Varför ska alla gråta ut på min axel?

Jag undrar ibland hur det kommer sig att folk tycker att de ska häva ur sig sina problem inför just mig?
Nu är det en kompis vars far och hund just har dött som hör av sig ofta och vill ha tröst och en annan polare som har trillat dit på tjack och medvetet eller ej verkar räkna med att jag ska försöka klara biffen.

Alltså, jag gör ju båda grejorna frivilligt eftersom jag bryr mig om dem, men hur kommer det sig att jag alltid hamnar i såna här situationer? Det är inte första gången. Minns t.ex. en gång på en fest där en brud som jag hade pratat med i en timme plötsligt fick för sig att snacka om ett sexuellt övergrepp, trots att jag knappat kände henne och övriga polare inte visste om det.

Du kanske utstrålar någon slags harmoni och lugn som gör att folk vill anförtro sig åt dig. Annars så kanske de inte har så många att prata med i sina liv, vilket gör att de känner ett stort behov av att öppna sig för någon.

Känner igen det där speciellt på brudar som efter en drink öppnar sig helt för mig.
Har fått höra att tjejer känner en viss trygghet i mig och att dom kan lita på mig kanske det dom ser i dig med?
Sen i vissa fall tror jag att det kan vara enklare att berätta saker för en helt främmande människa än nån man känt i tio år.

ts är en emotionell papperskorg, folk kommer till dig och dumpar sin sorg på dig.
folk letar alltid efter någon att dumpa sin skit hos, och se till att det är vänner värda mödan.

för det tar på en att höra gnäll och sorg ifrån folk.

för något man märker ju äldre man blir är att vissa människor har bara problem hela tiden,och det enda dom vill är att folk ska lyssna på deras elände, men läser man mellan raderna så märker man att i princip alla deras problem beror på deras egna värdelösa val har i livet.

så en vän ska ge och ta, en vän som tar är ingen vän, när man gråter ut, så tar man av någon annan, det gäller att hitta dom vännerna som man också kan gråta ut hos ibland, kan du inte det, så dumpa och gå vidare, för folk förändras väldigt sällan oavsätt vad dom säger.

välj vänner med mycket omsorg, för det är dom som skapar ditt liv.

Jo, jag känner igen det där från när jag var yngre. I viss mån uppmuntrade jag väl det från tonåren och framåt, eftersom jag kände att jag inte alltid var bra på just känslostark kommunikation med andra och det var nyttigt för mig att utsättas för det, men med åren började det kännas lite tröttsamt att vara den folk (i första hand kvinnor) ringer dygnet runt när det krisar känslomässigt. Speciellt som jag inte alltid själv mådde toppen och hade egna problem, men höll det för mig själv. Ska jag lösa andras problem när jag inte ens lyckas lösa mina egna? Kanske är jag t.o.m. helt ute och cyklar när jag ger råd? Dessutom brukar mångas problem inte vara värre än att det endast behövs att man föreslår att de ska se på saker från en annan vinkel (och att de får prata av sig, antar jag).

För några år sedan fick jag veta att jag dessutom är autistisk (Aspergers), så jag känner mig ännu mer övertygad om att det var korrekt av mig att börja distansera mig från vissa personer och sluta vara någon slags amatörterapeut.


Det märkliga är att jag inte bara verkar utstråla det för människor, utan även många andra, som katter, hundar m.fl., verkar söka sig till mig om de är oroliga, folkskygga o.s.v. Jag har t.o.m. varit med om att vilda djur söker sig till mig. Någon bättre förklaringen än att jag utstrålar något har jag inte fått (t.ex. hävdade en hundskötare att jag "skickar rätt vibbar", vad det nu betyder). Redan innan jag träffade min nuvarande sambo och blev samtidigt hundägare, så hade jag ett par gånger varit med om att ägare hade tagit sina hundar till jobbet, där hundarna kände sig oroliga/rädda, tydde sig till mig och vägrade sedan gå från mig till sina ägare när de blev tillkallade. Vid ett annat tillfälle skulle jag få träffa en tik och blev förvarnad för att hon tydligen skulle vara livrädd för alla män. Så fort hon såg mig, så blev hon överförtjust, slickade mina armar genomgående och följde därefter efter mig överallt.

Även om nedanstående inlägg är lite hårt uttryckt, så ser jag egentligen inga sakfel i den:


Notera biten om att ge och ta. Jag har inte direkt haft helt egocentrerade vänner som jag t.ex. vet att min sambo har, som endast talar om sina egna problem, men aldrig lyssnar på eller tröstar andra. Men då jag själv aldrig brukar belasta andra med mina sorger och problem, även om de skulle vara villiga att ta del av dem, så kunde jag inte börja känna att relationer med personer som alltid gråter ut om sina problem känns allt mer ensidiga till sin natur för min del.

Som jämförelse kan jag ta t.ex. katter och hundar som dras till en. De brukar inte ösa sina sorger och tidigare lidanden över en, även om många folkskygga och osäkra har gott om dem bakom sig, utan brukar tvärtom blomma ut, komma ur sitt skal och ge en massa tillbaka. Behöver jag nämna att jag fortfarande är en sucker för att hjälpa djur och att vi just nu har (utöver en hund) två förvildade katter som vi tidigare i år hämtade hem från ett katthem?

Dessutom lever tamdjuren så fullständigt på vår nåder, behandlas inte sällan dåligt, så det är lätt att göra saker som verkligen ökar deras livskvalitet märkbart och konkret. Jag har inga problem med att verkligen hjälpa någon med något konkret, men som ovanstående var inne på, så tenderar folk som vill "gråta ut" ändå gråta ut om saker som beror på de samma val de fortsätter att göra om och om igen, samt de grundproblem som de ändå vägrar att ta itu med. Det blir liksom bara ett ständigt ältande och tröskande över saker som aldrig kommer att lösas (och om de blir lösta, så kommer det inte bero på att de återigen gråter ut om det). I vissa fall vore det nog vettigare med någon slags KBT-behandling eller liknande. Det gäller kanske inte för TS kompis vars hund och far har dött, som ju ofta är en förbigående sorg och där man faktiskt har påvisat fördelar med att gråta ut (medan mitt sätt att hantera sådant, d.v.s. att dra mig tillbaka och vara för mig själv, inte alls ska vara nyttigt), men däremot finns det ju en reell chans att det gäller för 'tjackpolaren', då det är just ett problem skapad av ens egna beteende.

Det kan man verkligen undra.

ok, jag ska ta till mig det.


Vad menar du?

Kanske du är en sådan folk känner man kan öppna sig för utan att känna sig dömd? Kanske det är så att du har ett väldigt sympatiskt kroppsspråk?