• 19 683 online
  • 1 106 163 medlemmar
  • 57 587 695 inlägg
Svara
2017-06-24, 23:52
  #601
Medlem
Neurosias avatar
Svarta själar

Mannens tvillingsjäl
en rutten kvinna

planterar den fruktlösa jorden
av vanskapta embryon

som dansar genom limbo
i arvssynd
Citera
2017-06-24, 23:55
  #602
Medlem
Neurosias avatar
Hjärtslag

Slowmotion
att tillägna musik
Främlingars ögon
blir nattljus
Citera
Igår, 00:04
  #603
Medlem
Neurosias avatar
(hon har alltid intresserat mig, denna kvinna gud måste ha älskat först av dem alla)

De första vingarna
Anden är villig, men köttet svagt

De påstod att hon vägrade befinna sig underst, därför gav hon sig av. Men hon kände redan smärtan, hon var nära bekant med den, drömsynerna om de framtida barnen hon vägrade att förlösa. Och vissa av dem skulle gå vilse, irra sig bort och mumla hennes namn likt ett mantra att hålla sig till när de kände sig utstötta, missförstådda likt lösdrivare i deras egna trakter. Hennes namn var förbjudet, ändå fanns det i oändliga varianter likt den förbjudna frukten de inte kunde låta bli att ta i deras mun. Var hon fördriven eller var hon helt enkelt benådad, att få frigöra sig? Av alla kvinnor räknades hon som farligast, redan innan hennes döttrar beblandades med dem andra, de köttsligt svaga. Som trots varningar aldrig motstod frestelserna. Likt alla sina förfäder som oavbrutet begått de synder de fått inpräntat i fosterstadiet som förbud, och ändå aldrig kunde annat än enbart lära sig utantill.
Citera
Igår, 00:11
  #604
Medlem
Neurosias avatar
(jo man kan säga att jag har något svårt för män som kvinnor som tror att de står över andra av samma kön, så lite präntar man ner dem ibland. Typ. )


Ogenomskådade segel

Döden inför romantik med benen på snedden och ryggarna raka, fnittrar de lustfyllt likt döda fåglar som fallit ner från himlavalvet och blivit inneboende i sammetsklädda bordellrum där de är omedvetna om stjärnornas dans eller att deras egna toner enbart förvränger ekon och nattljud.

De upplever det anmärkningsvärda och speciella där de ligger likt uppfläkta grisar med äpplen i munnen. Stönandes medan de vrider dem själva i halvdunkel och blundar inför storslagenheten i vad de tror är ytterligare en vunnen seger

den perfekta kvinnligheten
Citera
Igår, 13:08
  #605
Medlem
Neurosias avatar
Ett blödande samhälle

(säkert minst 5 år gammal men la till det sista iom att den skrevs innan 8-åriga Yara eller pojken i havet. Även om den främst berör författarens psykiska ohälsa och vrede, så inledningsvis samhällets alltmer ruttnande utanförskap, och att de absolut sårbaraste faktiskt är dem som till slut börjar dö eller utsätts värst, när samhället faller samman. Barnen.)

