Vilket spel klarade du senast?

Resident Evil 4 (PC).

Svårighetsgraden var "normal" och det tog ett tag. Som belöning kan nu "Mercenaries", "Assignment Ada" och "Separate Ways" spelas. Svårighetsgraden "professional" är också tillgänglig.

Microsoft har under föregående vecka haft en rea på DLC-paket varför jag fick anledning att återigen besöka Sunset Overdrive och dess färgglada miljöer då jag spelade igenom dess två DLC-paket: The Mystery of the Mooil Rig (MMR) samt Dawn of the Rise of the Fallen Machines (DRFM). Spelet är fortfarande plattformsexklusivt till Xbox One och jag har haft roligt i bägge expansioner men ingendera känns direkt som oumbärliga spelupplevelser.

Då jag spelade igenom huvudspelet Sunset Overdrive så njöt jag stort av det och det gladde mig att jag fick en anledning att köra det lite mer (jag hänvisar till min tidigare text för info om vad det är för spelgenre etc.). Snabbt gameplay, glada färger och mycket pang-pang passar mig utmärkt. När jag nu recenserar expansionerna så gör jag det dock utifrån frågeställningen: tillför dessa expansioner något mervärde för den som redan kört huvudspelet?

I MMR så ska du hjälpa karaktären Brylkräm (en arm- och benlös scoutledare som numera huserar i ett automatiserat exoskelett) vars syster skickat en nödsignal från en till Sunset City närliggande oljerigg. Du beger dig ut tillsammans med Brylkräm till oljeriggen där ett mindre inbördeskrig uppstått mellan olika (fackanslutna) platstekniker. Riggen har även fått oönskad besök av monster som ökar i antalet och du ska i en serie uppdrag spöa skiten ur bägge grupper för att till sist ta dig an en bossfight som orsakat problemen på riggen.

MMR introducerar två nya vapen varav den ena är en väldigt effektiv eldkastare som kommer väl till användning då du slåss mot främst monster. Frånsett ett uppdrag där du får bemanna ett mindre flygplan (för att ta dig till själva riggen) så innehåller paketet få nyheter: uppdragen är av samma sort som huvudspelet och fienderna är desamma.
Miljöerna går i färgskalan rostbrunt -> bajsorange och det är inte direkt en smickrande palett för ett spel som i övrigt är en sådan sprudlande kaskad av ljusa färger. Därtill så är oljeriggen som sådan bitvis rätt irriterande att navigera: det finns gott om snäva kurvor och trånga utrymmen där spelkameran får fnatt och hindrar dig från att se ordentligt.

Humorn är ungefär lika platt som i huvudspelet: tillrättalagd och oförarglig men med en fernissa av attityd och in-your-face-radness (försök översätta det där sista till svenska). Ett par svordomar här, en 80-talsreferens där och en gliring mot giriga företag. Inte kränkande för någon men inte roligt för någon heller. Eftersom handlingen som sådan mest är ett skelett för att hänga på humor och uppdrag så blir det hela ganska intetsägande: du förflyttas från färgglad stad till mindre färgglad oljerigg för att spöa på fler monster utan något egentligt mål. Om man som jag fortfarande dras med ett generellt sug efter mer Sunset Overdrive så kan det vara värt att spela igenom, i annat fall nej.

Det andra spelpaketet DFRM har, förutom en fantastisk titel, fokus på företaget FizzCo och dess robotarmé som fortsätter växa och bli allt farligare. Du måste i DFRM infiltrera FizzCos fabriksområde som ligger skyddat bakom höga murar och där hitta ett sätt att stänga av fabriken en gång för alla och utplåna robotarna som redan byggts.

DFRM introducerar liksom MMR ett par nya vapen (som dock inte är fullt så intressanta i mitt tycke) och även ett par nya fiendetyper i form av specialiserade säkerhetsrobotar. Vissa av dessa, såsom de nya prickskytterobotoarna, är väldigt irriterande att slåss mot men i övrigt funkar det bra. DFRMs kliniska high tech-miljöer utgör en stark kontrast mot MMRs skitiga plåtmark och robotarna utgör en annan sorts utmaning där du behöver satsa mer på pricksäkra och elektriska vapen istället för allmän ödeläggelse och sprängmedel.

