Citat:
Ursprungligen postat av
Napoleon.Snowball
Innan stater och större aktörer kan börja reagera proaktivt måste västvärlden först vinna kriget om den vetenskapliga sanningen. Via postmodernism och neomarxistisk entrism domineras nu massmedier, humanistisk akademi, rättsväsende och många myndigheter av folk och ideologier som struntar i vår civilisation och en betydande mängd av dem avskyr den befolkning som de härskar över.
Moldbugs beskrivning av Katedralen är giltig. Den har förätit sig och vi får hoppas att vår tids Luther-gestalter och vår tids tryckpress kan krossa dagens papism.
It will be hard for anyone to argue against my observation that a large swath of our cultural elites and their minions are each day tightening the boundaries of what constitutes acceptable expression. In addition to increased hostility toward some campus speakers, the willful omission of facts from the reports of certain national news outlets, and several recent pieces of government legislation lend ample support to my claim.
And while my comparison of Canada today to Europe on the eve of the Reformation has some prima facie merit, for my allusion to truly resonate, it requires a Canadian public figure fulfilling the role of Luther. To my mind, professor Jordan Peterson of the University of Toronto most closely fits the bill.
When Luther posted his theses, he didn’t envision a major controversy developing. His paper was a dispassionate criticism of the Church’s fringe practice of selling indulgences (pieces of paper that promised to release a loved one from purgatory). However, by identifying the “symptom” of indulgences, Luther brought attention to a larger disease that gripped the elites of his society and the issue snowballed.
Peterson’s experience has been similar. The protest that brought him to the public eye was at first cerebral and low-key. When his university demanded that he use newly coined terms reflecting a wide range of gender identities, he refused, saying such descriptors were not supported by scientific evidence. Peterson saw it as an exercise in “organizing his thoughts” — not organizing a movement — and his stand against compelled speech might have amounted to a tempest in a teapot. But it soon ballooned beyond the original issue of gender pronouns.
Assailed ferociously by his adversaries, Peterson responded by unleashing a public, ongoing critique of Western society’s regressive move to the left. His medium of choice has been YouTube. In Peterson’s use of YouTube, we again see parallels to Martin Luther.
Historians agree that Luther’s protest against the hegemony of his day succeeded where other earlier reform movements failed because he was able to harness the first means of mass communication, the printing press. Like YouTube today, the printing press allowed individuals to bypass formal channels and publish what they wished, quickly and simply. Using pamphlets, often in the language of the common people, Luther and other Protestant thinkers spread their ideas across Europe. The Catholic Church lost its control on written information. Pamphlets printed by Luther alone outnumbered Catholic writers five to three and made up 20 per cent of all pamphlets published by 1530.
Today, individual videos featuring Peterson’s commentary, some posted by Peterson himself but most edited and uploaded by “converts,” number in the thousands. The view counts on the videos collectively are in the millions and growing.
http://theprovince.com/opinion/op-ed...hers-95-theses
Referensen till Luther är högst relevant. I veckan har årsdagarna för Luthers revolt mot dåtidens globalistiska elit katolska kyrkan och valet av nutidens revoltör Donald Trump infallit. 500 år sedan Luther, ett år sedan Trump. Gemensamt för båda är det snillrika användandet av sin tids främsta massmedium för att styra opinionen i sin samtid. Att Luthers kulturrevolutionära gärning som möjliggjorde frigörelse från teokrati och religiös rätt i stort sett förbigås med tystnad säger ganska mycket om samtidens ambivalenta förhållande till den västerländska civilisationen. Förhållningssättet till the Donald varierar men mycket av de värsta ångestvrålen har lagt sig, även om vissa framhärdar i att det enda relevanta förhållningssättet är att vara fortsatt hysterisk.
Det finns en längtan efter, och behov av, politiska ledare som är den samtida uppgiften vuxna. Hakelius i Fokus:
Citat:
Alla drömmer om en stark stat
[...]
Ett skäl som kanske borde få mer uppmärksamhet är att Donald Trump ingav hopp om en stark stat. Det kan låta motsägelsefullt i ett land där misstron mot staten och varje beslut som fattas i Washington – »träsket« – är stor. Men den misstron bygger till stor del på att politiken upplevs som maktlös över sådant som faktiskt rör väljarna, från invandring till jobbexport. Trump lovade att hans politik skulle fixa allt. Det skulle förbjudas, stoppas, räddas eller startas. Svaret »det där råder inte jag över«, finns inte i Donald Trumps ordförråd.
Drömmen om den starka staten spökade också i brexitomröstningen. På båda sidor. Många britter såg EU som förklaringen till att brittisk politik verkade maktlös. Och EU självt är förstås en dröm om en ny stark stat. Det som skiljer dem som när EU-drömmen från brexitanhängarna, är att de förra redan har övergivit tron på att den nationella politiken kan bli stark igen. Men de söker egentligen samma sak: ett återerövrande av känslan av kollektiv makt. Att det går att fatta politiska beslut, som inte överprövas av ekonomi, teknik, migrantrörelser, miljö eller andra stora, anonyma och ofta självgenererande krafter.
Det här är en av de stora – kanske den verkligt stora – politiska nöten att knäcka. Hur ska vi åter kunna känna att vi är våra egna herrar? Inte bara som individer, om vi har tur, utan även som kollektiv. Som folk.
https://www.fokus.se/2017/11/alla-dr...en-stark-stat/
Vi vill alla vara herrar i egna hus, folk med folkrätt som alla andra, och vi vill ha politiska ledare som företräder oss, det svenska folket, och våra intressen i förhandlingar om rätt till särart och avgränsning gentemot andra folks anspråk på det som är vi och vårt. Då duger inte en sådan som Fridolin, det har vi begripit, men finns något alternativ till dagens regim som kan kliva fram och ställa sig vid rodret? I fallet USA talas allmänt om sju ytterligare år med Trump som president, att han inte skulle bli omvald verkar vara helt out of question, och i Ryssland väntas folket om några månader återvälja Vladimir Putin som sin president. Oavsett globalisternas invändningar tycks folk gilla sina handlingskraftiga och tydligt talande starka män. Och de båda tydliga ledarna tycks, till skillnad från våra svamligt diffusa, gilla sina folk. Populism? Ansvarstagande? Demokrati?
Nu har Trump och Putin använt tillgängligt manöverutrymme för att, i matkön typ, runda hela globalistetablissemangets FN-organisation och helt sonika brukat sin sammantagna makt till att besluta att det får vara färdigkrigat i Syrien och att alla klåfingrade globalister får lov att ge blanka fan i att försöka störta Assad. Bums till förhandlingsbordet allihop. Nog tjafsat.
http://afp.omni.se/trump-putin-agree...remlin/a/79ra9
De båda världsledarna uttryckte ömsesidig respekt och förståelse för varandra och sände följande hälsningar till världssamfundet angående frågan om Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Båda menar att det ständiga kampanjandet kring detta främst tjänar syftet att underminera presidentskapen. Först en absolut dräpande stoppboll från den mer återhållsamma Putin:
Citat:
"I don't know anything about it," he said. "I think these are some sort of fantasies."
http://afp.omni.se/26a89f6d-652e-4c65-a324-23edad8008d5
Sedan en delikat droppboll från Trump:
Citat:
“This artificial Democratic hit job gets in the way and that’s a shame because people will die because of it,”
https://www.politico.com/story/2017/...44801?lo=ap_a1
Bollen till globalisteliten och MSM. Hur ska ni ha det? Ska vi lösa det här civiliserat eller ska ni hetsa fram ett kärnvapenkrig?