Ett blödande samhälle, det är på tapeten att vara viktig i år. Jag kröker ryggen innan jag skjuter iväg tankarna likt ett öppet sår. Jag har det i huvudet, en genomträngande bas att något saknas, som om jag inte är den enda som omskakats. Det är sant, de kommer sjunga om det, det är någon som saknas
Ja det är Någon som saknas, men vi har ännu inte snubblat över kroppen, bundit samman orden med blicken över isbergstoppen, för Någon som ännu inte saknats. Använt själen, hjärtat och knoppen,
inte här och inte just nu och jag är bara en självkrönt cyniker, uppfyller 3 kanske 4 kriterier, lite som trauman i serier, misstänksamt schizoid. En oerfaren läkare skriver psykos, extremt paranoid, ja hon är våldsamt labil. Den där bruden, hon e kraftigt instabil… Och du är inte sämhällseffektiv, inte tillräckligt lukrativ, bara ett bortsprunget tidsfördriv för vad jag vet inte vad men aldrig ett drägligt liv. Jag slumpar synkroniciteten och får in en känsla av en pusselbit som kallas verkligheten. Den som ber mig sluta vara otrevligt dyster var inte med dagen när främmande män försökte kidnappa min syster. Tillsammans gjorde vi det till ett skämt, men inombords hade något i själen bränts. För alla dem som tror att jag sitter med hundratals nycklar förstår inte hur ofta jag är ute och cyklar. Jag gör det lilla stort, det stora smått, har utsatts för så mycket troll och grooming att jag inte kan se något viktigt i förstoring. Mindre flagg och mera tagg, jag är offret som inte skräms av min koffert. I mörkret blir man hel, bara där rättas alla fel. En räkning, mer än en livsförsäkring. Genom sanning återföds jag, inte efter andras behag. Idag vet jag att det var värt det, frågan kvarstår, vad i helvetet är det som egentligen pågår. Jag lever genom mina livslögner, medan jag inombords sjunger; Vad är rätt, vad är fel. Kan en människa läka sig själv hel? Man ska passa sig för kriminaliteten, den är orsaken till den ruttnade mänskligheten. Här är jag, bagateller ger hatet nya tag, var dag föraktar jag, ännu mer var motgång är likt, rent generellt och i överlag. Dina antisociala drag. Mindervärdighet. Du har dina drifter, vem som helst kan tappa andan av ogräsets gifter. Det tar livet av allt man tror på. Jag trodde på något fint inom alla mina vänner, nu misstror jag varenda en som jag känner. Och det här är inte ett personligt finger, det här är avskedet från någon som springer. Jag har något viktigt att bevara, något i själen som skriker, du har något att försvara. Stå emot dem, något är fel i bilden. Om du så bara är vansinnigt paranoid, glöm då inte hur de alla låtit dig genomlida en tankens helvetiska strid. Tillåtit dig krascha istället för att uppnå ett liv som efter dina mått matchat. Det du önskat dig och vill, spelar ingen roll. Sådant är småsaker för onda troll. Det är en orsak det till att slipa knivar, för onda män som livar. Du vet, det krävs pengar för att göra människor till nya pengar och stora mått djävulskhet för att hålla igång illasinnade svängar. Personliga motiv eller lukrativiteten, välkommen till verkligheten och inse när det är dags att ge upp, efter att ha skadats så mycket är de bara män från satans trupp som håller sig intresserade, för de bra männen är kvinnor som oss sedan länge kasserade. Och nej du kan aldrig få det du vill ha, du är alldeles för smart för att inte inse att drömmen skulle bli ett framtida nederlag. En bra karl kontra skoskav. Du är bara en ensam människa som flyter runt i ett hav. Av människor.


(ha överseende med att den definitivt tappade sig själv på vägen, ska försöka ta mig tiden att rätta till lite gamla texter innan jag lägger ut dem, tror jag bestämt )
__________________
Senast redigerad av Neurosia Igår kl. 13:31.
Citera
Idag, 05:42
  #606
Medlem
Neurosias avatar
Del 1

I mitten av att vara galen och att bara vara... full


(ytterligare en gammal text, jag dricker knappt mer än 2 ggr om året och både ex som hund är döda nu)