DFRM känns på det stora hela som det mer påkostade paketet och miljöerna är generellt enklare och mer tillfredställande att navigera runt; det är också mer utmananade med två uppdrag mot slutet som är förvånansvärt utmanande med tanke på att Sunset Overdrive annars är ett rätt enkelt och väldigt förlåtande spel. Humorn är lika platt som tidigare men den sista bossfighten märks det att utvecklarna ansträngt sig med och det är tillfredställande att till sist få dräpa den mekaniska besten.
DFRM erbjuder mer variation i gameplay än MMR och frånsett ett par frustrerande avsnitt så fungerar det hela bra. Det handlar inte om många timmars underhållning men kan ändå vara värt att spela igenom för den som vill ha en något mer utmanande spelupplevelse.

Jag ger till sist och syvende Sunset Overdrives DLC-paket The Mystery of the Mooil Rig ett betyg om 5.5 av 10 medan Dawn of the Rise of the Fallen Machines får 6.5 av 10. Ingetdera paket är direkt minnesvärda men de underhåller och då främst genom sina bossfighter. Om någon enbart tänker spela det ena så är min rekommendation klar men om det går att få för en billig penning så kan båda två erbjuda någon timmes förströelse, nu när sommaren börjar lida mot sitt slut.

Jag har nu swipat mig igenom Deus Ex GO (DEG), den sista delen i Square Enixs portabla pusseltrilogi. Just denna del har jag dock inte kört igenom på Vitan utan spelet är avklarat på Android (dvs. på min Sony Xperia Z5 Premium). Helt okej pusselspel men inte lika bra som föregångaren.

För den som är obekant med GO-serien så är det pusselspel baserade på några av Square Enix kändare varumärken (där Hitman numera inte ingår). Spelen är turordningsbaserade och du styr din karaktär längs en rutnätskarta till en viss punkt (oftast en utgång) i ett femtiotal pussel.
Efter att ha spelat igenom Hitman GO och Lara Croft GO på min Vita så blev jag tvungen att byta format då ingen bemödat sig med att porta DEG. Det finns vissa skillnader mellan att spela på mobilen och på Vitan som jag återkommer till men rent gameplay-mässigt så är det ungefär samma sak: frånvaron av analoga kontroller kan ibland vara irriterande då touch-kontrollerna inte alltid styr karaktären dit man önskar men på det stora hela fungerar det väl.

Du axlar i DEG rollen som Adam Jensen, cyborg-agenten från den senaste generationens Deux Ex-spel och spelet har faktiskt något av en handling då Adam behöver infiltrera diverse miljöer för att gå till botten med ett mordförsök på den mäktige företagsmannen Sasha Novak. Handlingen förs framåt genom skriven dialog mellan Adam och andra karaktärer mellan vissa av banorna. Jag uppskattar verkligen försöken att skapa en narrativ motivator i DEG (spel blir i regel roligare om det finns ett explicit incitament för karaktären du styr) men sättet handlingen förs framåt på känns som ren och skär lathet. Det är synd då DEG hade kunnat bli ett mycket intressantare spel om utvecklarna ansträngt sig mer på denna front.

Visuellt känns DEG bekant för den som tidigare spelat "huvudspelen" i serien; det är samma färgpalett, samma cyberpunkiga estetik med spegelblanka ytor, sterilt ljus från lysrör och mordlystna robotar som dunsar omkring. Det och en märklig fixering vid trianglar. Det hela ser bra ut och på min telefon (som har en rejält tilltagen skärm) så är DEG riktigt snyggt även om det tyvärr dras med rätt långa laddningstider och laggar betänkligt när banorna påbörjas. Tyvärr sörplar spelet också batteri så räkna med att dränera din telefon betänkligt om du betar av ett par banor i DEG.

Det viktigaste i spel är dock varken grafik eller handling utan spelets gameplay och här är DEG acceptabelt men tyvärr inte mer än så. Jämfört med Lara Croft Go så känns DEG påfallande fritt från ambitioner och fantasi: borta är banorna med flera sammanlänkade pussel samt vertikalt klättrande och de snyggt animerade sekvenserna då viktiga banor avslutas lyser med sin frånvaro: Adam traskar från punkt A till B och slår ibland ihjäl någon fiende på vägen. Dessa animationer är förvisso snygga men det känns väldigt magert.
När det sedan gäller mobil-sidan av spelet så finns här en del med DEG som jag ogillar. Spelet innehåller mikrotransaktioner (trots att det kostar en femtiolapp enligt ordinarie prissättning) och lockar med diverse genvägar för att göra spelet enklare. Du har även en begränsad mängd ångra-möjligheter som spelet försöker locka dig att använda istället för att starta om ett pussel när du klantat dig (eftersom möjligheten att starta om pussel är obegränsad). Sådant sticker onekligen i ögonen, särskilt då man råkar trycka på fel knapp då ikonerna är identiskt lika mellan att "ångra" och "starta om".

