Då kör vi, vi fortsätter på samma tema:
Citat:
De följande dagarna blev händelserika. jag försökte i det längsta sy ihop affären med stenarna till USA. Telefonsamtalen till Bulganov i Stockhom var långa och dyra men han var tveksam om nästan allting, fast han var sugen på pengarna han kunde göra. Jag ville att han skulle flyga ner till Amsterdam för att kolla in varorna på plats, men han vägrade absolut att sätta sin fot i Holland, särskilt i Amsterdam.
—Där finns för mycket knark och elände, och sen har man polisen på sig för evigt, förklarade Bulganov.
Det var inte bara han som tänkte så, alla sa det. Det verkade som om man hade halva aschlet på kåken bara man hade varit i Amsterdam. Men det gav jag fan i. jag brydde mig inte om ifall varenda snut visste att jag var i Amsterdam.
När inte Bulganov ville komma till Amsterdam, tänkte jag visa honom stenarna genom att låta Gittan ta med sig ett par upp. Jag hade bett Gittan stanna kvar ett par extra dagar bara för det, fast hon ville åka hem, men efter mycket tvekan ville Bulganov inte ta emot stenarna av någon annan än mig, och jag hade ju inte tänkt åka till Stockholm igen på ett tag. Så situationen var prekär.
— Nästa gång du kommer upp till Stockholm, kan vi tala om saken, sa Bulganov.
Men jag gav inte upp planen på att åka till USA, utan sa till Gittan att gå till den amerikanska ambassaden och ta ut ett turistvisum. Det gjorde hon så småningom.
Jag stötte ihop med Paul, pälshandlaren, och frågade av ren nyfikenhet hur det hade gått med aflären med minkskinnen i Antwerpen.
—Det är fan ta mig inte klart än, sa han surt, men om en vecka eller två ska jag åka till England och hämta betalningen i form av antika smycken och annat skit.
—Där finns för mycket knark och elände, och sen har man polisen på sig för evigt, förklarade Bulganov.
Det var inte bara han som tänkte så, alla sa det. Det verkade som om man hade halva aschlet på kåken bara man hade varit i Amsterdam. Men det gav jag fan i. jag brydde mig inte om ifall varenda snut visste att jag var i Amsterdam.
När inte Bulganov ville komma till Amsterdam, tänkte jag visa honom stenarna genom att låta Gittan ta med sig ett par upp. Jag hade bett Gittan stanna kvar ett par extra dagar bara för det, fast hon ville åka hem, men efter mycket tvekan ville Bulganov inte ta emot stenarna av någon annan än mig, och jag hade ju inte tänkt åka till Stockholm igen på ett tag. Så situationen var prekär.
— Nästa gång du kommer upp till Stockholm, kan vi tala om saken, sa Bulganov.
Men jag gav inte upp planen på att åka till USA, utan sa till Gittan att gå till den amerikanska ambassaden och ta ut ett turistvisum. Det gjorde hon så småningom.
Jag stötte ihop med Paul, pälshandlaren, och frågade av ren nyfikenhet hur det hade gått med aflären med minkskinnen i Antwerpen.
—Det är fan ta mig inte klart än, sa han surt, men om en vecka eller två ska jag åka till England och hämta betalningen i form av antika smycken och annat skit.