Desperation uppblandat med folktro. Jag tror att vi alla går under, hur olika var och än en är när man upplever sina svåraste stunder. Vi sitter alla fast i liknande betongblock, en livsstil av asfalt mot kollisionskrock. Att jag inte såg det först igår, det kom som en blixt från klar himmel, hur jag blev så här simpel. Dagen då jag tog till det enda vapen jag hade för att gardera mig, för att inte gå under av att bara nedvärdera mig. Jag tog pennan, lät den brinna och bara skrev och skrev. Kanske gör det mig surrealistiskt skev, men det ligger långt i det förflutna, där jag satt ensam i en guppande skuta och gjorde mitt patetiska inre med allvaret i sinnet, till mina långa nätters minnen. Prövade språket där talet var tomt, och det enda som höll mig kvar vaken, var något som gjorde ont. De enda mediciner som fungerar mot alla intriger, känslan att bli hårt sviken är möjligheten att slunga tillbaka kritiken. Mot hela världen, den man växte upp i med förhoppningen om att den skulle vara ädel. Med egen silversked men har i stället mött dem som bränt smet på smet, hopsjunkna drägg som fått vila ryggarna mot någon okänd toalettvägg. Som om den skulle lysa upp i bokstäver i neon, med en biljett därifrån. Eller bara få möjligheten att bli förstådd av någon som ser men istället bara sjunkit djupare ner. Om det saknar innebörd för det flesta, är allt som krävs en känsla för att bli lite berörd och inte bara se någon som enbart körd. Men ja, jag snackar ju inte slang utan mestadels svenska med riksklang. Så rimmandet vet jag inte alls vart det kommer ifrån, kanske bara att falla bort från samhället eller ett par timmar för många i skamvrån. Mot de uteblivna svenskalektionerna är måhända mitt skrivande ett smärre helgerån. Språket har växt sig lite som mina rötter utan att ha åkt med någon wannabebåt, jag är bara lite mera som dvärgen trötter när jag försöker kicka igång utan pompa och ståt. Jag är bitter, pinsamt aggressiv och använder mig utav ilska som tidsfördriv. Det är därför jag aldrig ber en människa om förlåt, jag kommer ifrån en plats där man istället slår, om så bara verbalt för innan ordet är slut pekas man ändå ut. Blir någon att klandra, små bagateller fortsätter att göra mig förbannad.Jag är förälskad populärkulturen och tror at djupsinnet är en del av den mänskliga oturen. För att vara verkligt tung måste man ligga på botten, utan att vara en streber med jämnad mark på väg mot toppen. En av mina absoluta dygder är att aldrig vara avundsjuk, men även jag hade önskat att jag suttit på ett överklasshotell och tittat ut. Långt från drömmen om torpet och att leva alternativt, tror att det blir så när man trampar runt i skit. Man tappar sin mänsklighet och tillit, i skuggan av samhällsdelen som tror att vart stolpskott sker med vilje och flit. Lite som bara, det är så här jag bäst trivs, på mitt eget optimistiska vis. Bara en av flera som fastnat under sina egna livshistorier efter att ha gått på för få skollektioner. Som om tid alltid går att dela upp i alla möjliga ekvationer och stressen är ens sanna broder. Det är sant som det är, det hade kunnat sluta mycket värre än det här. Men först kommer drömmen aldrig mer än halvdann, sedan smulas hoppet av och allt som sedan kvarstår är bara damm. Vi kommer oftast i två versioner, den ena i en känsla av värdelöshet, den andre bara högfärdighet. Resten är bara illusioner, där var och en är sin egen troende. Jag minns min skolavslutning där färden stannade av vid röda hus, vita knutar och pansarglas, med en lärare som sa -Att uppföra sig över sommaren är bra, annars blir det här er hållplats, det är här ni ska av! Jag själv bara skakade på huvudet och tänkte, aldrig någon som jag. Så upptagen av mitt ideal, om vem jag själv var. Som om jag skulle kunna ta mig upp, med mitt huvud som övertag och bli någon som lyckats i samhället en dag. Nu sitter jag här och bara väntar på nästa socialbidrag.
Citera
Idag, 06:54
  #607
Medlem
Neurosias avatar
Del 2