Totalt så får därför Deus Ex GO nöja sig med ett betyg om 5 av 10. Fungerande men fantasilösa pussel och en tilltalande estetik samt en handling som blir tråkig pga. hur den framförs. Inte värt det ordinarie priset om 50 kr men då det nu går att köpa för en tia (samma pris som andra högprofilerade Square Enix-titlar såsom övriga GO-serien, Hitman Sniper och Deus Ex: The Fall) på Googles app-butik så kan Android-ägare med mycket dötid i kollektivtrafiken ändå överväga ett köp.

Jag klarade nyss "F-Zero" till SNES på svårighetsgraden Expert, alla ligor.
Det kändes fantastiskt när man klarade Fire Field.

Nu håller jag på och kämpar på den nya upplåsta svårighetsgraden Master.
Jag lyckades klara Knight League för nån timme sen, och kom ganska långt i Queen League.
Det ultimata målet är givetvis att klara King League på den här svårighetsgraden.

Jag har nu bytt batterierna för sista gången i skräckspelet Outlast (OL) som spelades på PC. Ett spel som legat på min "att spela"-lista under ett antal år och som jag nu till sist betat av. Har även spelat igenom DLC-paketet "whistleblower" som beskrivs separat längre ned.

OL är ett skräckspel spelat ut förstapersonsperspektiv där du axlar rollen som Miles Upshur, en frilandsjournalist som fått ett anonymt e-post från en medarbetare på ett avlägset mentalsjukhus i Colorado. Miles ombeds i brevet att bege sig till sjukhuset som drivs av ett privat företag och dokumentera de övergrepp som pågår där. Miles anländer till sjukhuset i bil med sin filmkamera i högsta hugg och du ska därefter styra Miles genom sjukhusets korridorer för att ta reda på vad som där skett.

Miles är som sagt journalist och "ska" dokumentera allt som sker på sjukhuset med sin filmkamera. Kameran har förutom zoom-funktion även inbyggd bildförstärkare varför filmkameran fungerar som en nattkikare. Detta kan Miles använda i de beckmörka partierna av sjukhuset men detta sörplar i sig filmkamerans batterier varför du har begränsad möjlighet att använda denna. Du hittar emellanåt batterier men dessa finns inte i överflöd varför du måste hushålla med ljuset och försöka navigera utan kameran när så är möjligt.

Du kan i OL inte angripa eller bekämpa fiender på något vis varför alternativen enbart är att gömma sig eller springa för livet när skurkarna är hack i häl på dig. Oftast börjar du med det förstnämnda och måste därefter ta till det andra alternativet när du väl blir upptäckt. Mellan dessa avsnitt så serveras du även scriptade sekvenser som driver handlingen samt rena promenadsträckor där skräckelementen består av typiska överraskningschocker (sk. "jump scares") då ett lik kommer flygande och landar framför dig eller liknande.

Gameplay-mässigt kan OL med andra ord sägas stå på tre ben: simpel sneak-em up, ännu simplare parkour samt vandringssimulator. Spelet gör i ärlighetens namn varken det första eller andra särskilt väl (det är funktionellt men inte mer) och spelets AI är i regel inte särskilt intelligent. Det sammanhållande kittet är dock spelets stämning och den känsla av utsatthet som hela tiden jagar Miles.

