamhet medan dem som står på barnens sida får rena rama motståndet direkt riktat pga socialarbetarnas personliga känslor av att saker ifrågasätts.

Jag skulle inte ens haft barnet om de besvärat sig med att kontrollera mitt förflutna fem år bakåt. Okej om det gått iallafall tio år sedan mer bekymmersam tillvaro med felaktiga beslut och socialt dåliga omständigheter. En människa måste ju alltid kunna starta om. Men klart att jag var livrädd för att släppa ett barn som inte mådde bra till gud vet vad för slags hem och istället gav 210% av min kapacitet för att allt skulle bli så bra som möjligt. Det sjuka är att jag inte var lämplig först dagen när jag började ifrågasätta allt från att jag var tvungen att vara socialarbetare, barnläkare (fick aldrig ens rätt att ta barnet till läkare för utredning av eventuell matallergi) , barnpsykolog etc. De verkade dessutom anse att jag inte förjänade grundutrustning eller skulle vara tacksam för de veckor jag sedan fick ersättning för, trots att de också får lön som är skattemedel medan en annan jobbade mycket hårdare än deras arbete och rakt av accepterade lägsta möjliga ersättning trots att det egentligen inte var vad ett annat hem skulle accepterat iom situation som behov. Men jag sket blanka tusan i pengarna förutom att jag ville få hela tillvaron att gå runt och rädda livet på mitt syskon och ändå hålla barnet i trygghet.

Jag blir mörkrädd av mina egna erfarenheter av systemet som jag trodde blivit bättre. Det är barns väl och ve det gäller och jag har insett att det goda samhället om det finns är döende.

Absolut att privat personer bör ta civilansvar och börja hänga ut socialarbetare. En sak om beslut känns felaktiga (eftersom det är traumatiskt för barn som vuxna när samhället går in) men i fall där barn råkat illa ut pga placeringar bör uthängningar ske eftersom samhället ska arbeta för att barnet ska må bra när föräldrarna inte har det boende hos sig. Det kanske skulle leda till förändring av att större ansvar tas. Ordentliga utredningar, bättre kontroller etc. Givetvis ska arbetet utgå från att barn ska återföras till föräldrar och helst inte omhändertas men ibland är det nödvändigt och att barnet är tryggt måste det vara ett aktivt arbete kring med insatser. Det bästa för barnet är alltid aktiva insatser om så kring hela familjen med barnet kvar i hemmet. (Då det inte utgör fara eller allvarliga brister)

Din idé är ganska bra. Civilskydd kan man kalla det för. Att ställa socialarbetare till svars för tjänstefel övriga samhället inte bryr sig om. Det handlar om det svenska barnskyddet.

Har själv bara haft "bra" erfarenheter av soc och barn. Var dock väldigt medveten om vad som kunde förväntas. Sitter i strukturen det där. Absolut makt, utan insyn lockar till sig en viss typ av människor. Behöver väl inte ens gå in på feminismens gärningar här, skulle jag misstänka

Min soc-tant som barn var hemsk.

Där satt hon i vår soffa med ett ben över det andra och armarna i kors över bröstet i ett fullständigt stängt kroppsspråk i sitt arbete.

Avskyr henne av hela mitt hjärta än idag och vissa meningar hon uttalade sitter som etsade i mitt minne. Stjälp, snarare än hjälp!

#orosanmälan

Södertälje kommun borde göra något åt den kvinnliga socialsekreterare som torterat och misshandlat sin f.d. kille under 4 års tid.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...i-metoo-upprop

Det verkar mer som om du försöker föra en personlig vendetta mot denna kvinna än att fokus ligger på det som anges i trådrubriken.


Du länkar dessutom till ett dokument som anger att M inte vill driva åtal mot C samt att åtalet lades ner. Ett åtal som gällde olaga hot och misshandel, och inte alls deras sexuella relation eller hur den utövades.

Vad har M:s transsexualitet och deras utlevnad i sexuallivet för koppling till hennes arbete menar du?