Det som ändrats från åren sedan dess? Från fighterkyla till sårbarhet och sedan bara någon instabil men allmän lesshet. Du vet, det spelar ändå ingen roll, det är som det är när man ändå alltid bara kammar hem noll. Dålig attityd som personlighet, slätas ut av utseendet. Medan jag stickar halsdukar och funderar på att börja virka dukar, bara jag lär mig något så inte hjärnan insjuknar. Helt enkelt bara ruttnar bort för alltid, kort och gott. Det jag skulle ha gråtit för igår, skrattar jag åt idag i väntan på att orken ska krypa fram och ge mig nya tag, för inte är det vinden som blåser här utan bara fönsterdrag. Alla mina fel och brister, människors berättelser, om toaletter, brudar på kåken, barn som svalt gråten. Någon polare som dog, ja allt som är tillräckligt för att tycka att sorg var tillräckligt med nog. Men jag har levt med och mest sett människor som bara tog. Och inombords finns det bara kvar, att jag hellre kastar dem överbord än tillåter dem se mig begå självmord. För själen blir med åren sliten, även hos den som föddes god. Moral har jag sett hos många komma som dubbelval och profitering långt viktigare än humanisering. Bara något att välja från buffébord så länge man väljer det rätta ordet så spelar det ingen roll det där lilla med bordsskicket. Att gömma sig bakom de rätta åsikterna är lätt som en plätt och knappast magitricket. Men var kvinna kan bära silvertejp, om hon vill komma någonvart med nästa dejt. Likt egna val. Bara kvinnokval. På vem man är, en ensam kropp till en större människohandel. Bara liten våldtäkt, kanske ett präktigt litet klander. Precis som när man hör invandrare som sjunger sönder om fascism, och rasism som vardaglighet, deras utsatthet medan de hyllar en undre värld som slår och sparkar och på de svagaste tär. Ja tänk på alla som ingen någonsin ser, som bara till Gud ber om möjlighet där mänsklighet är en önskan som går bet. Vi får alla samma hudfärg när vi talar om pengar, (fast det envist hävdas att invandrare är immuna hudfärgsänglar,) och tänker i kapital för den som spar han har, men kanske inte själen kvar. Därför tar jag varenda chans jag har, att tala med dagens barn. Tala med dem om vilka som ska ta över, inte blir det jag, har redan gått mina steg och röjer hellre vägen för att de bättre blir fler. För det är där jag verklighetens änglar ser. Fyllesnack och jag ändrar track, skiftar låt, här är det bara ord som går åt. Men jag vet att det är konkret och reellt, det som sker när något tänds. I ögonen, för att det känns, att möta människor som tror på en. Om så bara kort för en kväll. Där gör jag mitt liv. Min viktigaste strid. Pulsen i mitt blod som simmar runt i en kaotisk flod. För onykter för att få fram det som mer än själsliga nycker. Men det är en sanning, för oss är hoppet redan ute, oavsett vad som var början eller slutet. Vem fan bryr sig? Inte jag, jag sitter stilla och lyssnar till mina egna andetag. I ett bottenlag med en livsstil som bekostas av bidrag. Knappast charmerande men tillräckligt för att avstå negligerandet. I natt mötte jag en grabb, snabb med att dela sina cigaretter som en del av vänliga gester. Var fjorton när han kom från kriget medan dem jag slavade åt under det egna tonårslivet, hävdade att min ålder inte var känd. Något överdrivet... När man är så nära något som börjar likna korruption, eller snarare bara gamla hederliga kvinnosjälsmord. Att påstå att man håller på lagen? Var är mitt skadestånd, kära staten? Vakter eller polisfruar med arbeten inom kriminalvården, skrattar ut offret, ni vet, dåren. Men brott är brott oavsett vem som begår dem. Kanske har jag stannat i tiden, inte åldrats en dag medan det finns hjärtan som ser skillnad, som vet hur det är när något verkligen lider. Vad jag månar är detsamma som andra hånar. Kanhända att jag förbrukats men ändå inte dukat av eller helt slukats av andras krav. Och gissa, jag planerar att stå kvar, som ett verklighetens exemplar. Ett av dem alla och det går att leva utan att skriva autografer, fylla scener eller biografer. Eller bara bli någon att se upp till, för när det gäller är de flesta inte så, dem som är det, är få. Är ingen kameleont, utan går mer som mjuk betong i en autentisk ångestsång. Rastade min hund förra veckan och lät honom pissa på min föredetta...s tag som en riktigt blond swag och skitnöjd över att ha korsat samma väg. Mycket, men ingen frisk flärd i denna absurda värld där man kan köra upp en kniv i magen på polaren och lägga skulden på lägenhetens värd, eller vem som helst som var där. Sedan sitta i gemenskapen med andra polare och hylla låtar som tar avstånd från alla golare. Skylla allt på sitt påtända sinne, men snälla, ingen fortsätter vara hög därinne, på häktet. Men det är visst ursäkter ingen slänger ut genom räcket. De ser mig som myteri, jag ser dem som hyckleri. Vänder mig om och får ögonen på en ungen med konstlad ghetto gång, kan inte hålla käften utan ber honom hålla sig strong. Var och en gör sig själv till man men inte nödvändigtvis de egna eller för att man klottrar runt sitt namn. Och det är något som fortsätter vara sant. Allt är faktiskt inte så jävla ballt. Som struntprat om att vara kall. Jag tänker ibland på den där skräcken, exempelvis våldet som bildade blodfläcken. Flinar för mig själv, visst kändes det annorlunda när det gällde dig själv och inte längre mig? Tycka synd, det är inte din grej att slå tillbaka och det är svaret på vad som närapå gjorde din likvaka. Inte småpengar i skuld bara för att någon saknade guld utan du räknades som svag, och det var därför han försökte ta dina andetag. Hörde att du drog från stan, vågade du dig tillbaka ite mindre förstörd och kanske slutade du upp med att kasta runt på mitt rykte som totalt jävla störd? Du kallade mig schizofren, tack gode gud att det inte var klen, för du vet nog idag, att det var det som gjorde att det blev du och inte jag. Förlåt, med tiden blir den mest medkännande människa kallsinnig, av allt som är illvilligt. Jag föddes till förlorare och det är min historia men se på dig själv innan du sätter på dig en gloria, för i hus av glas hörs det oftast bara kras. Tar inga fotografier med graffittibakgrunder, kallar inte heller tragedier för värdefulla stunder. Som tonåring räknades mina blunder som värstingsunder, bruden med två ansikten, ett snällt och ett som utdelade ursinnigt skäll. Ett gammalt mobbningsoffer som mestadels levt som omgivningens toffel. Slagit bakut för att knuffas ännu mera ut. Har tappat rytmen, blivit dålig på handen, lever utan ambitioner men har tillräckligt med huvud för att säga att vi behöver nya riksdagsmotioner. För det kommer alltid nya generationer. Som behöver hjälp att ta sig härifrån, dessa urgröpta fattigdomsspår. Om jag låter nitisk, är det för att det saknas något politiskt, att något hörs som är verkligt kritiskt. Att man måste ta ansvar.
Citera