Som skräckspel så är givetvis förmågan att skrämma skiten ur spelaren en central fråga och jag kan direkt medge att OL är läskigt, särskilt då allting klaffar. OL är ett linjärt spel med mindre labyrinter emellanåt där du måste lura förföljande fiender á la Katt och Råtta. Kruxet är dock att spelet sällan ger någon god chans till överblick (medvetet eller omedvetet) vilket inte sällan innebär att du blir bortvillad. Det här blir något av ett problem då OL inte är ett spel som inbjuder till utforskning; du vill ständigt ta dig från punkt A till punkt B så snabbt som möjligt och när du inte längre hittar så "stannar upplevelsen". Inte sällan därför att "experimenterande" blir mest effektiv genom att springa runt som en idiot och försöka få ett hum om några detaljer eller rum innan den som jagar dig hinner ikapp och slår ihjäl dig.
Här finns även ett problem med kontrollerna som är rätt irriterande ibland då det tar en jäkla tid för Miles att ställa sig upp och börja springa när han är upptäckt, det går heller inte att sätta på bildförstärkarläget på kameran medan du springer ibland. Sådant frustrerar.

Svårighetsgraden i OL går från "medium" (som enklaste valet) till "hard" och därefter "nightmare". Jag började OL på "hard" men växlade ganska fort ned till "medium". Skillnaderna mellan svårighetsgrader rör dels hur många batterier du kan bära med dig samt hur många slag du tål från fiender innan du dör (vilket sällan är relevant då leken i princip är över om de kommer nära nog att slå en första gång) men främst hur lätt den AI-kontrollerade fienden har att upptäcka dig. Efter att min nemesis lyckades få fatt på mig från ett par meters avstånd i totalt bäckmörker så valde jag den enklare svårighetsgraden - den sk. "utmaningen" i att inte bli upptäckt kändes mer orättvist än något annat och för varje misslyckat försök så blev spelet också mindre intressant att fortsätta med.
Jag vill också här erkänna att jag emellanåt tittade på walkthrough-guide då jag spelade OL då jag helt enkelt inte hade lust att leta utgångar när jag väl hade fastnat vilket skedde vid ett halvdussin tillfällen.

När det kommer till den audovisuella biten så finns det både ris och ros att utdela till OL; röstskådespeleriet är riktigt bra och övertygande medan musiken är tämligen förutsägbar och traditionell för genren. Visuellt så är OL mer av en blandad kompott med vissa miljöer som ser helt okej ut och ett grynigt filter som ger miljöerna en distinkt look; fienderna rör sig dock långt ifrån övertygande och svävar i regel några centimeter ovanför marken. Det märks då du inte sällan måste gömma dig under sängar och därför får gott om tid att titta på skurkarnas fötter. Det är sådant här som avslöjar att OL inte har någon stor utgivares budget i ryggen och med tanke på att spelet imorgon blir fyra år gammalt så lär det inte patchas ytterligare.

Handlingen tar Miles genom olika delar av mentalsjukhusets flyglar och markplan och hela resan tar någonstans mellan 6-8 timmar. Jag är glad att inte spelet är längre då miljöerna inte är sådär supervarierade och mot slutet så kände jag en viss skepsis mot spelet då handlingen rent tematiskt går "off-track" .
Totalt så ger jag Outlast ett betyg om 6.5 av 10. Det är ett kompetent skräckspel som utan problem kan skapa rädsla och när allting klaffar så är det både kusligt och tillfredställande att spela. Tyvärr händer det väl ofta att sömmarna börjar spricka och då spelet hindrar dig från att komma vidare så övergår skräcken till tröttsam irritation.

När det gäller DLC-paketet Whistleblower (WB) så får du chansen att spela som en anställd på det företag som driver mentalsjukhuset och du bevittnar övergreppen på de intagna inifrån, innan allting brakar loss. Rent spelmekaniskt så är WB identiskt med huvudspelet men avsevärt kortare och kan spelas igenom på drygt två timmar. Nya, skrämmande fiender introduceras och det krävs både fart och list för att ta sig förbi dessa.
WB är ett mestadels mer linjärt spel med färre bromsar i tempo än huvudspelet och personligen så tyckte jag mycket bättre om detta; mer inlevelsefullt och helt klart mer givande i sin helhet. Samtidigt introduceras väldigt lite nytt i WB förutom att bilden av det korrupta storföretaget á la Alien-filmerna klarnar upp betydligt i WB. Handlingen är inte direkt påhittig men dög för att motivera mig under de fåtal timmar som krävdes för att klara expansionen.

Totalt ger jag Outlast: Whistleblower därför ett betyg om 7.5 av 10. Det är en enkel rekommendation för den som fick mersmak av huvudspelet och håller ett högre tempo vilket förhöjer upplevelsen betydligt.

