Fult dumpad-har han relationsångest eller annat? Kan jag göra något åt situationen?

Hans kameleont fas charmade dig alltså.
Tänk inte på det. Inte värt energin.

Jag tror att du aldrig fullt ut kan begripa problem och personlighetsstörningar av en typ du inte själv lider av. Om det är en person som står dig nära så kan du läsa av hans eller hennes smärta och lidande och möta med empati. Men förstå på djupet? Jag har haft anledningar på sistone att försöka förstå mig bättre på ätstörningar. Jag har kommit en bra bit på väg tror jag och jag känner verkligen hur jobbigt det är för en person att tampas med detta. Men hur ska jag med mitt eget i princip helt okomplicerade förhållande till mat på det viset verkligen FÖRSTÅ? Jag som käkar till jag är mätt och sen käkar jag inte mer. Jag tröstäter inte, vräker inte i mig mat och ger heller aldrig fan i att äta för att jag tycker att jag inte får/borde.

Jag kan inte på djupet förstå vad det verkligen vill säga att lida av det här.

Missförstå mig rätt nu. Det är säkert bra för dig och din egen process att försöka förstå. Ha inte en övertro på det bara. Och tro inte att förståelse gör att det skulle funka bättre att ha en relation med en sån här person. Det är oerhört energikrävande att försöka leva med en person med mer allvarliga psykiska problem, särskilt de som yttrar sig i stora svängningar i humöret och med det personens inställning till dig. För en kvinna måste man dessutom lägga till att det kan vara direkt farligt. Jag skulle definitivt varit rädd för min egen säkerhet flera gånger under min egen destruktiva relation om jag inte varit två decimeter längre och vägt 15 kilo mer muskler.

Ja det var väl så, nu när jag anar att han inte är sån hela tiden.
Nej jag vet, tyvärr har hjärtat envisats med att gnälla om att han var HAN. Men det bleknar lite varje dag faktiskt.

Exakt, att försöka förstå är ju mer av en process för mig så jag kan släppa honom för så fungerar jag. Men anledningen till att det är extra svårt är ju just för att jag faktiskt inte kan förstå eller sätta mig helt in i hans problematik då jag inte har den själv samt att jag uppenbarligen fungerar helt annorlunda på de flesta plan.
Och jag börjar inse vidden av hans sjukdom något, det skulle vara dränerande att leva med honom och såna ständiga svängningar. Dock hade jag velat att han berättat om det så att jag kunnat få ta ställning till det/ ta beslutet själv, istället för som nu gå och tro att vi hade nåt så otroligt bra på g och sen bli totalt överrumplad av att han kommit fram till att så inte var fallet. När han varit drivande med. Jag känner mig förbigången.
Har läst att borderlinepersoner ofta kan ta till fysiska övergrepp, är det du menar?

Ja exakt. Nu vet jag inte om din ex-kille har just borderline. Men en psykiskt instabil person med läggning för att bli väldigt arg/upprörd på saker och människor är ett potentiellt hot oavsett diagnos. Personen har säkert spärrar mot fysiskt våld som de allra flesta andra och ännu starkare spärrar mot grovt fysiskt våld. Men hur länge räcker de? Och hur starka är de? Risken är att du inte upptäcker det förrän det redan är för sent.

Vad jag har sett är han så lugn någon kan vara, nästan som att han gick på nåt.. När han varit upprörd och arg, kastat ur sig elaka saker har det oftast inte varit irl utan via annan kommunikation, vilket ju ibland gör det svårt att helt uppfatta sinnesstämningar korrekt när man inte kan se personen. Men, ja som du säger, är han psykiskt instabil vilket allt tyder på så vet man ju aldrig om fysiskt våld kan komma fram. Och den biten slipper jag nu förvisso. Förmodligen. Gissar inte att han kommer att besvära mig då han bett mig dra, men har han nu borderline så kan han kanske ändra sig igen.