Berätta era historier om när ni gick från "fattig" till "rik"

Har aldrig varit direkt fattig i bemärkelsen att jag haft mycket större skulder än tillgångar. Men i alla fall, jag gick på Chalmers i slutet av 80-talet. 1990 tog studielånen slut och jag hade väl ett års resttentor kvar. Som ni kommer ihåg var det en krasch då. Fick i alla fall tag i ett dåligt betalt (men dock ingenjörsjobb) i en mindre stad. Efter ett par år fick jag ett frispel och återvände till GBG. Tänkte gå klart Chalmers men fick nobben av CSN. Shit. Fick i alla fall kontakt med en "förstående" taxifirma. Hyran runt Opaltorget (inget överklassområde ens då) var 2000. Försökte plugga så gott det fick och när maten var slut eller hyran närmade sig ringde jag och fick några pass. Levde för första gången i mitt liv verkligen ur hand i mun.

90-talet spenderades med skitjobb men jag meriterade mig. Separerade i början av millenniet och allting kändes skit, men jag hade fått in foten på ett bra företag. Så jobbade jag på och för några år sedan fick jag ett expatkontrakt i Kina.

Tänk er att ni fått tag i Kim Jong-uns största raket, låter den snorta ett kilo kola, kör upp den i röven och trycker på "Launch"-knappen. Ungefär så kändes det. Så in i jävla helvete bra betalt. Som när man kommer hem en fredagkväll, tar av sig, sätter på musiken och drar på första drajjan. Den där kicken ni vet. Precis så känns det efter att hela livet levt på en lön.

Dock så äger jobbet mig och just nu reser jag runt mycket till skitstäder som får Fucking Åmål att verka i positiv bemärkelse. Men några år till så kan jag gå i pension och betala grabbens privatskola i Kambodja eller Thailand eller vad det blir på besparingarna så jag försöker dansa hela vägen till jobbet. Men fan vad det suger just nu.

Känner jag mig fri? Nej, inte än, måste slava några år till. Men det är på rätt väg och hur som helst slipper hela familjen ha ångest nu och i framtiden.

Har den livslånga ångesten släppt? Tjohooooooooooooooooo!

Hur länge varar det? Så länge lönecheckarna kommer in. Men jag och frugan kommer båda från synnerligen enkla omständigheter och lever fortfarande snålt. Vi snackar familjens söndagsmiddag på docken, för som Bhobi skriver går pengarna fort om man börjar gasa. Vet flera kollegor som reser hem efter några år utan en krona sparad men å andra sidan hade de ofta en betald villa att starta med så de har inte haft samma tryck som jag.

Intressant! Tänker du att du kommer bo kvar där livet ut? Skulle det funka att jobba där om du behöver det?

Hur bra betalt pratar vi? Hundratusen efter skatt? Flera hundra tusen?

Nej under hundra per månad efter skatt men då kommer fritt boende, skola och bil ovanpå det. Men ändå skitbra jämfört med Sverige. Skolan är i toppklass, en Engelsk skola.

Räkmacka.

Svårt att planera för hela livet men tills vidare iaf, ja.

Jobba går om man hittar ett. Inte försökt själv.

Utveckla!

Tråden är väldigt lång på just den här sidan har ett eller flera inlägg som kommer att raderas?

Från fattig till rik det här kommer många hata under 4år så slapp jag Underhåll på 3678kr till Noll.

Det kallas för knulla pengar. 3 ungar födda mellan 1993- 1997 Jag är ung än i dag men lägger satsen på magen nu för tiden.

Fy fan det kom fram fel jag älskar mina barn mer än mitt liv men kall fakta 3700 nästan mindre gjorde min ekonomi bättre.

I dag så får dom "låna" pengar och det kan jag styra över själv är man vettig så förstår man.

Du gnäller först om hur du tvingas befinna dig i s.k. "skitstäder" för att i nästa ögonblick nämna hur du drömmer om att låta din unge studera i....... kambodja. Jag är ingen misantrop, men ibland förstår jag mig inte på människor.

Mina föräldrar var arbetarbarn som lyckades komma upp sig rejält. Vi bodde bra, hade alltid ny bil. Åkte utomlands på semester, åkte skidor på sport och påsklov. Hade förutom stor villa i Stockholmstrakten semesterhus i två olika länder. Jag var först i klassen med det som blev inne innan de andra ens visste att det var inne. Min morsa var helt besatt av status. Tyvärr var jag hennes hackkyckling så jag flyttade hemifrån när jag var sexton.