Jag har nu sprungit ifrån vakthundarna för sista gången i det danskutvecklade plattformsspelet Inside som jag avnjöt på Playstation 4. Ett intressant och något udda spel men väldigt intuitivt även om det kanske inte var en särskilt utmanande upplevelse.

Danska studion Playdead har tidigare gjort det utmärkta pusselplattformsspelet Limbo och Inside fungerar som en informell uppföljare till detta.
Inside är ett plattformsspel i 2.5D där du styr en namnlös pojke genom mörka, grå miljöer. Någon förklaring till vad som sker och varför får du aldrig men snart blir pojken jagad av beväpnade män med spårhundar och andra faror. Du måste fly dessa och vägen tar dig genom diverse skogspartier, till en farm och sedan vidare till mer industrialiserade miljöer där något märkligt sker. Stora mängder människor vandrar fram likt viljelösa maskiner.

Inside ger aldrig någon konkret förklaring till dess gåtfulla mijöer eller de zombieliknande människor som vandrar under vakternas överseende men bland de otaliga pussel som du behöver lösa för att komma vidare så återkommer en slags hjälm som pojken kan sätta på sig och då styra zombiemänniskorna som försöker kopiera pojkens rörelsemönster.

Du styr karaktären genom handkontrollens vänstra spak samt genom att använda två knappar (på Playstation är det X- samt fyrkantsknappen) för att hoppa och manipulera omgivningen. Spelet låter dig irriterande nog inte konfigurera knapparna överhuvudtaget så om du vill styra pojken med styrkorset så är det bara att glömma om du inte spelar Inside på PC där du kan välja själv.
De minimala kontrollerna och detaljfattiga (men välgjorda) miljöerna fungerar väl tematiskt och Inside flyter överlag på med jämn fart.

Inside är inget traditionellt plattformsspel som kräver särskilt mycket timing eller snabba reflexer från spelaren utan det är istället genom pussel som spelet utmanar. Pusslen är överlag ganska traditionella, fysikbaserade historier och de är sällan särskilt utmanade.
Inside är ett spel som är lätt att älska men också lätt att ogilla; det är en stämningsfull och kuriös historia som sällan ger någon tydlig mening med vad som sker och aldrig någon explicit förklaring. Sådant kan både väcka nyfikenhet och frustration, beroende på tycke och smak. Är det som lämnas utan förklaring sådant som medvetet för spelaren själv att tolka eller har det utelämnats därför att det kort och gott inte är relevant för upplevelsen?

Vem vet. Inte jag i alla fall. Det jag däremot vet är att Inside sina smärre brister till trots är ett spel som fascinerar och som är värt kostnad i såväl kronor som tid. Totalt får Inside ett betyg om goda 8 av 10. Ett intressant och välgjort spel med minimal narration men som ändå engagerar från början till slut.

Jag har haft det stora nöjet att spela igenom Little Nightmares som är utvecklat av den Malmö-baserade spelstudion Tarsier Studios. Detta kusliga pussel/plattformsspel med skräcktema utmärker sig genom sin läskiga och säregna estetik, vilken har sina likheter med Tim Burtons skruvade värld. Även om bandesignen är linjär, lämnar den gåtfulla och detaljrika miljön mycket kvar att utforska.

Spelet utgörs av fem olika kapitel där varje enskilt är representativt för en ny miljö och ett läskigt monster man ska överlista. Det första är till exempel en långlemmad varelse med förseglad mun som gör allt för att få tag på dig, den andra är kock som inte tvekar en sekund att lägga dig på skärbrädan. Det handlar simpelt om att överleva och lösa spelets många gåtor.

Mitt betyg: 3,5/5. Little Nightmares är en kuslig upplevelse som med sin säregna estetik bygger upp en spännande värld man vill utforska. Varelserna man stöter på i spelet är läskiga och hjärtat hamnar i halsgropen när man ständigt måste gömma sig från dem. Spelet är dock linjärt och pusslen kräver ingen större hjärnansträngning, så upplevelsen hamnar mest om atmosfären.

Uncharted 4. Riktigt grymt spel som jag rekommenderar.

"Super Mario World" till SNES.
Jag lyckades klara hela spelet på drygt tre timmar, men jag körde bara igenom spelet "vanligt" utan att bry mig om Star Road eller liknande specialare.

