Definiera Gud

Alla dessa desperata krumbukter istället för att definiera egenskaperna som gör att man känner till Gud. Det är nästan som om man tror utan anledning.

Det handlar inte om att förneka Gud och Hans egenskaper, och det handlar inte om att tro utan anledning. Det handlar snarare om att avvärja alla illusioner om Gud, och att tro på riktigt i andlig kontext i vilket man egentligen vet bortom definition och tanke.

Det låter som fler undanflykter för att slippa vara rationell.

Kollade du hela videon? Något du inte förstod? Förklara gärna så ska jag försöka berätta...

OK, men då är vi på "outgrundlighets"-området ... och det finns inget att diskutera om.

Alltså den vanliga semantiska akrobatiken om skillnaden mellan "faith" och "facts".

Tyvärr slösade jag min tid på det. Jag kan rekommendera att inte argumentera genom proxy igen. Det är bättre om du lägger fram dina idéer själv. Om jag nu skulle länka till en Youtubevideo som också är över 10 min lång, hade det blivit ännu mindre diskussion. Det leder ingenstans bra.

Jag tror däremot att om du skulle göra som han förskriver, att ta bort alla föreställningar om Gud, så hade du helt förlorat din tro och bara levt ett vanligt liv. Utan definitioner finns det ingenting att tro på. Däremot tror jag det är omöjligt att göra, för du har redan din uppfattning och du kan inte fly den hur mycket du än vill. Den kan bara ändras.

Jag förstår din tanke. Men jag håller inte helt med: du måste inte föreställa dig din närvaro för att veta att du har en närvaro. Dessutom är det så att varje föreställning du har av din närvaro är falsk, och bara en tanke. Närvaron i sig behöver ingen föreställning för att existera och du bara vet att din närvaro existerar utan att du behöver föreställa dig den.

Det samma kan gälla för Gud. Du vet Guds existens men du föreställer dig den inte. Men Personligen för mig är det också ganska svårt att inte ha någon föreställning om Gud. Men, dock vet jag att det bara är en föreställning och jag vet att Gud är bortom den föreställningen.

Aaah, filosofisk absolut idealism i "det bara är så"-versionen.

Om man inte antar sin närvaro så skulle man inte fungera. Då hade man varit en fånge i sitt eget huvud om man förnekar tillvaron. Det grundantagandet behövs för att agera i verkligheten.
Inte nödvändigtvis falsk. Den är en uppfattning i våra medvetanden, ja. Den är obevisbar utöver det att man kan jämföra sin upplevelse med andra, om man antar att andra medvetanden finns och går att interagera med.
Den ÄR en föreställning.
Alla föreställer sig Gud på något vis. Det är bara en idé. Har man hört talas om det så har man en föreställning om det. En sinnesbild. Det är en del av föreställningen, att han skulle vara något förmer.

Är stolen du sitter på också en föreställning? Du ser... du måste inte föreställa dig stolen för att den ska finnas och du vet att stolen finns bortom föreställning.

[quote=Andeljus|62214919] Att jaga tankar och försöka nypa fast den kan nog vara den sämsta form av meningslös övning i försök att nå "insikt"

Om något är detta praktexemplar på krumbukt ; nej.. männikans varseblivningsförmåga/perceptuell närbaro är nåååågot mer sofistikerat självgående än så. Att veta sig veta, behöver ingen exklusiv vetskap med exklusiva övningssessioner , alls. Det där med kognition påkr'ver inte alls kontrollmekanism eftersom man inte behöver påminna sig om att man t.ex fryser, hungrar eller läser eller tänker. När man tänker, då bara t'änker man.. att relektera över att man tänker är som att mitt i ett skratt stanna upp och ifrågasätta sitt skrattande eller vid sorg.. bromsa tårarna för att känna efter med tanken att man verkligen känner rätt... för som du menar, tänk om man känner fel.. tänk om man inte skulle ha sina tarmar efentligen att köra runt.. sitt hjärta att pumpa.. kan ju vara att några celler inte uppmärksammas och att man inte borde....... existera.
Nej, det är inte så. Du har ett slags konspirations-begär.. som inte är nödvändig. Eventuellt överflödig, samt överarbetad.

Liksom att du aldrig når fulländningens ögonblick i hantering av akvarellfärg på vattendoppad pensel utan gnuggar och gnuggar där dt för längesedan passerat det fulländade konstverkets slutpunkt, där det är passande att upphöra , men istället kladdas det vidare och det vackra gnuggas till oigenkännlighet till något artificiellt styltat.

Närvaron är enkel, du försöker komplicera det. När det enkla blir svårt.. kan man ha för många skygglappar och gudsillusionen kan vara den propp/blockad som gör det svårt att nå insikt i de självklara tingens fenomenala utblommande.
Just det intrycket du gör, att du investerar utstuderat i den agenda som en gång etablerats men du vill känna dig lite mer unik i tron att orden.. är nyckeln till gud , orerandet om Gud.. var och är ännu, det som ger så många den exxklusiva platsen i tillvaron.. att kunna säga något särskilt om vägen-till-gud..

Det är stilistiska övningar du ägnar dig åt, som det verkar.. ren formsak och ett filande på att föröka skapa en ordbild, liksom man filar på en hit i musikvärlden, vad kan fler tänkas nappa på än de där gamla slagdängorna.. osv.

Ordekvillibristiska kombinationer som ska försöka klå alla de historiskt redan uttjänta kombinationerna.