Jag gav mig tusan på att klara mig själv och bad *aldrig* om pengar. Gick hellre i trasiga skor. Tog studielån och jobbade mig igenom gymnasiet. Åkte utomlands några år. Kom hem till Sverige och skaffade barn med fel människa som (på ett sätt lyckligtvis) dog. Var tvungen att ta ett skitjobb i väntan på ett riktigt jobb. Blev själv sjuk i många år men lyckades med nöd och näppe få behålla skitjobbet.

Men. Jag lånade aldrig pengar. Vissa månader kunde jag inte betala alla räkningar och fick leva på havregrynsgröt. Det enda jag var ledsen över var att mina barn inte fick åka utomlands på semester eller lära sig åka skidor som barn. När jag behövde extrapengar började jag hyra ut rum i hyresrätten. När den sedan blev omvandlad till bostadsrätt lyckades jag tjata mig till att få lån trots att jag tjänade för lite. Tjänade min första miljon. Jag hade några fattiga grannar som var i liknande sits. Den ena blev skuldfri när hon sålde, den andra var fattigpensionär och använde upp pengarna på tio år.

Jag gifte mig och flyttade till en ny hyresrätt som också blev ombildad. Som vi sålde och köpte sedan en ny stor en bit ut från centrum. Det ramlade in några arv och fler är att vänta. Jag räknar med 3-10 millar till.

Om jag känner mig fri av att ha pengar. Ja!

Bara den som aldrig varit fattig säger att man inte kan köpa lycka.

Idag kan jag köpa vilka skor som helst och sköna strumpor också. En obeskrivlig lyx även om jag fortfarande skiter i vilken färg jag använder till vardags och gärna passar på när det är rea. Jag kan ta en fika när jag vill på stan och bjuda kompisarna också. Förut hade jag termos med mig på jobbet. Det händer till och med att jag handlar i pressbyrån när jag har bråttom, vilket var omöjligt när jag var fattig.

Jag känner mig fri med reservation för att jag är rädd för att luften skall gå ur bostadsmarknaden. Jag fattar inte att folk kan betala tio millar för äran att få betala tiotusen i månadshyra. Så trots att min lägenhet bara är belånad till tjugo procent av värdet så är jag inte nöjd innan jag är skuldfri. Jag vet precis hur jag ska bygga om lägenheten så att jag kan hyra ut halva och bo gratis men min hustru vägrar.

Glädjen har varat i femton år och den kommer att finnas där tills jag antingen dör eller blir av med alla mina pengar. Det som inte har försvunnit är den osäkerhet som kommer av att jag vet att ingenting varar för evigt. Jag trodde att jag skulle sova lugnt när jag fått min första miljon men inser att en liten gnagande oro alltid kommer att finnas där. Har jag verkligen investerat rätt?

Jag inser naturligtvis att jag är en snåljåp men kommer nog aldrig sluta skälla på min fru för att hon använder för mycket pengar. Men jag turistar med guide Michelin i ena handen och öppnar gärna en tusenkronorsflaska med champagne och bjuder frugan mitt i veckan. Jag njuter av den svindyra whiskyn jag smuttar på i min ensamhet ibland. Jag skiter i vilka kläder jag har men köper ändå svindyra kavajer och märkesjeans eftersom många idioter tror att man är något bara för att man har snygga kläder. Av en tillfällighet kom jag över en Jaguar till rimligt pris. Betalade givetvis kontant. Den kostar mer att serva än rishögen jag körde runt i förut kostade i inköp, men det är tamigf-n otroligt hur impade folk blir. Det verkar som de tror att man är något bara för att man har snygga kläder och en dyr bil. Jag fattar inte, men är förvånad över hur kul det är att köra en sådan bil.

Jag känner mig fortfarande beroende av skitjobbet jag har, men är känd av kollegerna som den som sätter cheferna på plats.

Det bästa är att jag inte behöver oroa mig för om min elaka morsa sätter sprätt på sina miljoner eller inte. Jag har så att jag klarar mig ändå. Hon kan inte göra mig någonting längre. När hon snackar skit om mig brukar jag bara le lite och säga att jag tror att kärringen börjar bli senil.

Du blir inte lycklig av pengarna utan vad du kan köpa / göra för pengarna. Vara fri och kunna göra det du vill handlar allt om. Inte behöva vara någon slav och jobba etc.

Man kan aldrig ha förmycket pengar dock finns ju en gräns man inte ens skulle klara spendera avkastningen.

Sedan finns det ju dom som mer besatta av antingen sitt jobb eller pengarna det ger, men skulle se det meningslöst dra in 100 mille per år och jobbat 10-12 timmar om dagar 5-6 dagar i veckan. Pengarna blir rätt värdelösa om man aldrig tid spendera dom.