Jag hittade faktiskt nyss en lista på samtliga SNES-spel som någonsin har kommit ut, så jag tänkte att jag skulle följa den japanska listan och nöta igenom alla SNES-spel i kronologisk ordning.
Jag började därmed alltså med ett av de allra första utgivna spelen "Super Mario World", som jag nyss klarade, och nästa spel blir väl "F-Zero" då, antar jag - båda de spelen gavs tydligen ut exakt samtidigt, så jag valde att börja med "Super Mario World", eftersom det kändes mer naturligt.
Sen när jag är klar med "F-Zero" så är nästa spel tydligen pusselspelet "Bombuzal", följt av simulator-spelet "Populous" och så vidare, om man ska utgå väldigt strikt från de exakta utgivningsdatumen till Super Famicom i Japan.

Max Payne 3 till PC. Jag har länge velat spelat detta spel då jag tyckte att ettan var världens bästa spel när det ko (har säkert klarat det spelet åtminstone 10-15 gånger). Dock har jag inte haft någon konsoll eller dator att spela det på, förrän nu.

Jag gillade upplägget med Max Payne som en dekadent alkoholist. Det är uppfriskande när karaktärer faktiskt genomgår någon slags förändring när det ska ha gått många år sedan man såg dem sist (jämför med till exempel Han Solo och Indiana Jones där ingen av karaktärerna i princip har förändrats alls mellan pre-2000- och post-2000-filmerna). Vidare gillade jag hur både monologerna och dialogerna var skrivna. Och handlingen var till en början gripande.

Dock led det här spelet av samma problem som så många andra spel: Efter ett tag hade jag ingen motivation att spela vidare (förstod inte motivation hos huvudkaraktären) och spelet blev fruktansvärt repetitivt. Jag spelade igenom hela skiten bara för att jag ville ha det gjort, men de sista timmarna var snarare plågsamma än roliga. Att klara sista bossen kändes som en befrielse från något typ av straff.

Om någon vill prova på detta spel så kan jag rekommendera att spela igenom några kapitel. Det har en unik stil, och det är hyfsat skoj i korta doser, men sedan kan man göra något annat av sitt liv istället för att klara skiten.

Jag tycker inte att det känns riktigt som ett Max Payne-spel. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som jag tycker fattas. Skitstörande.

Tyranny

Spelet är klassiskt RPG a la Baldurs Gate där tanken är att dina val ska ha stor påverkan på spelet i stort. Spelet börjar med att du är en sorts domare i den onde trollkarlens (typ Sauron) tjänst och det i sig är väl ganska unikt att du faktiskt tillhör de onda. Den onda tyrannen har magi i form av edicts som domarna i hans här har makt att lägga över hela regioner av land där den ondes här ska ta över och kuva. Beroende på dina val så kan du vara en del av kampanjen mot ursprungsbefolkningen eller delar av den eller gå din egen väg, vilket ger helt olika uppdrag och slut och möjligheter att låsa upp olika delar av kartan och få tillgång till olika typer av vapen och utrustning. Så långt allt bra.

För att vara ett RPG av detta slag är det ganska kort, man är bortskämd med kampanjer som sträcker sig 60-90 timmar, själv klarade jag det på ca 40 timmar vilket jag tycker är i minsta laget. Storyn är intressant och för min egen del så blev det en sorts cliffhanger utan att gå in på mer i detalj så antyder det tycker jag att det kommer att komma en fortsättning.

Själva spelmekaniken var inte lika avancerad som t.ex. Baldurs Gate eller Pillars of Eternity, utan kändes lite platt, visst man har gott om plats i skillträden och varje karaktär har 3 grenar att inrikta sig på, men det kändes ändå inte riktigt rätt. Magin hade potential att bli riktigt intressant då man bygger sina egna magiska trollformler med hjälp av olika "cores" "expressions" o.s.v. där man kan stärka en trollformel genom att lägga till olika extra funktioner vilket i sin tur kräver att man har högre "lore" för att kunna kasta magin. Men jag kände inte att varken karaktärerna hann få tillräckligt med lore eller hitta tillräckligt mycket olika variationer för att det skulle leva ut sin potential.

Svårighetsgraden är lätt, jag spelade på normal och kände aldrig att det blev särskilt utmanande öht. Ni som är vana RPG-spelare bör spela på svårare än normal om ni vill ha lite utmaning.

Spelet får ändå 7/10 av mig.