Varför tar långa förhållanden (5+ år) slut?

Ett förhållande måste hela tiden underhållas. Gulliga sms, överraska med blommor ibland, viska - jag älskar dig, när ni ligger i sängen, måla hennes tånaglar, massera hela hennes kropp, massera hennes fötter när ni kollar på teve, laga middag enbart klädd i förkläde, gå ut och rasta hennes hund, diska gå ut med soporna, träffa hennes bekanta, umgås med hennes familj, boka tider och tvätta i tvättstugan, låta henne se hennes program på teven (farmen idol så ska det låta)

Som ni ser det är ett heltidsarbete

Det där tycker hon är gulligt i 2-3år, sen börjar hon tröttna på gulligt och saknar dramatiken en mer spännande man bjuder på. Draman blir jobbig efter 2-3 år den med, och då saknar hon en tofflig, gullig man som tar hand om henne.

För att det inte meningen, att relationen ska vara längre än det tar kvinnan och bli gravid. Den så kallad 'förälskelse' är bara ett hormon tripp. Jag tror dock med flera valmöjligheter i och med vi lever flera individer i bysamhällen, höjer 'risken' för otrogenhet, än om vi levde på steppen med få artsfäller. Romantik och loyalitet mellan lovers är bara konstiga påhitt. Om man inte klara av, att relationen går över i ett vänskap, då är relationen kört..

Det är väl bara att fråga, om du är nyfiken. Om han inte vill svara, så gör han det inte. Ser inget problem.

För övrigt så tycker jag att det är helt sjukt med alla dessa nyliberala synsätt på förhållanden, som har blivit så vanliga de senaste åren. Om man skall ha en seriös relation med någon, så är det självklart att man vill veta så mycket som möjligt om dem, innan man går in i förhållandet och binder upp sig. När man går in i en seriös relation, så (anser jag) förbinder man sig att stå vid sin partners sida genom diverse kriser och annat, och att "offra" sig själv en massa, om det behövs. Då är det självklart att man inte vill köpa grisen i säcken.

En människas tidigare beteende, säger ofta väldigt mycket om hur de kommer att bete sig i framtiden. Självklart kan alla göra misstag, växa och förändra sig. Man mognar, lär sig ta ansvar och omvärderar sitt synsätt. Men det måste vara upp till partnern att bedöma hur de ser på eventuell historia som man har. Jag har svårt att se hur man kan kräva att få dölja sitt förflutna, för en ny partner som man inleder något seriöst med. Det signalerar att man inte är bekväm med sig själv, och kanske till och med har något att dölja. Hur ska man kunna dela ett liv med någon, om man inte ens kan dela sin egen historia med dem? Om man tror att man skulle bli dömd och bortvald av sin partner, på grund av eventuella lik i garderoben, så lurar man ju dem genom att inte berätta. Man lockar in dem i en seriös relation, på falska grunder. Samtidigt så borde man kanske inte heller, för sin egen skull, ge sig in i en seriös relation med någon som skulle döma och dumpa om de visste allt om en själv.

Att gå in i en seriös relation (i ordets rätta bemärkelse) kan innebära att man måste ge upp jättemycket av sina egna bekvämligheter, och kanske byta bostadsort, arbete, standard, bekantskapskrets, ta hand om andras barn mm mm. För mig är det självklart att man inte vill göra det på vinst och förlust. Relationer medför alltid ett risktagande, och man kan inte få facit i hand i förväg. Men det är närmast oansvarigt om man inte först värderar sådant som man faktiskt kan informera sig om och bedöma.

Kort svar:
Du har rätt att ställa vilka frågor du vill. Frågan är alltid fri. Om han inte vill svara, så får du förhålla det till det då.

För övrigt så tror jag att förhållanden som tar slut, var dödsdömda på förhand. Om två personer inte är förmögna att utvecklas tillsammans, och att arbeta så mycket som krävs på relationen, så kommer de sannolikt aldrig att få ett förhållande som fungerar i längden.

Att fortsätta i ett förhållande där känslorna mynnar ut är att råna sig själv på sann lycka.

Gjorde slut med min flickvän i januari. Ovissheten i början tär på en rejält, men man måste brytas ned för att utvecklas - och det är något jag verkligen fått känna av. Vi har dock inte barn tillsammans eller dylikt.. katter visserligen, men dem lämnade jag till henne.. Med andra ord har jag inte haft någon anledning att ha kontakt med henne, vilket såklart gjort processen enklare.

Kvittar hur långt förhållande man haft, slutar man utvecklas tillsammans och istället drar ned varandra så känns det ganska sunt att skiljas åt.

Jag är lyckligare nu än vad jag varit på väldigt, väldigt länge.
Har antagit en helt annan livsstil.

Love it.

Håller med att man inte ska fortsätta i ett förhållande som blivit dåligt, men jag är mer nyfiken på HUR det sker. Hur länge hade ni varit tillsammans? När märkte du att det började gå utför?

Jag tror det är ett västerländskt tänk. Plus allt detta vänster dalande har gjort att många inte tar förhållande seriöst. Men.. jag har observerat och tycker att utländska människor från Grekland, Spanien, Balkan, Italien, Rumänien- trakterna har mer familj mentalitet och svenska män som är gifta utländska kvinnor.

Man börjar ta varandra föregivit.

Vi var tillsammans i lite mindre än 5år.

Det började gå utför sista året. Vi var ute efter olika saker i livet insåg vi, och vi båda var dåliga på att ta initiativ - förmodligen för att vi tappade känslor för varandra.
Vi var mest bara vänner sista året.

För att man i grund och botten inte är rätt för varandra. Jag har basically vaknat upp en dag efter flera år i ett förhållande och insett att jag inte är kär längre. Man kan inte ha konstant fjärilar i magen MEN! Attraktionen måste fortfarande finnas där för att ett förhållande utan sex sucks shit.

Se nedan -- vanligen handlar det om en kombination av de två svaren här nedanför.

Älskar att du precis som alla andra feminister bryr dig noll om vad kvinnan ska göra för att allt ska funka. Kan lova dig att mångaaa män är trötta över att behöva underhålla ett vuxet barn som tycker allt ska kretsa kring denne.